Tag Archive | ultravasan

Blandade känslor i New York

New York – jag älskar dig för den du är och hur du bemötte mig. Samtidigt så hatar jag dig en smula för hur dina långa broar knäckte mig totalt!

Alltså New York Marathon. Större. Mäktigare. Och bättre. Än allt annat. Jag trodde att jag visste vad som väntade mig. Men jag hade inte en aning om hur sjukt häftigt det skulle vara. Från starten ute på Staten Island och hela vägen in till målgången i Central Park var det sån sjuk stämning. Folk hejade. Hi-fivade. Viftade med skyltar. Langade vatten, frukt och godis från egna hemsnickrade stationer (apelsinklyftan som jag fick av någon random dude längs First Avenue kan mycket väl varit det som fick mig att klara det här kraftprovet).

Efter loppet hörde jag olika siffror. Var det två eller tre miljoner människor som hade stått längs banan och hejat på allt som rörde sig framåt? Det kvittar egentligen, för dom var mer än tillräckligt många. Jag som bara sprungit längs Stockholms gator trodde att det var stämning längs ett marathonspår. Men alla Stockholms 42 kilometrar kan inte ens mäta sig med den inledande milen i Brooklyn.

Före:

Före

Hela tiden fanns det något att titta på. Och när orken börjar tryta och ryggen inte längre riktigt vill bära upp kroppen känns det skönt att kunna småle åt skyltar som Never trust a fart after 15 miles, You know what really turns me on? Men running for 26,2 miles for a t-shirt and a free banana eller den oerhört sköna Last damn bridge! då vi lämnade Bronx och vände hemåt via Madison Avenue Bridge.

För min del blev New York Marathon en ganska stor besvikelse. Efter att knäckt under 3:15 i Stockholm i våras räknade jag kallt med att kunna kuta in i Central Park på 3:10. Jag var ju så mycket starkare. I så mycket bättre form. Men några damn bridges som knäckte mig.

Med risk för att låta som en riktigt gnällig jävel gick faktiskt det mesta fel:

  • Innan loppet rasade magen och jag rusade in och ut ur bajamajor.
  • Redan efter 10k började det ömma under högerfoten.
  • Vid 21k kom farthållaren för 3:15-tempo ikapp mig och jag fick slita för att hänga med.
  • Då vi kom ut på den långa uppförsrakan på Queensboro Bridge tvingades jag släppa farthållaren.
  • Strax innan 30k gjorde jag misstaget att dricka sportdryck…
  • …vilket gjorde att jag fick magkramp mellan 31-32k.
  • Därifrån och in var allt bara ett töcken av trötthet, smärta och långsam löpning.

Under:

under

Men ändå. Jag ångrar inte en enda sekund att jag åkte över. New York Marathon är det i särklass bästa lopp jag fått uppleva. Vid flera tillfällen – för första gången efter bara fem kilometer – brast det och jag fick torka tårar. Och vid något tillfälle blev jag tvungen att skrika till publiken och förklara hur fantastiska dom var. För det var verkligen en helt, helt sagolik publik. Dom bar fram varenda löpare. Och dom behandlade alla som hjältar.

De enda gångerna som publiken inte lät rakt igenom lurarna var i de ortodoxjudiska kvarteret i Brooklyn, där ingen brydde sig om racet, samt – något otippat – precis innan mål, dit ingen publik släpptes in. I övrigt var det som att ha en komplett blåsorkester i öronen. Fantastiskt!

Då vi senare under kvällen körde lite middag med de andra som rest tillsammans med Springtime fick jag höra att New York Marathon är dokumenterat tufft. Det är sällan någon persar där. Snarare är det vanligt att springa cirka 10 minuter långsammare än normalt.

Det plus det faktum att jag precis som under Ultravasan lyckades trycka undan alla negativa tankar och låta pannbenet bära mig framåt gjorde att jag ändå känner mig nöjd. Men i ärlighetens namn tänkte jag både en, två och tre gånger längs vägen att jag borde bryta. Men vem kan vika ner sig och bryta när ett par miljoner människor bär en framåt?

Om någon mot all förmodan läst allt det här, så har jag bara en enda sak att säga: Får du chansen att springa New York Marathon – ta den! Jag tänker definitivt göra mitt bästa för att få komma tillbaka. Och då ska jag vara rustad för att löpa över varenda bro i hela världen.

Efter:

785899_1007_0049

Jag är ultra

Kortversionen av gårdagen: Först sprang jag dubbelt så långt som jag någonsin hade gjort tidigare. Sen sprang jag sex kilometer till. Och plötsligt var jag ute på upploppet i Mora.

Den klart längre versionen:
De senaste veckorna har jag vänt alla tankar och all energi inåt i förhoppning om att hitta någon slags dold superkraft. För hur skulle jag, som inte fått till tuffare långpass än 40k, annars överleva Ultravasan med hedern i behåll? Då jag strax innan 05:00 klev in i startfållan i Sälen hade jag fortfarande inte hittat den där superkraften. Jag var inte nervös. Jag var livrädd. Jag var så rädd att magen inte ville vara med under de första milen.

