Tag Archive | lopp

Vilket besked: Nytt pers med 3 min!

Efter dagens testlopp i Gävle ska jag sluta tänka på de spyor som krävdes för att jag skulle gå under 1:30 på halvmaran i Stockholm. Nästa mål borde snarare bli att gå under 1:25 h.

I och med att jag är så kass på att pressa mig själv under träning krävs det lopp för att jag ska få reda på var jag egentligen står. För två veckor sen slog jag rekord på 5 km nere i Målilla. Och idag krossade jag mitt halvmararekord med ganska exakt tre minuter. Med 1:26:09 i mål känns en helmara under tre timmar faktiskt inte totalt orimligt.

Loppet idag gick helt perfekt. Bortsett från att jag rusade iväg i starten och gjorde 3:56 min på den första kilometern sprang jag väldigt behärskat och bra. Under det första varvet slog jag följe med hon som senare skulle sluta tvåa i damklassen. Ibland tog hon täten. Men för det mesta låg jag steget före och så fort jag råkade slå av på takten var hon uppe jämsides för att trissa upp den igen. Perfekt.

Tyvärr hakades mitt sällskap av under backen upp mot varvningen på Gunder Hägg Arena. Därifrån och in i mål fick jag sololöpa. Men vad gör det när benen är starka, farten är jämn och varenda löpare som du kommer ikapp väljer att inte ta rygg?

Med cirka två kilometer och massvis med krafter kvar såg jag två ryggar omkring 200 meter före mig. Egentligen var jag rätt nöjd redan då, för jag skulle gå under målet 1:30 h. Men plötsligt vaknade tävlingsnerven. Och i den svaga nedförslutningen vid Gävle travbana började jag plocka sekund efter sekund. Plötsligt hittade jag en helt ny fart och de sista tio sekunderna plockade jag in på bara några hundra meters löpning. Damsegraren och hennes sällskap hade inte en chans att haka på då det var dags för den sista uppförsbacken. Där såg jag nästa rygg.

Hade jag vetat att jag hade en tid under 1:26 på gång + en finfin skalp i form av att få slå en löpare som jag har väldigt stor respekt för, så hade jag nog kunnat gasa på rätt mycket extra under de sista 500 meterna. Men nu blev det inte så. Det blev en elfteplats och en, för mig, finfin tid.

Och det bästa av allt: Jag kände mig inte ens trött. Visst, fartökningen under den sista 1,5 kilometern tog emot. Men utan den hade jag nog kunnat hålla 4:05 min/km i ytterligare 5-6 kilometer.

Hade jag vetat var den här dagen skulle sluta hade jag sett ännu kaxigare ut innan start.

GavleHalvmara

Testlopp

För ett år sen sprang jag Gävle Halvmara för att se om jag ens hade en sportslig chans att överleva Stockholm Marathon några veckor senare. Idag är det dags igen. Den här gången är det rimligheten i att göra ner mot 3:00 på Köpenhamn Marathon om två veckor som ska testas.

Det positiva med dagens lopp är att jag ligger långt, långt förre fjolårs-Håkan. Han var en rätt stukad kille med skadekänningar och utan särskilt många kilometrar i kroppen. Det negativa är att jag har sjukt mycket högre förväntningar idag.

I ärlighetens namn har jag fuskat ganska mycket med mitt träningsprogram under de två sista månaderna. Men jag borde ändå kunna göra en tid ner mot mitt personliga rekord på 1:29:05 från i Stockholm 2014 (loppet som numera går under benämningen Kaskadspyorna utanför slottet).

Det som talar för mig idag är den suveräna farten jag hade i Målilla för två veckor sen. Det som talar emot mig är att under gårdagens finjogg kändes 4:40 min/km som ett ganska snabbt tempo.

Vi får se vad tävlingsjävulen lyckas locka fram.

Sub-40 och pers i Hässelby!

I dag hade jag två lopp att välja mellan – Hässelbyloppet eller tio tunga trailkilometrar här i Gävle. Jag hade tänkt låta slumpen avgöra: Om det fanns biljetter kvar till morgontåget skulle jag till Hässelby, annars ut i skogen. Men som tur var sket jag i slumpen.

