Tag Archive | nike

Håller jag på att få ett nytt löpsteg?

Sen jag i januari började läsa Det perfekta löpsteget igen har jag tekniktränat lite då och då. Det i kombination med de senaste veckornas löpskolning med Runacademy börjar kanske ge lite resultat. De senaste rundorna har jag haft en annan känsla. Och under dagens pass lyckades jag lokalisera vart känslan sitter.

I dag var det backintervaller som stod på schemat. Ett kärt återseende med mitt favorithatobjekt – elljusbacken vid Kungsbäck här i Gävle. Det blev 3×4 hundringar med ett par minuters stillasittande flåsande mellan varje set. I ärlighetens namn bör väl tilläggas att efter två set med maxtryck blev det enbart fokus teknik i det sista setet.

På vägen hemåt började jag fundera över vad det är för ny känsla jag har i kroppen då jag springer. Och plötsligt insåg jag vad det handlar om: Jag känner mina hälar.

Sakta men säkert börjar jag nog gå från att vara en utpräglad hällöpare till att bli tå-till-hälare. Och plötsligt känns det superskumt då hälen träffar backen. Det känns liksom bakvänt. Som att jag bromsas upp och att skon inte riktigt tar hand om hälen på det sätt som jag är van vid.

Lagom tills jag nådde porten gav jag mig själv ett löfte: Jag ska ge det här 10 000 steg. Om det fortfarande känns lika bakvänt då Nike+ når 1800 kilometer ska jag släppa alla tankar och bara springa så som jag är van vid. Om det däremot börjar kännas bättre ska jag gå all in för att lära mig att låta tårna träffa backen även under de längre etapperna.

För att fira det här microprojektet funtar jag på att skaffa nya dojor i helgen och börja löpa in dom inför Stockholm Marathon. Det finns viss risk att jag kommer vara otrogen mot Asics. Just nu känns ett par Saucony sjukt frestande.

Jag är sub 40!

Drygt fyra timmar efter målgången i Premiärmilen kan jag fortfarande inte riktigt greppa det. Jag är sub 40. Jag har sprungit fortare i dag än vad jag någonsin gjort tidigare.

Premiärmilen var en väldigt trevlig tävling. Inga problem. Härlig bansträckning. Och framför allt ett helt fantastiskt väder. Men då jag gick i mål efter att spurtat ur mig exakt varenda liten kraft benen, lungorna och skallen kunde frambringa var jag lite besviken. Eller besviken är fel ord – det hade ju gått skitbra. Men jag hade bommat 40-minutersgränsen med några sekunder. Där och då grämde jag mig en del över att jag inte hade inlett min spurt lite tidigare. Att jag inte tryckt på lite mer i uppförsbacken innan den avslutande nerförssluttningen. Men det var min bruttotid som blev +40 minuter.

Eftersom jag stod rätt dåligt till vid starten tog det tydligen 32 sekunder från det att startskottet gick tills dess att jag klev över startlinjen. Och då resultatlistan baseras på tiden från start till mål stod det klart att jag hade sprungit på 39:36. Och inte nog med det – jag kom på 15:e plats av alla motionärer. Räknar man in tävlingsklassen också hamnade jag kring plats 270. Och jag som siktade på topp 1000 av de 4200 som kom till start.

Men loppet hade kunnat bli SÅ annorlunda. I och med min dåliga startposition hamnade jag mitt i en ordentlig propp och min första impuls var att följa proppens tempo, för att ha krafter kvar till det avslutande varvet. Som tur var slog jag undan den impulsen. Det resulterade i två kilometers kryssande, dikeslöpningar och plötsliga sidorörelser. Trots det inledde jag med en första kilometer på 3:53. Och här har vi nästa Som tur var.

Som tur var hade jag inga tidsangivelser från Nike+ på i lurarna. Då jag insåg det funderade jag på att fippla igång kilometertiderna. Hade jag gjort det hade jag aldrig vågat hålla det tempo som jag höll. Då skulle jag chillat ner efter den första kilometern, för att inte riskera att möta döden redan under det första varvet.

