Archive | maj 2015

Race Report: Stockholm Marathon

Alltså. Jag förstår inte riktigt varför jag alltid undervärderar min form och kapacitet. Kanske är det för att slippa spänna bågen för högt. Kanske har jag helt enkelt inte bättre koll. Oavsett vad överträffade jag – på nytt – mina förväntningar i går.

Bortsett från vädret blev Stockholm Marathon helt perfekt för min del. Kroppen kändes stark hela vägen och då jag nyss kollade på de första bilderna från MarathonFoto blev jag förvånad över hur lätt och rak jag såg ut även in över upploppet. Men så var det under hela loppet – så fort jag hjärnan fick en liten dipp, hittade kroppen nya krafter. Det blev liksom aldrig så där supertungt.

Efter förra årets lopp, då jag tog tvärslut under den sista milen, tänkte jag ta det lugnt och metodiskt i år. Ingen stress i starten. Inga tider i öronen. Istället skulle jag lita på att kroppen var korrekt kalibrerad. Och det var den. Det var först under den andra vändan över Västerbron – det vill säga under kilometer #34 – som jag gick över min måltid på 4:45 minuter/kilometer. Men det reparerade jag omgående (omedvetet) i motvinden och spöregnet på Norr Mälarstrand genom att följa upp min 4:53-kilometer med en på 4:30.

Redan efter ett par hundra meter noterade jag en äldre kvinna som sprang för IK Akele. Hon hade ett underligt löpsteg och allt såg ganska jobbigt ut. Men hon lyckades ändå hålla ett stabilt och bra tempo. Hon blev min farthållare under de första 24 kilometrarna. Ibland låg jag något steg före henne, men för det mesta låg jag ett par steg efter. Jag vet inte riktigt vad som hände med henne, men jag tror att hon kroknade. Och det gjorde även en tjej som jag hade hållit uppsikt över och som hela tiden legat ungefär 50 meter framför mig.

Utan dessa två referenspunkter tog jag rygg på tre stycken killar, som verkade känna alla längs vägen. Tillsammans med dom sprang jag förbi 26k-passeringen vid Waldermarsudde. Det var där jag började krokna förra året. I år var det inte läge att krokna så tidigt. För de tre killarna kände så många att det var applåder, morsningar och high five hela vägen. Med en sån inramning kan man ju inte vika ner sig. När vi passerade Dramaten var det min tur att få inramning, då plötsligt Sebastian stack fram huvudet från publikraden och gav lite extra pepp.

Då vi kom ut på Södra Mälarstrand hade jag fortfarande sällskap med de tre killarna. Och när vi började närma oss mitt stora hjärnspöket – stället där jag var tvungen att stanna för första gången förra året (jag försökte då intala mig själv att jag bara skulle kissa lite) – gjorde jag allt för att tänka på annat. Så jag började sjunga med i min spellista. Vet inte vad mitt sällskap tyckte. Men om dom hade öronen med sig fick dom höra mig nynna mig igenom både POWER och Runaway med Kanye West. I krig, kärlek och löpning är alla knep tillåtna.

Då vi tagit oss upp för stigningen på Västerbron blev jag till sist tvungen att släppa iväg mitt löparsällskap, som då hade reducerats till två killar (vad som hände med den tredje är jag osäker på – möjligt att han väggade vid 33k). När dom drog ifrån meter för meter började de negativa tankarna dyka upp. Men som tur var dök en man jag lade märke till under det första varvet upp. Han hade en väldigt säregen löpstil och jag blev mycket förvånad då han drog iväg tidigt under det första varvet. Nu började jag fokusera fullt ut på att komma ikapp honom. Den lilla pushen räckte för att hitta nya krafter.

Det var först vid 35k-passeringen som jag på allvar noterade vad som stod på klockan längs banan. Efter lite huvud och fingerräknande insåg jag att 3:20h faktiskt var inom räckhåll. Men med tanke på att jag inte hade en susning om vilken fart jag hade vågade jag inte ta ut något. Taktiken blev att försöka hålla jämn fart med min omgivning, inte ta ut mig onödigt mycket och vad som än hände inte ge vika för impulsen att stanna och gå ett par steg.