Trots att morgontåget var fullbokat åkte jag ner till Stockholm. Och väl där laddade jag lurarna med mitt livs snabbaste playlist (den från Premiärmilen förra året) och satte fart.

Bortsett från att jag blev lite frustrerad över trängselfarten i början gick allting skitbra. Det flöt på och jag sprang om. Men då en orangeklädd kille sprang om vid 7k kände jag hur krafterna började tryta. Då fokade jag fullt ut på orangekillen: Vad som än händer, ska jag inte släppa iväg honom utom räckhåll!

Sagt-å-gjort. Under de sista metrarna in på Hässelby IP rundade jag och orangetröjan några andra löpare innan vi kramade ur benen i en spurt, som jag förlorade. Men vad gjorde det, när jag för andra gången någonsin gjorde sub-40 på milen.

Sluttid: 38:58 minuter. 30:e plats i motionsklassen. Nytt personligt rekord med nästan en minut. Och ytterligare ett av mina mål för 2015 infriat.

IMG_3640

1:30:besvikelse

Stockholm Halvmarathon

Långt i bakgrunden springer en pannbandslöpare med kycklingben och funtar på om det inte är läge att höja tempot.

Stockholm Halvmarathon blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Tydligen motionssprang jag de första fem kilometrarna i ett så lågt trivseltempo att det inte gick att räta upp. I stället för att slå personligt rekord gick jag in på 1:30:30 och hamnade lite drygt 100 placeringar sämre än förra året.

Men även om resultatet blev så där finns det en del sköna saker som jag tar med mig:

  1. Jag fick springa om Promoe på Södra Mälarstrand (jag vände mig bakåt, ropade Long Distance Runner och gjorde tummen upp). Kändes stort.
  2. Jag kände mig väldigt stark i kroppen. Ingen ostbågehållning här inte.
  3. Mitt nya löpsteg blir bara skönare och skönare.
  4. Jag älskar verkligen känslan av att få springa i mina Saucony Kinvara.
  5. Den nya bansträckningen var riktigt trevlig.
  6. Att få avsluta med en tempohöjning till 3:45 min/km var rätt mighty.

Nä. Målet att gå under 1:29 på halvmaran får föras över till 2016. Nu blir det hårdträning inför New York Marathon i november. Blir kroppen än starkare och benen än rappare tills dess, kan det bli ett ruggigt roligt lopp.

Racerapport: Vildsvinet

Jag gillar Vildsvinet i Sollentuna. Det är lagom stort. Lagom långt. Lagom krävande. Och det brukar gå lagom bra. Då jag förra året debuterade i Vildsvinet var jag i superform. Jag hade nyligen gått sub 40 på milen, långpannorna flöt på och jag var fysiskt starkare än vad jag någonsin varit. Då jag återvände i går var känslan en annan – jag hade nästanvilat i två veckor på grund av en överansträngning och det var väldigt länge sedan jag nitade en mil senast. I år blev banan 9,8 kilometer i stället för nio blankt. Tydligen hade ursprungsbanan varit alldeles för torr, så för att få in lite gegg och kamp hade den dragits om. Det tror jag inte riktigt på, för det fanns ordentligt med gyttja och vadande längs banan. Lite bakvänt var det den första kilometern som kändes värst. Direkt efter start rusade pulsen och benen kändes tvärtunga, trots att jag öppnade i ganska makligt tempo. Inte kändes det lättare då vi tidigt i loppet skulle uppför den tvärbranta Väsjöbacken. Men sen släppte det liksom. Från två kilometer och in i mål kändes livet rätt gött. Och det trots att jag vurpade två gånger och skrapade upp mig en del. Trailpartierna kändes skitroliga och gyttjan gjorde mig inte alltför mycket. Jag sprang ikapp och om. Jag hade flytet. Jag tror det var kring 6 kilometer som jag kom ikapp en kille, vars rygg jag hade sett lite väl länge. Jag trodde att han skulle släppa direkt och blev rätt förvånad då han svarade. Sen sprang jag med honom hela vägen in i mål. Tillsammans kom vi även ikapp damtvåan. Tyvärr lyckades vi inte hjälpa till att dra fram henne till segern – det var lite för långt fram till ettan för det. Speaking of långt fram till ettan. Jag var rätt nöjd med 51:06 minuter och en 21:a plats. Men att komma över 12 minuter efter segraren på ett 9,8-kilometerslopp känns rätt tungt. Hur i helvete Nicolas Simonin kunde knäcka den här banan på under 39 minuter fattade jag inte alls – förrän jag läste att han var landslagsorienterare. Visst – inte i det svenska landslaget. Men ändå. Före starten träffade jag Sebastian, som jag inte hade sett på hur många år som helst. En gång i tiden inspirerade han mig att skaffa min första mobil med surfmöjlighet. Och nu hade jag tydligen inspirerat honom till att sista minuten-anmäla sig till Vildsvinet. Och därmed känns det som att vi har jämnat ut inspirationskontot. Känns bra att ha reglerat den skulden. Just nu känns det inte alls lika kul som det gjorde på banan i går. Det överbelastade knät ömmar på och känns svagt. Men det kommer krävas bra mycket mer än ett ömmande knä för att jag inte ska återvända till Vildsvinet även nästa år.