Mitt tredje Som tur var blev Skuggan. Jag är inte helt säker på när Skuggan dök upp. Men jag är rätt säker på att jag hade honom i stjärten redan strax innan varvningen. Sedan låg han som limmad i baken på mig. Ibland låg han jämsides med mig. Och vid ett tillfälla gled han upp ett steg framför mig (fast då råkade jag sparka honom under skon).

Under i princip hela andra varvet blev Men för i helvete Skuggan – gå upp och dra, jag pallar inte mer den enda tanke som loopades om och om i skallen. Vid 7,5 kilometer kom det en sur uppstötning. Och vid 8 kilometer funderade jag på huruvida jag skulle ge efter och promenera in i mål. Sen kom 9-kilometerspasseringen. Då blev jag förbannad. Skuggan skulle inte få chansen att häva sig fram ett helt varv på min ryggtavla, bara för att lämna mig bakom sig på upploppet. Så jag ökade. Bestämde mig för att koppla bort Skuggan.

Och det lyckades. Sista kilometern gick på 3:43 och blev min snabbaste på hela loppet.

Att gå sub 40 på milen har känts som en kittlande tanke. Fast inte som någon direkt realistisk sådan. Sedan jag började springa i juli 2012 har jag inte gjort milen snabbare än 42:05. Och det hände i september 2012. Sedan dess har jag inte ens varit i närheten av såna tider. Förrän nu, då jag plötsligt putsade mitt personbästa med 2:30 minuter.

Jag har aldrig sprungit snabbare än så här i hela mitt liv. Och det finns stor risk att jag aldrig kommer att göra om det igen. Men att vid 35-års ålder spöa skiten ur mitt fornstora jag känns mighty.

Tack Premiärmilen. Och Skuggan. Och mitt misstag att stänga av kilometertiderna.

Premiärmilen

Kaloriåterställare

Kaloriåterställare

Förra året testade jag en kaloriräknarapp. Det var smått absurt – för att gaina så mycket vikt som jag ville hade jag blivit tvungen att säga upp mig och bli heltidsätare. Hur mycket jag än åt låg jag hela tiden back på kalorikontot. Men sen jag flyttade upp till Gävle är det inget problem längre. Ett fat 50/50 paj med tillhörande vanlijvispberg på Café Java är en kaloriåterställare som kan balanse till och med de svettigaste långpass.

I dag blev det en redig långpanna i det fina vårvädret. 26,5 kilometer + 1,5 kilometer nerjogg efter stretchingen. En liten bit av mig tyckte det var synd att jag inte klarade 30k. Men samtidigt – det var ett nytt, prydligt personligt rekord. Aldrig någonsin tidigare har jag orkat springa så långt.

Under dagens löpning körde jag helt utan notifikationer från Nike+. Så det var först vid varvningen kring 16 kilometer som jag kollade längden. Tempot stämde jag av först efter hela passet. Och jag blev rätt förvånad. Tanken var att ligga och nöta i 5:20-tempo. Men efter en första kilometer på över sex minuter kapade jag till sist snittet till att landa på 4:56 minuter per kilometer. Och det mäktigaste var att min snabbaste kilometer – 4:44 minuter – kom vid 23k.

Med ett sånt tempo är det kanske inte underligt att höften och stjärten var det som satte punkt för 30k-drömmen i dag. Benen var hyggligt pigga, lugnorna helt lugna och pulsen behärskad. Däremot blev jag ordentligt trött i höfterna och stjärten under de sista kilometerna. Det var som att dom inte pallade hålla upp kroppen ordentligt längre.

Att stärka höfter, ländrygg och bål får bli mitt nya gymmission.

På dejt med Doktor Sko

Asics

På Intersport här i Gävle jobbar det en snubbe som jag numera kallar för Doktor Sko. Det var han som tipsade mig om Saucony Mirage, som i vintras blev mina löpbandsskor. Och för att möta våren och den nya säsongen med bäst förutsättningar gjorde jag ett återbesök i dag.

