Tag Archive | stockholm marathon

Sista långpasset innan Köpenhamn

Igår var det säsongens myspass med Runacademy. Och med åtta dagar kvar till maran i Köpenhamn passade det mig helt perfekt, för då fick jag ett ordentligt långpass utan att behöva köra ett tråkigt passbenspass på egen hand.

Gårdagens Runacademy-pass var ett tvåmilapass i avslappnat tempo. Men eftersom vi körde det längs milspåret vid Skidstavallen kändes det rätt tufft trots det lugna tempot. Det finns liksom backar att ta av längs det spåret.

Med fem kilometer transportlöpning till passet hade jag 25 kilometer i benen då jag började springa hemåt. Jag hade bestämt mig för att inte komma hem med mindre än 30 avklarade kilometrar och med bara en liten omväg kunde jag få både lite omväxling och några lätta bonusmetrar, så jag tog vägen via järnvägsbron vid Gävle Hamn hem.

Det finns få ställen som jag känner mig så tuff som löpare som då jag får springa längs den ruffiga järnvägsbron. Det är en superlång raksträcka, som liksom aldrig vill ta slut. Under gårdagen blev den lite extra tuff, då den blev starten på min sista kilometer fartökning.

För att testa hur formen egentligen är lade jag in en fem kilometer lång fartökning efter 27 kilometer. Till en början var kroppen inte alls särskilt pigg på att lämna njutzonen. Men ganska snart fick jag upp tempot och med hjälp av både järnvägsbron och en hel del hemlängtan lyckades jag precis gå under fyra minuter på kilometer #32. Klart supergodkänt.

Idag är det bara en vecka kvar till årets stora marathonmål. Jämfört med hur jag låg till inför fjolårets Stockholm Marathon är jag både snabbare och starkare i år. Dessutom har jag sjukt många fler mil i kroppen.

Då lyckades jag sänka mitt rekord med 15 minuter. Däremot är jag osäker på om jag kan göra samma kapning i år igen. Att gå under tre timmar i Köpenhamn kommer bli riktigt, riktigt tufft. Men en tid under 3:05 känns ändå rimligt.

Nu återstår bara den stora frågan: Att satsa högt från början och kanske misslyckas eller…?

IMG_4183

Annonser

Vecka 1 av 26

Så var den över – den första veckan av de 26 som jag ska följa 3:00-programmet på Marathon.se.

Fast i ärlighetens namn ska jag inte alls följa programmet i 26 veckor, för programmet är anpassat för Stockholm Marathon. Och jag ska ju kuta i Köpenhamn, som är två helger innan. Så det är egentligen ett 24-veckorsprogram. Men det väljer jag att inte tänka på just nu. För det innebär ju att jag ligger två veckor efter det program jag borde följa…

Sammanfattning: Det har gått skitbra!

Måndag: Benpass på gymmet + 11,5 km långsamlöpning
Tisdag: 10 km
Onsdag: 9,4 km
Torsdag: VILA
Fredag: 45 min spinning + 8 km löpband
Lördag: CxWorx + 9,4 km
Söndag: 21 km

TOTALT: 69,3 km löpning + tre andra pass.
Programmet slutfört till: 3,85%

Håkan vs Löpning

Jag har insett att löpning har blivit något mer än bara ett tidsfördriv. Jag älskar löpningen. Men det finns annat som jag älskar ännu mer. Som Håkan Hellström. Och då får man prioritera.

Igår skulle jag egentligen hängt med två killar från Hemlingby Löparklubb ut på ett långpass i Hälsingeskogen. Men när jag insåg att Håkanbiljetterna släpptes 12:00 och jag inte hade någon chans att köpa på annat sätt fick jag ställa in passet. Och när jag sen – i det lotteriartade biljettkaoset – kom fram och lyckades få loss några ståplatsbiljetter stod det klart:

Den 4 maj blir det Håkan på Ullevi i stället för Stockholm Marathon.

Lite trist att missa Stockholm. Men jag kommer att ha klart mycket roligare i Göteborg.

För att kompensera upp att det inte blir något Stockholm Marathon för min del nästa år tänkte jag redan nu planera in någon riktigt fin mara, som jag kan se fram emot. Det får gärna vara ett stadslopp, jag vill helst ha rätt många deltagare och det vore skönt ifall det låg under slutet av säsongen.

Berlin? Kanske Frankfurt? Eller varför inte Amsterdam?

