Tag Archive | halvmara

Kvalitetspass: Gävle Halvmarathon

Originalplanen var att jag skulle varit i mitt livs form, gjort en sanslöst fin halvmara på hemmaplan och sen levt på boosten från det loppet hela vägen fram till helmaran i Stockholm.

Men nu blir det ju sällan så som man har tänkt sig. I stället för mitt livs form ligger jag en bra bit efter. En gnutta lathet uppblandat med en överbelastning har gjort mig rätt frustrerad. Den senaste månaden har jag knappt sprungit något alls och in i det sista var jag väldigt osäker på huruvida jag skulle springa i lördags. Men då jag vaknade upp i fredags utan ömmande knä – trots en 8k snackislöpning kvällen innan – kändes det dumt att inte försöka.

För att inte bli besviken på mig själv valde jag att se Gävle Halvmarathon som ett träningspass med skön inramning. Planen var att ligga kring 4:45 per kilometer och bara mala på. Fast då startskottet väl gick vaknade tydligen tävlingsdjävulen.

Då Nike+ efter två kilometer gav mig den första splittiden blev jag ordentligt förvånad – 4:24 minuter. Det kändes verkligen inte så snabbt. Det kändes lätt, ledigt och skönt. Impulsen att dra ner på tempot dog då en äldre donna fjäderlätt trippade förbi mig. Jag tog rygg i stället för att sakta in. Sen hade vi sällskap hela vägen in till varvningen, då hon gick i kvartsmaramål och jag slungade mig ut på den avslutande milen.

Efter att ha fått kämpa i någon kilometer kom jag äntligen ikapp ett par killar och klungade med dom en stund. Men benen ville mer. Så jag tryckte på. Och en efter en föll de bort. Då jag med lite drygt två kilometer kom ut på en lång nedförsraka såg jag ett pärlband med löpare. Och det var allt som behövde för att hitta raketbränsle. Med 4:07 på den 20:e kilometern putsade jag till både sluttiden och placeringen.

I mål låg jag åtta minuter under min förväntade sluttid. Med tanke på min träningsbakgrund kändes en-timme-å-trettiotvå-minuter som en riktig kanontid. Kanske, kanske, kanske är det nu det släpper.

Om bara knät slutar ömma borde en helmara under 3:30 vara inom räckhåll.

Efter 21 093 meter blev det en uppvisning i fajtingfejses på upploppet:
fajtingfejs

Annonser

Att korsa bristningsgränsen (och slå personligt rekord)

Medalj

Stockholm Halvmarathons 20k-passering. Klockan över mitt huvud visar 1:26:nånting. Med tanke på att jag var sen över startlinjen har jag över en minut till godo på den tiden. 1:30 är inom räckhåll! Jag letar så djupt jag bara kan inom mig efter raketbränsle och trycker på lite extra. Strax innan slottet spyr jag. Men jag vägrar sakta ner. Sen spyr jag igen. Och igen.

Under den sista kilometern på dagens halvmara spydde jag fyra gånger. Och direkt efter målgång spydde jag två gånger till. Det var som att kroppen ville vända ut och in på sig själv. Då en medlidsam funktionär räckte över en spypåse tog allting slut. Inga per spyor. Men det var på stappliga ben jag tog mig till slutet av målfållan.

Nu vet jag var min gräns går. För första gången någonsin har jag nått min egen bristningsgräns. Jag till och med korsade den och såg hur det såg ut på andra sidan. Det var ingen vacker syn och jag vill be alla dom som stod längs upploppet för att heja på sina nära och kära om ursäkt för att de fick följa min kamp mot mig själv på lite väl nära håll.

MEN – och det är inget litet men, så jag skriver det med versaler –  jag gjorde det. Mellan spyorna höll jag tempot uppe. Jag passerade mållinjen på 1:29:05. Jag spöade helt enkelt skiten ur mitt eget högt satta mål. Och av bara farten putsade jag mitt personliga rekord med 4:30 minuter. För att inte snacka om att jag kapade drygt 14 minuter från min fjolårstid, då jag gjorde mitt livs första halvmara. Sånt kan vara värt ett par spyor.