Vändningen kom strax innan Risberg. Då jag efter 30 kilometer kom på mig själv att tänka Shit vad härligt att få springa lite stig igen, då vi lämnade en grusväg för lättare traillöpning insåg jag att det faktiskt var doable. Att jag faktiskt kunde knäcka Vasaloppet. Det var där och då som min superkraft dök upp.

Det kanske låter konstigt, men Ultravasan var både enklare och svårare än vad jag trodde. Enklare på så vis att jag utan större problem kunde tänja på mina egna gränser och prestera avsevärt mer än vad jag någonsin varit i närheten av. Svårare på grund av känslan av maktlöshet då kroppen rätt snabbt plockade bort alla växlar, utom den absolut långsammaste. Det gick liksom inte att förmå benen att röra sig snabbare.

Efter magkaoset i början flöt allting på superfint fram till 70k. Då kom den enda egentliga dippen. Jag och tjejen som jag sprang med passerade person efter person som hade gett upp och börjat gå. Och vid en minimal backe gav även jag upp. Jag tackade mitt sällskap för hjälpen och önskade henne lycka till. Men då jag kom över krönet och såg att hon inte låg alltför långt framför insåg jag allvaret – om jag inte sprang ikapp henne och fick sällskap skulle jag inte få fart på benen igen. Och även om det gjorde ont att börja springa på nytt kändes det som ett klart bättre alternativ än en tvåmilapromenad. Att bryta efter 70k var aldrig aktuellt.

Den här tjejen sprang jag före, efter och bredvid i ungefär två mil mellan 60-80k. Hade det inte varit för henne hade jag säkerligen vikt ner mig. Och jag är sjukt tacksam över hennes smittsamma styrka. Jag hoppas verkligen att hon höll hela vägen och krossade målsättningen på elva timmar. Själv hittade jag oanade krafter på slutet. Med nio kilometer kvar fick jag hemlängtan och ökade takten. Att få springa om alla dom som gick gjorde mig bara starkare och starkare.

Den sista kilometern var en emotionell berg-å-dalbana. Nio månaders slit. Så många träningstimmar. Allt tvivel. Och plötsligt var målet inom räckhåll. Människorna som hejade. Tårarna som trängde fram. Och då jag på upploppet hörde någon ropa mitt namn och sträcka fram näven för en high five. Plötsligt dök en sista liten kraft upp. Jag lyckades räta på kroppen, höja huvudet och öka takten. Klart som fan att ett ultralopp förtjänar en ultraspurt.

Innan: Trött, sammanbiten och livrädd kille velar över klädvalet i Sälen.
IMG_3563

Efter: En sjukt nöjd snubbe som lovar sig själv att tänka två gånger innan nästa idiotutmaning.

IMG_3560

Back to panna-onsdag

I morse när jag hörde hur det regnade och bilarna körde genom pölar medan jag snoozade började undanflykterna dansa förbi under ögonlocken. Och vi snackar om vackra, inbjudande, trovärdiga undanflykter. Men någonstans mellan frukost och rensandet av gårdagens hallonskörd hittade jag motivationen. 

Tidigare har jag bara kört back to back-pass med en natts vila emellan. I dag var planen att köra hardcore – morgon- och kvällspass.

Jag inledde med 22 kilometer regnig asfaltlöpning med ett par sommarprat i lurarna. Även om jag var lite stel till en början blev det en riktigt härlig tur. 

Eftersom jag hade fått fajtats onödigt länge med snoozande och motivation blev det inte värst mycket vila innan Pass #2. Men sex timmar efter asfaltslöpningen var jag ute igen. 

Den här gången tänkte jag testköra Skogsmarathonspåret, som jag tidigare sprungit fel längs. 

Jag var ordentligt gubbstuttig då jag körde igång och det dröjde någon kvart innan jag närmade mig något som ens kan kallas ett löpsteg. Lite senare hände det igen. Efter sexkilometersmarkeringen sprang jag längs en osnitslad stig i cirka 500 meter. Och när jag kom ut på en bredare väg följde jag pilen. Kort därefter: 18 kilometer. 

WTF? Hur kan jag gång på gång springa så tokfel? Jaja. Jag hittade på en ny runda och lufsade på. Men vid 9 kilometer kom tankarna. Och med dom värken, ömheten, osäkerheten. Jag gjorde en deal med mig själv att köra till 12k innan jag vek ner mig. 

Jag är verkligen inte känd för att ha något vidare pannben. Men i dag dök det upp och slogs för sin sak. För varje (inbillad?) krämpa var pannbenet där och peppade. Och plötsligt insåg jag något rätt fantastiskt – jag var faktiskt inte trött. Uttråkad, öm och uppgiven kanske. Men inte en gnutta trött. Och med den insikten bar pannbenet mig hela vägen in i mål. 

Dagens pass blev 22 + 22 kilometer. Om det inte vore för att Ultravasan är kusligt nära nu skulle jag vara övernöjd med dagen insats. Nu ser jag den som en liten, men god, delseger för Team Durmer. 

Dagens hjälte – Mr Pannben:

  

Ett första möte med långsamlöpning

Planen för i år har varit: Full fart framåt tills maran ligger bakom mig. Och sen sakta jogg tills jag är stark nog för en ultramara.