Taktiken funkade råbra. Vid 40k såg jag på klockan över banan att 3:20-drömmen i allra högsta grad levde. Och det plus den fantastiska publiken, som stod där i regnet och hejade på alla, gav mig raketbränsle. Den 41:a kilometern blev den näst snabbaste med 4:20 minuter. Och det gjorde jag medan ögonen började tåras.

Tröttheten, inramningen och insikten om att jag var på väg att faktiskt knäcka ett maraton gjorde att jag började småböla. Och inte blev det bättre då jag kom in på Stockholms Stadion.

I min bok är Stockholms Stadions innerplan den absolut heligaste platsen i hela landet. Att få kliva in där, där alla stora Djurgårdare har spelat, är helt, helt magiskt. Då jag i går gjorde det var det med känslan av att ha överträffat allt. Allting gick liksom så lätt. Jag hittade hela tiden nya krafter. Och bortsett från att jag blev ordentligt trött i stjärten kändes kroppen superpigg hela vägen.

Hur fasen kunde jag för bara någon vecka sen tveka över huruvida jag ens skulle våga starta? Nu är det dags att sluta vara defensiv. Från och med nu ska jag lita på att jag kan klara av det jag försöker med. Och framför allt – från och med nu ska jag börja kalla mig löpare och inte motionär.

3:16:32 blev tiden. Det var en putsning med nästan 14 minuter jämfört med fjolårets premiär. Skulle jag kunna utvecklas i samma takt ett år till så…

Man skulle kunna tro att jag gjorde en triumferande segergest över loppet som sådant. Men den handlade om att jag till slut spurtade ner killen i kepsen. Kul att HappyHag lyckades föreviga.

screen-capture-1

Annonser

MVG-löpning

Idag har jag gråtit, skrattat, sjungit, ömkat, resonerat, gråtit lite till och bitit ihop. Men mest av allt har jag avfyrat leenden mot den fantastiska publiken. 

Jag hade satt gränsen för mycket väl godkänt till 3:20. Och så gick jag i mål på 3:16:nånting. Solklar MVG-löpning. Vilket medförde veckans största i-landsproblem:

Vad är poängen med att spendera två timmar på att lägga en perfekt avvägd playlist, då en springer så snabbt att målgångslåten går igång flera minuter för sent?

Fin medalj. Ful bild:  

Let’s Make That Happen!

Dan före maran. Den sista måltiden. Finjusteringen. Outfiten är testad. Väskan är packad. Morgonsmoothien är mixad. Allt är klart. Till och med spellistan – Maratonmannen Del II.

Det musikaliska upplägget för i morgon:

  • Uppvärmning till Lorentz
  • Mapei, Kendrick Lamar och Kitok fram till 27k
  • Hiphop, luftig pop och positivt driv fram till 38k
  • Driven rock och fart fram till Stockholms Stadion
  • Madi Banja & Lorentz – Du och jag under upploppet

Det finns bara ett krux med det upplägget. För att jag ska få gå i mål till Madis grymma Lets make that happen-anthem ska jag knäcka Stockholm bloody Marathon på 3:20h. Och det kommer bli svårt. Mycket svårt.

Inför starten har betygskommitén satt upp följande kriterier:
Överleva med ett leende på läpparna = G
Gå under 3:30h = VG
Gå under fucking 3:20h = MVG!

I morgon får vi se om det verkligen är rimligt att kapa 10 minuter på en mara utan att ha tränat lungorna ur mig. Och skulle det visa sig omöjligt är inte det hela världen. Just nu är jag bara så peppad på att få sticka iväg. Slipper vi regn fram till start i alla fall så kommer morgondagen att bli en helt suverän dag.

Återbesök hos sjukgymnasten

Jag är lite osäker på huruvida de två klumpar som jag fick med mig från sjukgymnasten i dag är ett par väldigt opraktiska simfötter, början på en inverterad skulptur av mig själv eller faktiska avgjutningar av mina hålfötter.

IMG_3326Det jag däremot vet med full säkerhet är att det var med en klart högre svansföring som jag gick till dagens återbesök.

Där jag för några veckor sen gick till sjukgymnasten med ömmande knä, stukat självförtroende och en övertygelse om att det inte skulle bli någon mara i Stockholm i år skuttade jag i dag glatt in för att hämta upp mina nya iläggssulor och ett förslag på styrkeövningar.