Håkan Hellström

Race Report: Stockholm Marathon

Alltså. Jag förstår inte riktigt varför jag alltid undervärderar min form och kapacitet. Kanske är det för att slippa spänna bågen för högt. Kanske har jag helt enkelt inte bättre koll. Oavsett vad överträffade jag – på nytt – mina förväntningar i går.

Bortsett från vädret blev Stockholm Marathon helt perfekt för min del. Kroppen kändes stark hela vägen och då jag nyss kollade på de första bilderna från MarathonFoto blev jag förvånad över hur lätt och rak jag såg ut även in över upploppet. Men så var det under hela loppet – så fort jag hjärnan fick en liten dipp, hittade kroppen nya krafter. Det blev liksom aldrig så där supertungt.

Efter förra årets lopp, då jag tog tvärslut under den sista milen, tänkte jag ta det lugnt och metodiskt i år. Ingen stress i starten. Inga tider i öronen. Istället skulle jag lita på att kroppen var korrekt kalibrerad. Och det var den. Det var först under den andra vändan över Västerbron – det vill säga under kilometer #34 – som jag gick över min måltid på 4:45 minuter/kilometer. Men det reparerade jag omgående (omedvetet) i motvinden och spöregnet på Norr Mälarstrand genom att följa upp min 4:53-kilometer med en på 4:30.

Redan efter ett par hundra meter noterade jag en äldre kvinna som sprang för IK Akele. Hon hade ett underligt löpsteg och allt såg ganska jobbigt ut. Men hon lyckades ändå hålla ett stabilt och bra tempo. Hon blev min farthållare under de första 24 kilometrarna. Ibland låg jag något steg före henne, men för det mesta låg jag ett par steg efter. Jag vet inte riktigt vad som hände med henne, men jag tror att hon kroknade. Och det gjorde även en tjej som jag hade hållit uppsikt över och som hela tiden legat ungefär 50 meter framför mig.

Utan dessa två referenspunkter tog jag rygg på tre stycken killar, som verkade känna alla längs vägen. Tillsammans med dom sprang jag förbi 26k-passeringen vid Waldermarsudde. Det var där jag började krokna förra året. I år var det inte läge att krokna så tidigt. För de tre killarna kände så många att det var applåder, morsningar och high five hela vägen. Med en sån inramning kan man ju inte vika ner sig. När vi passerade Dramaten var det min tur att få inramning, då plötsligt Sebastian stack fram huvudet från publikraden och gav lite extra pepp.

Då vi kom ut på Södra Mälarstrand hade jag fortfarande sällskap med de tre killarna. Och när vi började närma oss mitt stora hjärnspöket – stället där jag var tvungen att stanna för första gången förra året (jag försökte då intala mig själv att jag bara skulle kissa lite) – gjorde jag allt för att tänka på annat. Så jag började sjunga med i min spellista. Vet inte vad mitt sällskap tyckte. Men om dom hade öronen med sig fick dom höra mig nynna mig igenom både POWER och Runaway med Kanye West. I krig, kärlek och löpning är alla knep tillåtna.

Då vi tagit oss upp för stigningen på Västerbron blev jag till sist tvungen att släppa iväg mitt löparsällskap, som då hade reducerats till två killar (vad som hände med den tredje är jag osäker på – möjligt att han väggade vid 33k). När dom drog ifrån meter för meter började de negativa tankarna dyka upp. Men som tur var dök en man jag lade märke till under det första varvet upp. Han hade en väldigt säregen löpstil och jag blev mycket förvånad då han drog iväg tidigt under det första varvet. Nu började jag fokusera fullt ut på att komma ikapp honom. Den lilla pushen räckte för att hitta nya krafter.

Det var först vid 35k-passeringen som jag på allvar noterade vad som stod på klockan längs banan. Efter lite huvud och fingerräknande insåg jag att 3:20h faktiskt var inom räckhåll. Men med tanke på att jag inte hade en susning om vilken fart jag hade vågade jag inte ta ut något. Taktiken blev att försöka hålla jämn fart med min omgivning, inte ta ut mig onödigt mycket och vad som än hände inte ge vika för impulsen att stanna och gå ett par steg.

Taktiken funkade råbra. Vid 40k såg jag på klockan över banan att 3:20-drömmen i allra högsta grad levde. Och det plus den fantastiska publiken, som stod där i regnet och hejade på alla, gav mig raketbränsle. Den 41:a kilometern blev den näst snabbaste med 4:20 minuter. Och det gjorde jag medan ögonen började tåras.

