Tag Archive | biceps

Mat-å-sånt

Tortellini

Jag har både blivit händigare i köket och börjat tycka att det är allt roligare att laga mat. Därför bläddrade jag fram till Jenny Fridlunds recept så fort det nya numret av Runners World damp ner i lådan förra veckan. Hennes rätter brukar vara ganska enkla. Väldigt nyttiga. Och framför allt himmelskt goda. Jag har rent av Jenny att tacka för att jag till sist värderat kikärtor som något mer än bara falafelmos.

MEN…
…då hennes recept på medelhavsinkokt laxfilé med matyoghurt och fetaostpotatis innehöll 17 komponenter bangade jag ur totalt. Vid matlagning och drinkar håller jag gärna mina komponenter till ett minimum. Det är minst risk att fucka upp något då.

För att lura mig själv lite sörplade jag i mig dagens middag (en förpackning färsktortellini kokad i tomatkross – två komponenter) framför bilden av Jennys laxfilé. Och kollar man snabbt ser det nästan ut att vara samma rätt. Innan tortellinin ens nått magsäcken hade hjärnan redan fått för sig att den smakar som medelhavsinkokt fisk.

Annars då – har du tränat nåt på slutet? Jorå, visst har jag det. I morse blev det bröst, biceps och triceps för hela slanten.

Det finns få saker som kan få taniga, unggubbiga män att känna sig så sturska som då de lämnar gymmet med värkande armar. Då får vi för oss att vi är minst två storlekar större än vad vi verkligen är. Återigen handlar allt om illusionen. Om att lura sig själv.

Även självbedrägeri må vara en form av bedrägeri. Men det är sjukt svårt att bli dömd för den.

Dåliga kroppsvanor

I går snubblade jag över en artikel om dåliga kroppsvanor. Det handlade om vardagliga vanor, som kunde leda till muskulär obalans. Tyvärr insåg jag att jag har tre av dessa fem vanor.

Dessvärre brukar jag:
1. Sitta med benen i kors.
2. Hänga på ena höften när jag står still.
3. Sitta som en hösäck framför datorn.

Enligt artikeln tar det tre till fyra veckor att bryta en sådan kroppsvana (om vanan inte sitter sjukt djupt – då kan det ta betydligt mer möda att bryta den). Och jag tyckte att det kändes som en kul utmaning att se ifall jag kan lära om kroppen vad som är skönt/oskönt. Men shit vad klurigt det är. Så fort jag sätter mig vill det högra benet smyga upp över det vänstra. Och när jag står eller hänger mot något vill höften puta ut.

Samtidigt: Så fort man tänker på att man gör fel går det ju lätt att rätta till felet. Och det är väl en rätt bra början?

I dag var det åter dags för Lördagsdubbeln. Men i dag blev det med ett litet tillägg – jag kom till gymmet så tidigt att jag hann köra lite bröst/biceps innan dubbeln körde igång.

Corepasset var ganska rörigt. Jag var inte fokuserad. Till en början låg jag för nära viktstället och sparkade i det så fort benen skulle röras. Och sen hamnade jag för nära två andra deltagare, så att jag inte kunde sträcka ut armarna ordentligt i ryggövningarna. Men slutresultatet blev den samma som vanligt. Passet avslutas nämligen med en rätt tuff maglåt – fällkniven följt av bicycle crunches – och när det var dags att cykla hela vägen hem brände det till ordentligt skönt.

På spinningpasset testade jag att utmana mig själv lite extra. Eller snarare: Ledar-Mickan pushade mig till att utmana mig själv lite extra. Jag lyckades fläckvis koppla bort mitt ständiga pejlande över hur fort dom andra cyklar och koncentrerade mig på att köra med ordentligt tung belastning mellan varven. Där och då kändes det mordiskt jobbigt. Men efteråt insåg jag att det var ett av mina bättre pass hittills.

Kanske borde jag börja köra spinning med ögonbindel – aldrig kolla på dom andras tempo och bara känna på vad benen, flåset och hjärnan vill?

Kapten Skolös

Kapten Skolös i egen hög person.

I morse tog jag en riktigt skön sovmorgon – jag ska försöka bli lite duktigare på att flexa ut när jag väl kan det, för övertidsbanken börjar bli sprängfylld. Men det verkar som att sovmorgonen var lite väl avslappnande, för när jag kom till gymmet hade jag glömt skorna.