Race day: Personligt rekord

Gävle Skogsmarathon

Jag hade halvt-om-halvt förträngt att jag skulle vara med på premiären av Gävle Skogsmarathon den här veckan. Även om jag bara skulle vara med på halva distansen kände jag mig för otränad, för långsam, för dålig. För att sänka förväntningarna inför starten i går intalade jag mig att det inte rörde sig om en tävling. I stället började jag se Gävle Skogsmarathon som ett kvalitativt långpass med en rolig inramning – ett steg på vägen inför slutmålet Stockholm Halvmarathon.

Men då starten väl gick vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag menar, hur ska man kunna hålla igen och ”träna” när släkten kollar på starten, det finns taggade motståndare och det sitter ett tidtagarchip runt vaden?

Min vana trogen var jag inte med i startrusningen. I stället tog jag en lagom position och lade mig i rygg på en orienteringstjej med bra klipp i steget. Men redan efter lite drygt en kilometer började jag känna mig rastlös. Jag ville ikapp klungan 100 meter fram. Och när jag väl hade kommit ikapp den klungan fanns det ytterligare en klunga 30 sekunder längre fram.

Jag är lite osäker på när jag kom ikapp honom. Men jag tror det var kring 11 kilometer som jag gick om en lång herre i 45-årsåldern. Jag trodde att han skulle släppa direkt, men det gjorde han inte. I stället låg han konstant ett par meter bakom medan jag satte fart på skogsstigarna i hopp om att kapa ytterligare placeringar. Och så fort vi kom ut på de breda grusvägarna gick han upp jämsides.

Efter ett tag började vi snacka. Långeman siktade på 1:40. Perfekt! Under 100 minuter på halvmaran var ju ett av de mål jag satte upp för 2014. Och på honom verkade det som att vi hade en ärlig chans att nå dit. Själv vågade jag inte kolla på några splittider – går det för snabbt säger hjärnan åt mig att jag är trött och går det långsamt blir jag stressad.

Gävle Skogsmarathon gick på en halvmarathonbana, där hälften var stenig stig och hälften var grusväg/motionsspår. Jag trodde stigpartierna skulle kännas trixiga eftersom jag inte är någon van traillöpare. Men det var tvärt om. Det kändes som att jag flög fram i skogen och det var på de smalaste stigarna jag plockade som flest placeringar under den andra halvan av loppet.

Vid en kurva kring 17 kilometer ropade ett par åskådare att jag låg sexa. Men jag kände mig trött. Och den långa herren ville inte ge upp. De negativa tankarna dök upp. Jag borde nog släppa upp honom. Ta rygg så länge jag orkade och sen slåss för att hålla en sjunde plats. Och då vi vid 18 kilometer kom ut på ett brett motionsspår gick han mycket riktigt om. Men då hade vi fått kontakt med en orienterare, som såg rätt sliten ut.