Jag vill helst inte tänka på hur låg mariginalen blir på ett par skor, då en av de anställd lagt 30 minuter på att prova ut dom. Men jag är sjukt tacksam över att Doktor Sko verkligen orkar engagera sig. Jag fick analysera tre olika skor på löpbandet. Fotvalvet kollades. Fotens form likaså. Sen fick jag en liten föreläsning om olika skors för- och nackdelar vid olika typer av fotisättningar.

Resultatet av det hela blev i alla fall ett par nya, stabila Asics, som förhoppningsvis ska bära mig mil efter mil utan ömmande knän. Så jag säger hej då till tufft färglagda Nikes och snörar på mig ett par lite mer robusta skor.

Helst av allt hade jag plockat ut nyskorna på en premiärtur omgående. Men jag var så pass trött efter dagens Gritpass att jag inte pallade mer än att masa mig hemåt och powernappa.

På Griten ökade jag på vikten lite – 1,25 kilo per sida. Kanske inte mycket, men ett steg närmare målet på 10 kilo per sida. Även om passet var exakt lika jobbigt och jag kände mig precis lika superklen som tidigare, var det ett bra pass. Tekniken börjar sitta nu, jag tränar skonsammare och efteråt påpekade även tränaren att det ser mycket bättre ut än tidigare.

Episk långlöpning med personliga rekord

Episk vinst

Episkt vinst x3:

  1. Min första utomhuslöpning utan ömmande knän sen i november.
  2. Min längsta tur någonsin i kilometer: 25 km.
  3. Min längsta tur någonsin i tid: 139 min.

Egentligen hade jag tänkt kört ett långpass på löpbandet i dag och ge knät ytterligare en vecka fritt från hårdare underlag. Men det var ju så fint väder. Och jag ville ju så gärna gå ut.

Planen var att öka på förra söndagens 60 minuter till 90 minuter. Och det i ett tempo på min målfart i kommande maraton + 45 sekunder. Det vill säga 4:55 min/km + 45 sekunder = 5:40 min/km.

Men då Frk Nike+ sa att jag hade gått i mål var jag A) Fruktansvärt långt hemifrån och B) Inte alls sugen på att lägga av. Så jag fortsatte. Och fortsatte. Och när benen (eller rättare sagt rumpan och ena vaden) började bli trötta fortsatte jag en bit till.

Totalt blev det 25 kilometer på 2:18:50 och med en snittfart på 5:33 min. Klart, klart över förväntan.

Men det var ändå inte den stora segern. Att över huvud taget kunna springa ute på sköna grusvägar, utan att för den skull brottas med känslan av att någon drämt en hammare över vänster knä, var förbannat skönt.

Kanske, kanske, kanske kan det bli en maratonlöpare av mig framåt slutet av maj.

Långpass

Bambi på riktigt hal is

Egentligen hade jag tänkt avvakta ytterligare någon vecka innan jag gjorde min utomhuscomeback. Men så vid lunchtid ringde Jocke. Och det lät ju så kul med lite sällskap. Och vädret var ju så trevligt. Men det skulle förändras. Visst. Sällskapet var kul hela vägen. Vi körde snacklöpning och löste ett par världsproblem längs vägen. Men det fina vädret förvandlades till regn.

Jocke hade ett par nya dubbade dojor som han ville testa. Jag vet inte om det var därför eller om han helt enkelt inte hade koll på hur underlaget skulle se ut. Men efter en stund ledde han in mig på slingrande grusvägar längs golfen. Och om det numera är fint och torrt på cykelbanorna inne i centrum var det desto isigare och halare på grusvägarna.

Mellan varven gnällde Jocke lite över att hans skor inte alls hade så bra fäste. Däremellan gnällde jag än mer över hur superhalt det blev med mina vanliga, oräfflade Nikeskor.