Sen mitt första besök hos sjukgymnasten för 20 dagar sen har jag inte bara lyckats korrigera mitt löpsteg. Jag har även hunnit med fyra långpass och en massa välbehövlig styrketräning. Resultatet? Jag känner mig så satans taggad inför helgen.

Däremot vågar jag inte testa mina nya iläggssulor. Inte så här nära inpå 42 kilometers asfaltsnötande. Det skulle troligtvis bara sluta i smärta och förnedring. Men då jag kutar iväg till måndagens avslutning på Runacademy ska jag lägga i sulorna och se vad de går för.

Underbara intervallkänsla

Det finns ingenting i hela världen som får mig att snooza längre. Eller att hitta på fler svepskäl till att försena och skjuta fram.Så fort kroppen får nys om att hjärnan har planerat in ett intervallpass gör den sitt bästa för att prokastinera. Sen drar den igång – kampen mellan kroppen och hjärnan. Det brukar alltid ta pannbenet ett par timmar att övertala resten av Håkan att faktiskt göra slag i saken och förverkliga intervallplanerna.

Samtidigt: Det finns inget i hela världen som ger mig en skönare känsla än att ha genomfört ett bra intervallpass.

Som ett av de sista tyngre passen inför nästa veckas Stockholmsmara tänkte jag testa målfarten – 4:45 min/km – i onsdags. På slutet har jag främst fokuserat på att springa långt och långsamt. Och utifrån det upplägget är 4:45 faktiskt rätt snabbt även för kortare distanser.

Upplägget var 4×5 kilometer på skogsrundan vid Kungsbäck här i Gävle. Mellan varje intervall skulle jag unna mig fem minuter vila och för att inte bli helt lobotomerat radiostyrd skulle jag byta riktning efter varje femkilometare. Efter en snabb och pigg inledning började jag fundera redan under det andra varvet:

Är det här verkligen kul? Vad ska intervaller så här nära inpå loppet egentligen ge? Är jag inte lite trött? Hur känns det i vänstervaden?

Då jag skulle dra igång det tredje varvet fick jag lova mig själv att det skulle bli finalvarvet – annars hade jag inte tagit mig ut. Men så hände det. Under vilan efter den 15:e kilometern klev pannbenet för en gångs skull fram. Samma pannben, vars avsaknad fått mig att implodera av självömkan så många gånger. Plötsligt stod pannbenet verkligen upp för hjärnans plan.

Tänkt-och-gjort – det blev ett fjärde varv på skogsrundan. Och då kroppen väl slutat kvida hittade den hur mycket reservbränsle som helst och lyckades pressa fram en ganska fin fartökning.

Onsdag: 4×5 km – snittider:
Varv #1: 4:32 min
Varv #2: 4:43 min
Varv #3: 4:43 min
Varv #4: 4:29 min

Med lite bonus per varv blev det totalt 21 kilometer. Och av dessa gick endast fyra långsammare än de 4:45 minuter som jag siktar på. Det här börjar faktiskt kännas lovande.

Onsdagens löpning var faktiskt veckans andra intervallpass. I måndags var jag med Runacademy på Gunder Hägg-arena. 5×800 meter stod på agendan. Och jag var så pigg. Så satans pigg. Med facit på hand kändes den inledande intervallen på 3:07 minuter väldigt beskedlig.

Från den utgångspunkten kapade jag tid för varje åttahundring. Och det roliga var att min främsta kombatant på Runacademy gjorde det samma – oavsett vilken fart jag drog upp låg han kontant ungefär lika många (eller snarare lika få) steg bakom. Det var nog det som trissade mig att springa snabbare och snabbare.

Den sista åttahundringen gick på 2:30 miniter. 2:30 på 800 meter? Då är ju målet med 3:20 på en kilometer väldigt, väldigt inom räckhåll.

Nä, nu är det dags att snöra på sig för sista långpannan innan Stockholm Marathon. Med en bättre vår hade jag kunnat unna mig ett distanspass. Men den här kroppen behöver många kilometer – även om det bara är sju dagar kvar.

Äntligen +30k

Sen jag, på inrådan av sjukgymnasten, började korrigera mitt löpsteg för att inte få sån snedslitning kring höger knä har jag försökt stresstesta knät så mycket som möjligt. Förra helgen blev det två pass à +20k. Helt utan problem. Och under veckan som följde testade jag både hastiga rörelser under en fotbollsmatch och riktigt tunga backintervaller i Hemlingby. I lördags var det dags för gesällprovet – årets första ordentliga långpanna.