Vi tog in sekund för sekund. Långe man drog. Och jag försökte ligga som ett plåster i ryggen på honom. Vid 19 kilometer var vi ikapp orienteraren. Och han lyckades inte haka på oss då vi strax därefter kom till banans tyngsta backe. Kort därefter kom den ordentliga motivationen – efter en snäv kurva skymtade jag Andy långt där framme.

Andy är en löpare som jag respekterar väldigt mycket. Egentligen ligger han på en helt annan nivå än mig. Men han har varit sjuk och skadad och Skogsmarathon skulle bli hans enda lopp i år. Och nu var han där – lite drygt 100 meter före oss och med en hållning som indikerade att han var ordentligt trött.

Andys rygg gav mig nya krafter. Jag gick förbi Långeman och började dra oss närmare och närmare. Farten ökade och med cirka 700 meter kvar gick jag om Andy. Men jag vågade inte slappna av, utan försökte hålla tempot. Och när jag några hundra meter senare kollade bakåt såg jag till mig förvåning att även Långeman hade släppt.

Jag låg fyra. Ingen hotade mig. Och jag behövde bara stå ut i 500 meter till. Plötsligt kändes allting väldigt, väldigt lätt.

Det där ”kvalitativa träningspasset” blev en succé. Visst – det var bara min andra halvmara ever. Men att jag skulle putsa min tid med över 10 minuter på en bana som var långt mycket mer krävande än den i Stockholm kändes helt surrealistiskt.

Både jag och Långeman tog oss under 100 minuter med bred marginal. Och efter målgång var jag tvungen att tacka honom för hjälpen. Utan honom hade jag mentalt inte klarat av att slutföra loppet på det här sättet. För min del stannade klockan på 1:33:35. Inte en enda kilometer gick på över 5 minuter – inte ens den allra tyngsta skogskilometern! Och från 18 kilometer och in i mål gick det riktigt snabbt med en sämstanotering på 4:06 och en avslutning på – för mig – smått sensationella 3:54.

Den där hybrisosande önskedrömmen om att göra Stockholm Halvmarathon på 1:30:00 känns plötsligt inte helt omöjlig. Får jag in lite mer speed i kroppen under de kommande veckorna kan en höstkantad lördagseftermiddag i Stockholm mycket väl bli min främsta triumf någonsin.

Förväntningar inför premiärmilen

I dag är det tävlingsårsdebut. Premiärmilen vid Universitetet står på agendan. Och just nu, när jag precis proppat i mig en frukost på Barista, är det tre timmar kvar till start.

Med sommartidsomställning och tidigt tåg ner till Stockholm blev det inte så många timmar sömn i natt. Men det får kvitta. Nu är det dags att börja ladda.

Efter torsdagens riktigt sköna fartlek över 9,83 kilometer har jag vissa förhoppningar om att överleva Premiärmilen i ganska bra tempo. Målsättningarna är:

Under 45 min: Godkänt
Under 44 min: Väl godkänt
Under 43 min: Mycket väl godkänt

Vi får se var det landar. Ambitionen är att gå ut i 4:30-tempo och beta mig neråt därfrån. Men känner jag mina tävlingsnerver rätt kommer jag att tokrusa den första kilometern och tvingas spendera resten av det första varvet med att kyla ner en överhettad kropp.

Egentligen är det väldigt underligt att ha nerver inför såna här grejer. Jag är ju trots allt en lunkande vardagsmotionär. Och det är inte OS vi snackar om. Ingen skulle märka ifall jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig. Ingen utom jag vill säga. Och det är väl därför jag blir nervös. Det är den ständigt pågående kampen mellan hjärtat och hjärnan. Förhoppningsvis ska hjärtat vinna this one.

För att få maximal pepp under loppet har jag hottat till min playlist från Adventsloppet. Grunden med riktigt snabba rocklåtar mellan fyra till sju kilometer är i princip den samma. Runt dessa blir det hiphop och elektroniskt. Allt toppat med Sabatons Primo Victoria, som förhoppningsvis ska ta mig i mål – förutsatt att neggohjärnan inte vinner och slöar ner tempot.