Lika synd som jag tyckte om folket som fick se mig kasta upp längs upploppet tycker jag om dom som sitter i samma kupé som mig just nu. Dom som tvingas dela luft med en sargad 36-åring som doftar lika delar spya och intorkat svett. Men det får dom ta.

Den underbara känslan av fart

Äntligen: Klipp i benen, lätta steg och bra fart under skorna. Och ännu mer äntligen: En löptur utan den klibbiga feberkänslan av att springa genom tropikerna.

Juli blev en bra löpmånad. Äntligen kom jag igång igen efter svackan i juni. Men ändå har det gnagt lite – det går för långsamt, för trögt, för tungt. Men de två senaste dagarna har jag fått till två väldigt fina pass.

I går körde jag en utmaning: Tre kilometer ut i cirka 4:30-tempo och sen på hemvägen jaga sekunder för att få ner hela rundans snitt till mitt drömsnitt för halvmaran – 4:17. På vägen hem flög jag fram. Kilometer #5: 3:58. Kilometer #6: 3:48. Under de sista 300 bonusmetrarna var jag nere på 3:28-tempo. Och allt bara flöt på. Snabbare, starkare och mer harmonisk på länge. Väl hemma hade snittet sjunkit till 4:11 minuter per kilometer.

I dag följde jag upp med en liten tur i skogen. Eftermiddagens regn hade gjort underverk. Det plus att jag drog ut lite senare än vanligt gjorde att det var perfekt löparväder. Efter snart en månad i en ångkokare fläktade det lite då jag tog mig framåt.

När jag hade segat mig uppför Åkermanskulle och kom fram till brytpunkten vid sex kilometer insåg jag att jag inte hade satt igång Nike+. Så jag hade inga tider att kolla igenom. Men det kvittar, för benen bara flög fram och snittet kan inte ha blivit många sekunder över fyra minuter. Och när jag kollade ut över krönet och fick se det här kändes det som att jag fick lön med för mödan:

solnedgång

Efter en snabb återhämtning varvade jag ner med fyra sköna kilometer asfaltslöpning i snackistempo genom stan. Kanske är det så att jag har chansen att vässa fram en riktigt fin kapacitet tills Stockholm ska intas 13 september.

Nystart

Måsungar

På vår innergård i Brf Bogården har det varit ordentlig nystart den här veckan. Supersöta måsungar har vankat fram medan föräldrarna hotfullt störtat mot alla som gått i närheten. Och av respekt för dom föräldrarna gick jag inte fotonära, utan snodde i stället en fin måsungebild på nätet. Dessutom har vildkaninerna också fått ungar – tror jag.

För min egen del har det gått lite trögare. Mycket på jobbet, lite ork och inget mål. Det har bidragit till en rätt slö träningsvecka. Men i morse vaknade jag upp med ny energi.

Utan direkt eftertanke gick jag iväg till gymmet och slängde ut mitt explosivitetspass för att i stället återgå till maxstyrkepasset. Kanske kan det lägga grunden för kommande stordåd. Och under kvällen drog jag ut på min första löprunda sen förra helgens långpanna. 6,63 kilometer. Visst, takten var maklig. Men nu är jag ändå igång igen.

Men den ordentliga nystarten kom precis nyss, då jag anmälde mig till DN Stockholm Halfmarathon 13 september. Det kändes väldigt mäktigt att för första gången ha meriter från tre olika lopp att bifoga anmälan. Får se om det ger något för min kommande startposition.

Den 13 september fyller även min mor 60 år. Och jag tror hon är lite orolig för att vi ska anmäla henne till att springa också. Men i och med att hon brukar tjuvläsa här är det väl lika bra att återigen intyga att hon inte kommer bli anmäld (däremot kanske hon hade blivit det om hennes lite elakare dotter fick bestämma helt själv). Nu får hon nöja sig med att kolla på en målgång och hitta på något annat sen.

Dagen efter

Spinning för chipsätande

På gymmet har vi två sittcyklar. Dom är bra, men känns lite löjliga – typ som spinningcyklar för chipsätande. Men i dag blev en av dom min bästa vän. Med ordentlig träningsvärk i låren kändes det skönt att kunna sitta bekvämt och trampa ur benen lite. Tydligen överlevde tävlingsinstinkten gårdagens löpning, för så fort tjejen bredvid mig ökade tempot kände jag mig tvungen att trycka på lite extra jag med.