Efter att jag hade skilts från Jocke efter cirka nio kilometer högg det ganska omgående till i vänsterknät. Det hade ömmat och bultat lite i ett par kilometer. Men nu var det som att någon högg in en mejsel och vred om. Först trodde jag det var lönlöst att fortsätta. Men efter 100 meter promenad och lite stretching kändes det lättare och jag tog mig hem.

Resultatet: 11 kilometer i snackvänligt +5-tempo.

Söndag: Långpass

Bild
Världens tröttaste löparapa måste luta sig mot en stolpe för att inte dumhjärnan ska falla i backen.

Precis som förra veckan hade jag tänkt avsluta den här veckan med ett lite längre löppass. Men för att inte nöta sönder mitt vanliga terrängspår och för att faktiskt få se något nytt hade jag planerat en helt ny runda – 18 kilometer asfalt. Inledningen blev dock rätt förvirrad.

Kartan på datorn hade inte riktigt kopierats över till skallen och där jag trodde att det skulle finnas en cykelväg var det bara en bilväg. Och när jag till sist hittade en cykelväg insåg jag ganska snabbt att det var fel cykelväg. Så jag kryssade lite fram och tillbaka, upp och ner. Och längs vägen fick jag se en del av mitt gamla postdistrikt, där jag sommarjobbade på gymnasiet.

Men när jag väl hade hittat rätt började det rulla på och det gick lättare än vad jag hade förväntat mig. När Miss Nike+ berättade att jag hade sprungit hälften av måltiden, som låg på 1:20,00, kände jag mig superfräsch. Och det var då jag började tänka tanken: Varför inte springa längre än vad jag någonsin gjort tidigare?

Jag vet inte om andra har samma problem, men så fort jag börjar tänka framåt och inte bakåt börjar hjärnan spöka. När den inser hur långt (eller kort för den delen) det är kvar blir den plötsligt superneggig. Och i mitt fall brukar hjärnan alltid vinna över så väl hjärtat som ben och lungor.

I dag var inget undantag. När jag började tänka på hur långt till det var kvar för att komma upp i min längsta runda ever halkade tankarna över på den negativa sidan. Plötsligt kände jag mig stum och tung. Inte trött – lungorna var fortfarande med.

Som tur var lyckades jag brotta ner de negativa tankarna och när jag väl hade gjort det släppte den upplevda stumheten och kroppen blev lätt igen. Men vid 17,4 kilometer gjorde jag misstaget att kolla på mobilen (jag hade stängt av alla tids- och distansnotifikationer). Och då började jag räkna. Fem kilometer. Det är vad som krävs. Plötsligt började det mala i skallen igen:

Inte en chans att du klarar det här. Vem fan försöker du lura? Du har ju skeva knän och taskig hållning. Och dessutom borde du börja bli törstig vid det här laget. Lägg av medan du har chansen!

De sista fem kilometrarna blev en kamp. Men det var the good guys som segrade. När jag kom hem till innergården körde jag rentav ett litet ärevarv för att komma upp i exakt 22,5 kilometer.

22,5 kilometer är långt ifrån ett maraton, men det är det längsta jag någonsin har sprungit. Och om man jämför med halvmaran för några veckor sen var tiden klart sämre (jag klockade in på ett snitt på 4:59), men det spelar egentligen ingen roll.

Jag är faktiskt stoltare och mer nöjd i dag än vad jag var då jag gick i mål i Stockholm. I dag fanns det ingen support eller hjälpande inramning. Det fanns ingen att ligga i rygg på, ingen peppande publik och inga att springa om och sno energi från. I dag gjorde jag det helt själv. Och det gjorde jag trots att neggohjärnan på allvar försökte få mig att inse mina begränsningar vid två tillfällen.

Som tur var är inte mitt hjärta tillräckligt smart för att inse att vi faktiskt har begränsningar. Om jag bara skulle kunna koppla om så att hjärtat skulle styra hjärnan – i stället för tvärt om – skulle löpningen gå så mycket enklare.

22,5 kilometer? Vilken jävla söndag.

Bild