I dag inledde jag Fas #2 av löpåret 2015, då jag körde mitt livs första långsampass. Eller – det är klart att jag har sprungit långsamt tidigare. Massvis med gånger. Med långsamheten har aldrig varit målet. Förrän i dag. Nu är tanken alltså att jag ska löpa så långsamt att jag pallar springa riktigt, riktigt länge. Distansen är ovidkommande. Det är mängden timmar och minuter som räknas. Och när kroppen klarar av att ta sig framåt utan större problem i sex-sju timmar är jag – förhoppningsvis – redo för att testa styrkan i Vasaloppspåret.

Hela mitt upplägg har jag byggt upp utifrån vad som spontant känns logiskt. Men i förra veckan hamnade jag på en föreläsning med en representant från Polar. Och han förklarade det här med att träna i olika pulszoner och varför det var bra.

Om jag har förstått det hela rätt: Ligger jag och nöter i 60-70% av min maxpuls så bygger jag kapillär. Det är tydligen bra. Dessutom lär jag mig att bränna fett i stället för kolhydrater. Det är ännu bättre, för fettet räcker längre som bränsle. Och ska jag springa Ultravasan på cirka 10 timmar kommer jag behöva kunna bränna fett.

Direkt efter föreläsningen rusade jag ner på Intersport och köpte en ny träningskompis – en Polar V800. Som tur var körde dom 20% på rubbet i butiken den kvällen.

I dag testade jag alltså att ligga under 70% av maxpuls medan jag sprang. Och det var fan svårare än vad en kan tro. Så fort det kom minsta lilla uppförsknix började det durra från min polare på handleden. Och farten ska vi inte en snacka om. Att beta av under 12 kilometer på 70 minuter är inget som skulle göra Mo Farah avundsjuk direkt.

Det kommer att bli en utmaning att lära mig långsamlöpa. Men efter den senaste månadens kamp mot klockan ska det bli väldigt skönt att få kämpa med att hålla nere farten. Juni kommer att gå i den meditativa eftertänksamhetens tecken.

Min nya durrande träningsvän:
IMG_3342

Ingen runners blues i år

Efter förra årets mara gick jag in i en ordentlig svacka. Och det kanske inte var så konstigt. Jag menar, vad ska en hitta på då åtta månaders fokus precis har avslutats? Jag sprang knappt alls under hela juni 2014. I år blir det annorlunda.

I dag var det avslutning med Runacademy i Gävle. Trots lite ömma lår sen helgens bravader passade jag på att jogga de 4,6 kilometrarna upp till Hemlingby och dagens pass. Med facit på hand var det inte helt genomtänkt. Dagens avslutning var verkligen inget lugnt Tack för i år-pass. I stället toppades hela den 15 veckor långa säsongen med kursens tuffaste pass: 25 minuter överraskningar under ledning av Petra Kindlund.

Det blev trösklar, intervaller på allt mellan 20-60 sekunder, en tur uppför Hemlingbybacken. Och allt det varvat med intensiv löpstyrka. Grymt kul. Och grymt jobbigt.

Petra Kindlund är utan tvekan den främsta löparen som jag har fått sprungit med. Och även om vi haft några riktigt skarpa löpare i Gävlegruppen så blev det ett helt annat fokus då Petra tog täten. Jag var nog inte ensam om att vilja höja mig ett snäpp i kväll.

Nu är det full fart framåt. Det är knappt tre månader kvar till Ultravasan. Och fram tills dess måste kroppen bli starkare, psyket solidare och löpsteget effektivare.

Riktigt roligt från kvällens avslutning: En kille i gruppen har A) genomfört Ultravasan förra året och B) anmält sig även i år.

…och det innebär att jag A) inte kommer vara ensam på startlinjen och B) vet någon som faktiskt har överlevt nio mil i skogen. Även om han har ett fjäderlätt löpsteg så är jag just nu fylld av en Kan han, så kan jag-känsla. Och det är klart mycket mer engagerande än att sitta och spela runners blues på repeat.

Målsättningar 2015

Jag har inte velat erkänna det fullt ut för mig själv. Men jag har ett startnummer till Ultravasan, så det är väl lika bra övertyga skallen om det som hjärtat och lungorna redan är inställda på: Fjolårets maratonsatsning har ersatts av en ultrasatsning 2015.

Det känns rätt osäkert huruvida jag kommer nå hela vägen och lyckas dubbla min längsta löptur ever. Å andra sidan stapplade jag mig ju i mål på Stockholms Stadion förra året. Och det var ju en dubbling jämfört med året innan. Så helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Målsättningar för 2015:
* Under 3:20 på 1 km.
* Under 19 minuter på 5 km
* Under 39,5 minuter på 10 km
* Under 1:29 på halvmara
* Under 3:30 på helmara
* Lära mig pistolsquats
* Genomföra Vildsvinet
* Genomföra Stockholm Maraton
* Genomföra ett ultralopp

Lyckas jag med det och fortfarande tycker det är roligt att springa framåt hösten ska jag med glädje börja titulera mig som löpare.