Efter 20 minuters trampande kändes kroppen helt lagom varm för överdrivet mycket skumrullande och en lång stretching. Träningsvärken kommer nog sitt kvar någon dag till. Men nu känns benen i alla fall inte längre som gjutna i betong.

I går fick jag, via bloggen, rådet från både Jeanette och Henrik att börja blicka framåt för att hitta ett mål att träna vidare mot. Och även fast jag nog kommer ta det rätt lugnt ett par dagar, så har dom helt rätt. Jag kan nog inte sluta nu. Inte än.

Jag känner att jag har en riktigt bra halvmaratontid i mig. Fjolårets tid från Stockholm på 1:43:23 slog jag med nästan två minuter i går – trots stockning i starten och försök att hålla en vettigt lugn fart. Och på soloträning gjorde jag 1:35:42 för mindre än två veckor sen.

Med en del träning, lite flyt och bra förutsättningar (läs: fint Stockholmsväder och en bra startfålla) skulle jag kanske kunna komma ner mot 1:30. Och det skulle vara riktigt, riktigt bra för att vara jag. Dessutom skulle det vara en ordentlig kross av årets mål – att gå under 1:40 på halvmaran.

Så får det nog bli: Efter maratonsatsningen blir det en halvmaratonsatsning.

Supertönten vs Durmer 013 1-0

Supertönten

Då jag stack ut för att snirkla mig fram längs stadens gator i 21,1 kilometer i dag kände jag mig verkligen som Supertönten Allan. Mobilhölster. Pannband. Vätskeväska. Och för första gången i mitt liv – energigel. Jag kände mig som själva klichébilden av en löpare som gillar prylarna bättre än löpningen.

Men samtidigt – en halvmara i nästan 20-gradig kvällssol utan vätska känns som en riktigt dum idé. I alla fall när man är ute på rekordjakt.

Jag är osäker på vad jag hade för rekord tidigare. Men oavsett vad så slog jag det. I alla fall enligt Nike+. Och därmed lyckades jag även med dagens utmaning, att slå min tid från halvmaran i Stockholm förra sensommaren.

Då klockade jag in på 1:43:52. I dag landade jag på 1:35:42. Skulle man vara lagd åt det numerologiska hållet skulle man nog uppfatta de två tiderna som kusliga. Nu nöjer jag mig med att känna mig fett nöjd. Durmer 013 fick ordentligt med pisk och jag lyckades dessutom öka takten de sista tre kilometrarna (hemlängtan och dödsångest kan göra underverk för kilometertiderna).

Däremot känner jag mig uppriktigt skakis inför 31 maj. I dag var det verkligen på håret att jag klarade mig hela sträckan ut. Visst att jag sprang klart snabbare i dag än vad jag satsar på att göra på maran. Men det är trots allt dubbelt så långt jag ska springa då.

Jaja. Vi får väl se. Tävlingsdjävul, nerv, inramning och sällskap har gjort underverk förr. Bara att hoppas att det har samma inverkan även den här gången.

Dagens utmaning: Håkan 014 vs Durmer 013

I dag tänkte jag utmana mig själv lite. Eller rättare sagt: Jag tänkte utmana mitt jag från 14 september 2014.

Den 14 september var jag i mitt livs – dittills – bästa form. Jag klarade det ”omöjliga” och sprang mig igenom Stockholm Halvmara på 1:43:27. I dag tänkte jag se om jag kan toppa det. Fast utan publik, stämning och sköna ryggar att haka på. Det blir Håkans Skalle 014 vs Durmers Form 013.

Löpningen har känts så lätt och rolig på slutet att jag har funderat på att sätta upp en ny utmaning efter maran 31 maj. En liten del av mig har börjat fundera på att göra en ny halvmara i Stockholm – fast satsa på en ordentlig putsning av tiden. Ska jag vara helt ärlig är jag nog mer av en halvmaratonlöpare än en maratonman. Vore kul att få ett kvitto på att det verkligen är så.