Så fort jag upptäckte det slog lättjan till: Men hörrö – ska vi inte ta och ställa in träningen då? Men sen kom jag till sans. Det går ju trots allt att träna utan skor.

Eftersom benen kände av gårdagens löpning fick dagens träning bli ett väldigt lätt benpass, för att mjuka upp cementblandningen i låren lite. Sen körde jag lite biceps – en muskel som jag totalignorerat de senaste veckorna – följt av mage.

Det är rätt coolt hur snabbt det går att deka ner sig. Ett par veckor utan bicepscurls gjorde att jag fick gå ner rätt mycket i vikt i dag. Dessutom fick jag rådet av min tränare Louise att öka antalet repetitioner. Och det bidrog till ytterligare viktsänkning.

Som tur var har jag så håriga ben att ingen av dom andra tycktes märka att jag svassade runt på gymmet utan skor i dag.

Onsdagspepp

Efter gårdagens introduktionskurs i negativt tänkande, vilken tyvärr inte är studiemedelsberättigande, lovade jag mig själv vid läggdags i går att vakna upp som en betydligt mer peppad människa. Och so far har det funkat:

  • Ingen översovning.
  • Inget morgonbråk med Katten Ruby.
  • Ett riktigt fint gympass.
  • Inget tyst svärande över att jag råkade missa tåget till Stockholm.

I dag var det fokus på benen och jag testade att köra övningarna med lite mindre vikt och mycket långsammare rörelser. Som jag har förstått det, men det kan så klart vara helt fel, krävs det belastning även i ”vilomomenten” för att träna hela muskeln (dvs träna både muskelns ihop- och utdragande). Och min bästa gissning på hur man tränar i ”vilomomentet” är att aldrig släppa efter, utan jobba långsamt med jämn påfrestning även under övningarnas tillbakaväg.

Jag har funtat på att köpa in ett par pass personlig tränare för att få belägg för alla mina träningsteorier (eller kanske snarare: få dom helt kullkastade). Men det får bli en framtida fråga. För nu kör jag efter egen skalle.

Bortsett från de långsamma benövningarna toppade jag allt med lite biceps och en ordentlig stretchgenomgång. Och till skillnad från i går kändes allt kanon hela vägen. Jag kände mig stark, smidig och säker. Till och med det ovårdade uteliggarskägget, som vuxit fram ur min egen lathet, såg snyggt ut i spegeln.

Tyvärr kommer det här bli min tredje dåliga löpvecka på raken. Gårdagens inplanerade backpass ställdes in, då jag kom hem från jobbet först klockan 20. I det läget prioriterades käk högre än att nöta ner kroppen ytterligare. Och i kväll + i morgon är jag i Kalmar, utan möjlighet att köra något pass.

Men med bara lite tur ska jag i alla fall klämma in ett litet backpass på fredag samt en 15-kilometare på söndag. Alltid något. Bättre än inget.

Kvällspasset

I dag hade jag tänkt gräva mig djupare ner i gruppträningens underbara värld. Efter tre pass core kände jag mig redo att testa crosstraining. Men så blev det verkligen inte. Jag var för sölig och alla platser var redan upptagna då jag kom till gymmet. Men det gjorde inte så mycket. Då fick jag chansen att köra på egen hand.

Jag brukar oftast träna på morgnarna. Då är det väldigt få som tränar och kvällen blir fri för annat – som att kanske löpa lite. Det här var första gången jag var på det här gymmet på kvällstid. Och det var som att komma till en helt annan anläggning. Högre puls. Mer folk. Klart trängre.

Men jag tog det lugnt. Köade till en del saker och tog fler pauser än vad jag brukar göra under morgonstresspasset. Det blev ben och biceps för min del.

Sen jag började träna benen mer ”löparvänligt” har jag inte kört särskilt mycket tunga viktpass för benen. Det gjorde jag i dag. Och jag blev påmind om hur länge sen det var jag körde ett sådant pass senast. När jag gick över och körde biceps var benen så slut att dom skakade så fort jag försökte lyfta något.

Avslutningen blev den vanliga – ner på en matta och köra mage:

3x3x20 raka crunches
3x3x20 sneda crunches

Två reflektioner från kvällspasset:

  1. Få ställen kan få så tryckt tystnad som ett omklädningsrum fyllt av mer eller mindre nakna män, som inte känner varandra.
  2. Förbluffande många verkar gå till gymmet, byta om, lassa på massvis med vikter, dra i vikterna 3-4 gånger, tjabba lite med polarna och sen sticka hemåt igen efter cirka 20 minuter.