Upplägget var att följa Gästrikeleden söderut, lunka fram i ett skönt tempo i 1,5 timmar och sen köra samma väg tillbaka hem. Och det blev en helt underbar tur. Lite motionsspår, lite grusväg, lite landsväg, en del trail samt några passager av sönderkörda skoterleder. Äntligen fick jag se den coola gamla timmerrännan.

GästrikeledenJag hann 16,7k innan klockan ringde och det var dags att vända hemåt. Och efter knappt 30k tog mobilbatteriet slut. Det var lite synd, för då hade precis min hemlängtan tagit över med en smärre tempoökning som resultat. Det är inte helt, helt omöjligt att jag under slutet var nere och nosade på 4:45 min/km, som är min måltid inför maran i Stockholm.

Egentligen hade jag hoppats på att knäcka 30k redan i slutet av mars. Men så blev det ju inte. Trots allt börjar jag känna mig mer och mer redo för Stockholm Marathon. Givetvis skulle jag gärna haft tre-fyra veckor till på mig att förbereda mig. Men så är det väl alltid?

Även om jag inte har lika många långa pass i kroppen i år är känslan en annan. Efter lördagens 33,4k-runda var jag inte alls så knäckt som jag brukar vara efter ordentliga långpass. Låren tog inte slut längs vägen och ländryggen var tillräckligt stark för att hålla överkroppen uppe hela vägen. Jag blev inte ens lika bängstel under kvällen som jag alltid brukar bli av en ordentlig utmaning.

Det är verkligen inte läge att få hybris. Men i jämförelse med hur sänkt jag var för bara två veckor sen känns det väldigt, väldigt lovande inför Stockholm om två veckor. Kanske är det vetskapen om att fokus i år ligger på Ultravasan – och inte Stockholm – som gör att allting känns så mycket mindre pressat. I år ska jag försöka släppa lös lusten och låta den bära mig fram.IMG_3314

Träningshelg i stället för partyweekend

I morgon skulle jag ha åkt ner till Hultsfred för en fullspäckad helg. Moneybrotherspelning under fredagen och 50-årskalas för min vän Putte på lördagen. Däremellan hade jag tänkte be Puttes brorsa om ordentlig sparring på 10k löpning. Med honom som hare hade jag tänkt gå sub 40.

Men en kombination av dålig planering och taskigt cashflow gjorde att jag blir hemma i stället. Och kanske är det lika bra det. Ska jag ha någon chans alls att överleva Stockholm Marathon om några veckor borde jag kröka mindre och löpa mer.

Jag och Hultsfred har ett väldigt problematiskt förhållande. Där bor några av universums bästa människor. Och tillsammans med dom har jag haft några av mitt livs absolut bästa stunder. Samtidigt har jag aldrig varit mer sänkt, uppgiven och genomtom som jag har varit nere i Hultsfred.

I stället för fest och kära återseenden nere i Småland ska jag försöka få till en riktigt bra träningshelg. Dessutom knep jag och Haag två av de sista platserna till Petter & Gävle Symfoniorkester på Konserthuset på lördag. Så lite fest-å-musik blir det ändå.

Upplägget för helgen är:
Fredag: Morgonspinning samt ev maxstyrkepass på eftermiddagen.
Lördag: Testlöpning av Skogsmaratonspåret tillsammans med löparklubben – 21k.
Söndag: Testlöpning av Skogsmaratonspåret tillsammans med Runacademy alternativt yinyoga (beror hur benen och bakfyllan känns efter lördagen)

I dag följde jag förresten upp gårdagens crosstrainerpass med en ny vända. Det blev 45 minuter med stadig ökning av motståndet fram till det var åtta minuter kvar. Svettigt som fan och 92% som toppuls. Det kanske, kanske trots allt går att crosstraina upp till 94%.

Efter allt Hultsfredsreminiscande på crosstrainern dammade jag av Daniel Cireras gamla skiva. Bittert med bara ett litet uns sött har varit receptet för en massa bra musik. Och just i dag kändes hans Why? klart mer i samklang med sinnesstämningen än Fake Vegetarian Ex-Girlfriend.

spotify:track:6UjKzXZikGHKnRC6Fvww43