Tag Archive | core

Mitt liv som Frölander

Lars Frölander

I går var det dubbel premiär: 1) Första gången jag simmade 50-meters pool. 2) Första gången i badmössa. Flådigt värre.

I vanliga fall är jag den som ger min omgivning dåligt träningssamvete. För att minska risken för sånt (och även för att framstå som en aningen mindre insnöad person) har jag aktivt försökt dra ner på träningssnacket med mina närmaste vänner.

Här på Playitas är det tvärt om – det är omgivningen som ger mig dåligt träningssamvete. Efter en skön sovmorgon steppade jag ner till frukosten i går. Men trots att det fanns massvis med färsk frukt var det svårt att njuta av ätandet, för det verkade som att alla runt omkring redan hade hunnit med ett morgonpass. Därför proppade jag i mig frukosten så kvickt jag kunde och bokade en bana i simpoolen.

Trots min skinnade skalle tvingades jag använda badmössa. En policy är en policy är en policy… Och plötsligt kände jag mig som Lasse Frölander. Det gick snabbt. Mina brösthundringarna kändes flyga fram i världsrekordtempo. Sen höjde jag blicken. Och insåg att tjejen och de två killarna på banorna utanför mig hade kunnat simma åttor runt mig utan att behöva slitit ut sig. Den enda i basängen som jag kunde rå på var den söndagssimmande 60-pluskvinnan på banan innanför.

Nä. Simning är verkligen inte min paradgren. Och det känns frustrerande, för jag borde inte vara så långsam. I min skalle är jag rent av rätt kvick. Men resultatet talar ju sitt tydliga språk – jag skulle verkligen behöva gå den där fulltecknade crawlkursen för nybörjare i höst.

Efter simningen knallade jag vidare till ett gruppass core. Ingen musik. Inget direkt flyt i programmet. Bara en iskall kille som visade övningarna och räknade åt oss. Och så fort han kom till åtta konstaterade han: Eight more…5-6-7-8… Eight more…

Det dåliga träningsamvetet vaknade på nytt då jag efter pool, läsning, slummer och en lång dusch drog till byn för att käka middag och mötte gäng på gäng som var ute och kvällssprang. Det är verkligen inte lätt att vara träningsjunkie bland ett gäng träningsjunkies.

Nytt pass & Facit: Vecka #31

I dag testkörde jag äntligen det nya gympasset som Johanna satte ihop åt mig för snart två veckor sen. Tanken är att jag ska gå över i en lite tuffare, mer byggande fas, med fokus på ben, rygg, axlar och mage.

Precis som alltid vid ett nytt pass kändes det ordentligt superjobbigt. Och inte blev det bättre av att inte ha någon pådrivande tränare på plats. I det inledande marklyftet fick jag plocka av vikt redan från början – det känns bättre att få tekniken att sitta, innan det är dags att försöka slå världsrekord. Och det här med att köra 3×8 breda chins? Nja, jag vet inte det jag. Inte med min kropp i alla fall. Jag fick ”fuska” och köra i chinsmaskinen för att lyckas.

Det här passet kommer bli en utmaning att lära sig behärska. Och det är grymt coolt att det finns så många ”töntiga” småövningar med pilatesbollar, som i själva verket är riktigt tuffa.

FACIT: VECKA #31

Måndag: Grit Plyo.
Tisdag: Core + tempotest 6,29 km.
Onsdag: Löpning 10 km.
Torsdag: Backintervaller – totalt 9,81 km löpning.
Fredag: CxWorxs.
Lördag: Tävling – Vildmarksmilen 10,7 km.
Söndag: VILA.

Kvar till årsmålet: -217,45 km.

En ny liten utmaning:
Nytt program

Håkan testar: CxWorx

I morse körde Må Bättre här i Gävle ett prova-på-pass CxWorx, som dom ska börja schemalägga i höst. För en gångs skull hade jag en träningskompis, då Frankes fru Emma hakade på. Och vi ställdes öga mot öga med corekvinnorna.

Jag blir peppad av corekvinnorna. Och – med risk för att låta åldersrasistisk – speciellt de äldre corekvinnorna. Att se någon som är 15-20 år äldre än mig själv köra stenhårt och knappt bli berörd, medan jag själv håller på att förgås i en flod av svett, är det som får mig att bita ihop och hitta extra krafter då kroppen bara vill falla ihop i fosterläge.

CxWorx var bra, men lite klurigt. Koordination är inte riktigt min grej. Jag gillar när någon säger åt mig att hoppa. Eller lyfta. Eller göra armhävningar. Det är min nivå. Men då det blir kombinationer i flera steg fastnar jag oftast. Och även om CxWorx inte direkt var något BodyJam-pass, var det tillräckligt klurigt för att jag skulle få problem.

Och så var det dom här gummibanden. Hur brett isär ska man stå med benen? Hur mycket går dom att töja? Hur ska jag få till en vettig rörelse? I dagens pass hanterade jag mer gummiband än vad jag hittills ackumulerat i mitt 36-åriga liv.

Det blev sex låtar (med en härlig Drakeavslutning i form av Hold On, We’re Going Home). 30 minuter. Ganska intensivt. Och ett bra pass. Framför allt gillade jag att mina klenaxlar fick jobba lite mer än under corepassen.

Det känns som att det kommer bli väldigt mycket bålstyrka för mig i höst och vår. Och då kommer jag nog slänga in lite CxWorx mellan corepassen.

Ungefär så har superfitta och oberörda såg jag och Emma ut då vi tampades med corekvinnorna:

cxworx

Farttest

Inför Stockholm Halvmarathon i september har jag två mål:

  1. Gå under 100 minuter.
  2. Gå under 90 minuter.

Det ena målet känns klart doable. Under 100 minuter gjorde jag på träning i våras och om inget oförutsett händer och det inte blir supertrångt längs banan borde jag klara det även på tävling.