Tröttheten, inramningen och insikten om att jag var på väg att faktiskt knäcka ett maraton gjorde att jag började småböla. Och inte blev det bättre då jag kom in på Stockholms Stadion.

I min bok är Stockholms Stadions innerplan den absolut heligaste platsen i hela landet. Att få kliva in där, där alla stora Djurgårdare har spelat, är helt, helt magiskt. Då jag i går gjorde det var det med känslan av att ha överträffat allt. Allting gick liksom så lätt. Jag hittade hela tiden nya krafter. Och bortsett från att jag blev ordentligt trött i stjärten kändes kroppen superpigg hela vägen.

Hur fasen kunde jag för bara någon vecka sen tveka över huruvida jag ens skulle våga starta? Nu är det dags att sluta vara defensiv. Från och med nu ska jag lita på att jag kan klara av det jag försöker med. Och framför allt – från och med nu ska jag börja kalla mig löpare och inte motionär.

3:16:32 blev tiden. Det var en putsning med nästan 14 minuter jämfört med fjolårets premiär. Skulle jag kunna utvecklas i samma takt ett år till så…

Man skulle kunna tro att jag gjorde en triumferande segergest över loppet som sådant. Men den handlade om att jag till slut spurtade ner killen i kepsen. Kul att HappyHag lyckades föreviga.

screen-capture-1

MVG-löpning

Idag har jag gråtit, skrattat, sjungit, ömkat, resonerat, gråtit lite till och bitit ihop. Men mest av allt har jag avfyrat leenden mot den fantastiska publiken. 

Jag hade satt gränsen för mycket väl godkänt till 3:20. Och så gick jag i mål på 3:16:nånting. Solklar MVG-löpning. Vilket medförde veckans största i-landsproblem:

Vad är poängen med att spendera två timmar på att lägga en perfekt avvägd playlist, då en springer så snabbt att målgångslåten går igång flera minuter för sent?

Fin medalj. Ful bild:  

Let’s Make That Happen!

Dan före maran. Den sista måltiden. Finjusteringen. Outfiten är testad. Väskan är packad. Morgonsmoothien är mixad. Allt är klart. Till och med spellistan – Maratonmannen Del II.

Det musikaliska upplägget för i morgon:

  • Uppvärmning till Lorentz
  • Mapei, Kendrick Lamar och Kitok fram till 27k
  • Hiphop, luftig pop och positivt driv fram till 38k
  • Driven rock och fart fram till Stockholms Stadion
  • Madi Banja & Lorentz – Du och jag under upploppet

Det finns bara ett krux med det upplägget. För att jag ska få gå i mål till Madis grymma Lets make that happen-anthem ska jag knäcka Stockholm bloody Marathon på 3:20h. Och det kommer bli svårt. Mycket svårt.

Inför starten har betygskommitén satt upp följande kriterier:
Överleva med ett leende på läpparna = G
Gå under 3:30h = VG
Gå under fucking 3:20h = MVG!

I morgon får vi se om det verkligen är rimligt att kapa 10 minuter på en mara utan att ha tränat lungorna ur mig. Och skulle det visa sig omöjligt är inte det hela världen. Just nu är jag bara så peppad på att få sticka iväg. Slipper vi regn fram till start i alla fall så kommer morgondagen att bli en helt suverän dag.

Återbesök hos sjukgymnasten

Jag är lite osäker på huruvida de två klumpar som jag fick med mig från sjukgymnasten i dag är ett par väldigt opraktiska simfötter, början på en inverterad skulptur av mig själv eller faktiska avgjutningar av mina hålfötter.

IMG_3326Det jag däremot vet med full säkerhet är att det var med en klart högre svansföring som jag gick till dagens återbesök.

Där jag för några veckor sen gick till sjukgymnasten med ömmande knä, stukat självförtroende och en övertygelse om att det inte skulle bli någon mara i Stockholm i år skuttade jag i dag glatt in för att hämta upp mina nya iläggssulor och ett förslag på styrkeövningar.

Sen mitt första besök hos sjukgymnasten för 20 dagar sen har jag inte bara lyckats korrigera mitt löpsteg. Jag har även hunnit med fyra långpass och en massa välbehövlig styrketräning. Resultatet? Jag känner mig så satans taggad inför helgen.

Däremot vågar jag inte testa mina nya iläggssulor. Inte så här nära inpå 42 kilometers asfaltsnötande. Det skulle troligtvis bara sluta i smärta och förnedring. Men då jag kutar iväg till måndagens avslutning på Runacademy ska jag lägga i sulorna och se vad de går för.