Det andra målet känns klart, klart tuffare. För att löpa runt på 1h 30 min krävs en snittid per kilometer på 4:17 min. Och med tanke på att jag skolkade mig igenom nästan hela juniträningen är jag långt ifrån där. Men efter kvällens corepass stack jag ut och körde ett litet tempotest. Och det blev ett fint kvitto.

Utan att ha några tider i öronen körde jag en asfaltsrunda upp över Brynäs och tillbaka ner till gymmet. Målet var att låta kroppen hitta 4:17-tempo. Och faktiskt – det lyckades. 5,39 kilometer senare var jag svettig, men nöjd. Utan att springa lungorna ur mig hade jag hittat ett snitt på 4:18 min.

Lyckas jag bara fyrpla distansen utan att tappa tempo – ja, då är jag nere på cirka 90 minuter. Men med tanke på startträngsel, smalspåret genom Tantolunden och tjockmassan, som kan sänka farten utanför Slottet, kommer jag nog behöva lite säkerhetsmarginal.

Jaja. Det tar jag närmare september. Först ska jag prioritera att få lite längd i benen. Sen får jag börja leta sekunder.

Katt

Alltså. Den här veckan bara flög iväg. Men det kanske inte är så konstigt. Då jag nyss stängde veckans tidrapportering visade det sig att det blev en 70-timmars arbetsvecka. Men. Det innebär inte att det inte tränats. Eller spanats på katter.

I fredags körde jag mitt första pass med min nya tränare – Johanna. Eftersom Louise ska flytta är det Johanna som fått ta över ansvaret för min fysiska utveckling. Hon hade satt ihop ett riktigt bra grundpass, som jag ska nöta under den närmaste månaden.

Bortsett från lite stående rodd med skivstång var det knappt några vikter alls i Grundpasset. I stället är det kroppsvikt och sjukt mycket pilatesboll som gäller. I dag körde jag igenom passet på egen hand – allting satt inte riktigt. Men jag gillar att det är ett kort pass, där flera övningar kan köras parallellt, och där fokus ligger på många repetitioner. Ska jag lyfta mig till halvmaran i september handlar det mer om att orka längre än att kunna lyfta mer.

I går passade jag på att köra min gamla lördagsdubbel – core följt av 55 minuter spinning. Men den ordentliga höjdpunkten var att åka upp till Gävle Katthems öppet hus. Visst att dom hade en supersöt kattunge. Men den skönaste bland burarna var nog den döva donnan, som sällan brydde sig om att hala in tungan i munnen.

Det var tur att mitt ex inte var med – då hade vi knappast lämnat katthemmet tomhänta. Och jag misstänker att hårbollen som ligger och sover över mina ben just nu inte riktigt hade uppskattat att få tillökning i familjen.

Trisdagens trasiga trösklar

Ibland har man det. Ibland har man det inte. Och har man det inte är det bara att bryta ihop och komma igen.

I dag var planen att köra ett corepass följt av ett tröskelpass (3 x 10 min + joggvila emellan) på löpbandet. Men det var så tungt, tråkigt och trögt att jag tröttnade totalt redan i början av den andra tröskeln. I stället för att blängspringa mig igenom passet gick jag hem och stekte pannkakor, för det är klart mycket roligare.

Att det ska vara roligt att träna ska bli min nya devis. Så i morgon ska jag skita i längder, tider och tempo. I stället ska jag finspringa utomhus. Och bara njuta mig fram.

Chins – en obesvarad kärlekshistoria

Chins

Om man vill imponera på mig med sin överväldigande fysiska förmåga ska man antingen ha en sjukt bra miltid eller göra grymma chins. Och då snackar vi inte om några hafsiga halvchins med gungande ben. Nä, det ska vara strikta, fina, avslappnade chins som går hela vägen ner. Och upp.

Tyvärr är min kärlek till chins inte direkt besvarad. Jag känner mig tillbaka på högstadiet där blängig avståndskärlek – utan att mottagaren visste om något – var ett av ytterst få alternativ. Jag gillar chins. Jag älskar dom till och med. Men dom låter mig inte göra dom. I alla fall inte så många och fina som jag skulle önska.

Det jag gillar mest med chins (bortsett från att det ju är en sjukt cool grej att göra – klart coolare än att lassa på så mycket i bänkpress att stången bågnar) är att du går från Äh, det här är väl ändå inte så farligt? till Shit, jag klarar inte av en millimeter till på bara någon repetition.

I det maxstyrkepass som Tränar-Louise satt ihop åt mig och som jag körde i morse ingår 4×4 chins. Under de fyra första brukar jag få hybris och få för mig att jag blivit hur stark som helst sen förra gången. I det andra setet kroknar jag efter tre. Och sen efter två. Då det är dags för slutklämmen är det knappt att jag får upp näsan över stången på den första repetitionen, utan att börja ta hjälp av pendling och flaxande ben.

Håkan + Chins = Not so true…

För att revanschera mig från gårdagens lite väl återhållsamma spinningpass (och för att blåsa bort lite oväntad överskottsenergi) körde jag även ett kvällspass i dag. 30 minuter spinning + core. Under corepasset blev det en ordentlig lucköppning – det var en övning som tidigare känts som en återhämtningspassage som plötsligt föll på plats och började kännas på rätt sätt och på rätt ställe.

Men dagens dubbel har tagit ut sin rätt. Redan vid 20:19 började jag fundera på hur tidigt det egentligen är okej att gå och lägga sig. Och nu ligger jag i sängen och ska läsa ett par sidor. Ge mig ett par månader till så kommer jag att ha samma dygnsrytm som mina föräldrar brukade ha, då jag gick runt och blängde under högstadietiden.