Etikettarkiv | gävle

Då livet kommer emellan

Ibland glömmer jag bort att jag började löpa för att jag inte hade så mycket annat för mig. Och då blir jag frustrerad när livet kommer emellan, så att jag inte hinner/pallar sticka ut och springa.

Sen lördagens halvmara har jag varit helt uppsnurrad i annat. I söndags storskördade jag i skogen och i måndags var det fotboll: Gefle vs Djurgården. I tisdags drog jag på övernattningskonferens och i torsdags åkte jag ner till Stockholm för 2,5 timmar U2 på Globen. I går hade jag lite styr inför att jag ska spela musik på ett bröllop. Och i dag är det dags för själva bröllopet.

Det lämnar mig bara onsdagen. Då var jag ner till allén i Boulognern. Intervaller, 8×400 meter, stod på menyn. Och det var lite blandade känslor. De första gick kanon. Men sen började kroppen spöka. Det högg till i sidorna. Någon liten sketmuskel fick spelet och började ticsa. Andningen hängde inte riktigt med. Och pulsen rusade upp-å-ner som en skenande jojo. När jag kom hem insåg jag att det fanns orsak till allt kroppen stretade emot. De första fyra intervallerna hade gått klart snabbare än vad jag egentligen har kapacitet för.

Är jag inte alltför bröllopssliten i morgon ska jag ta en liten skön avkopplingsrunda. Sen ska jag vara back on track nästa vecka. New York Marathon närmar sig och det finns som bekant inga dåliga väder. Bara dåliga löpare.

I en dunkel och skum allé i Boulognern letar jag förgäves efter storformen:

aillis20150919113652

Fram för det ideella

IMG_3374

I dag nådde Lidingöloppet on Tour Gävle och Boulognern. I stället för att stå på startlinjen stod jag i en finfin neonväst vid den första (och sista) kurvan och visade vägen.

Jag har aldrig varit funktionär på ett lopp tidigare. Och jag blev faktiskt rätt nervös. Det hade varit hyggligt pinsamt att peka fel, stå i vägen, missuppfatta allt eller göra något annat som sabbade racet för någon av deltagarna. Men ingen sprang – så vitt jag vet – fel vid mina två passager.

Rätt kul att jag under det senaste halvåret har börjat lära känna en del inom Gävles löparscen. Jag har helt enkelt gått från att vara lonerunner till att bli sällskapsrunner. Och det är faktiskt snäppet bättre att ha ansikten som man känner igen att heja fram.

Trots att jag inte var med i dag har jag börjat leka med tanken på att köra Lidingöloppet i år. Det skulle vara en bra inledning på en eventuell klassikersatsning. Kanske lika bra att anmäla mig innan det är för sent.

Underbara intervallkänsla

Det finns ingenting i hela världen som får mig att snooza längre. Eller att hitta på fler svepskäl till att försena och skjuta fram.Så fort kroppen får nys om att hjärnan har planerat in ett intervallpass gör den sitt bästa för att prokastinera. Sen drar den igång – kampen mellan kroppen och hjärnan. Det brukar alltid ta pannbenet ett par timmar att övertala resten av Håkan att faktiskt göra slag i saken och förverkliga intervallplanerna.

Samtidigt: Det finns inget i hela världen som ger mig en skönare känsla än att ha genomfört ett bra intervallpass.

Som ett av de sista tyngre passen inför nästa veckas Stockholmsmara tänkte jag testa målfarten – 4:45 min/km – i onsdags. På slutet har jag främst fokuserat på att springa långt och långsamt. Och utifrån det upplägget är 4:45 faktiskt rätt snabbt även för kortare distanser.

Upplägget var 4×5 kilometer på skogsrundan vid Kungsbäck här i Gävle. Mellan varje intervall skulle jag unna mig fem minuter vila och för att inte bli helt lobotomerat radiostyrd skulle jag byta riktning efter varje femkilometare. Efter en snabb och pigg inledning började jag fundera redan under det andra varvet:

Är det här verkligen kul? Vad ska intervaller så här nära inpå loppet egentligen ge? Är jag inte lite trött? Hur känns det i vänstervaden?

Då jag skulle dra igång det tredje varvet fick jag lova mig själv att det skulle bli finalvarvet – annars hade jag inte tagit mig ut. Men så hände det. Under vilan efter den 15:e kilometern klev pannbenet för en gångs skull fram. Samma pannben, vars avsaknad fått mig att implodera av självömkan så många gånger. Plötsligt stod pannbenet verkligen upp för hjärnans plan.

Tänkt-och-gjort – det blev ett fjärde varv på skogsrundan. Och då kroppen väl slutat kvida hittade den hur mycket reservbränsle som helst och lyckades pressa fram en ganska fin fartökning.

Onsdag: 4×5 km – snittider:
Varv #1: 4:32 min
Varv #2: 4:43 min
Varv #3: 4:43 min
Varv #4: 4:29 min

Med lite bonus per varv blev det totalt 21 kilometer. Och av dessa gick endast fyra långsammare än de 4:45 minuter som jag siktar på. Det här börjar faktiskt kännas lovande.

Onsdagens löpning var faktiskt veckans andra intervallpass. I måndags var jag med Runacademy på Gunder Hägg-arena. 5×800 meter stod på agendan. Och jag var så pigg. Så satans pigg. Med facit på hand kändes den inledande intervallen på 3:07 minuter väldigt beskedlig.

Från den utgångspunkten kapade jag tid för varje åttahundring. Och det roliga var att min främsta kombatant på Runacademy gjorde det samma – oavsett vilken fart jag drog upp låg han kontant ungefär lika många (eller snarare lika få) steg bakom. Det var nog det som trissade mig att springa snabbare och snabbare.

Den sista åttahundringen gick på 2:30 miniter. 2:30 på 800 meter? Då är ju målet med 3:20 på en kilometer väldigt, väldigt inom räckhåll.

Nä, nu är det dags att snöra på sig för sista långpannan innan Stockholm Marathon. Med en bättre vår hade jag kunnat unna mig ett distanspass. Men den här kroppen behöver många kilometer – även om det bara är sju dagar kvar.

Första intryck av Saucony Omni 13: …och tröttheten!

Saucony Omni 13

I går och i dag har jag varit ute och testat mina nya, snygga Saucony Omni 13. Tanken är att det är dom som ska bli mina huvudskor. Det är dessa skor som ska få mig att knäcka maran och kapa mina kilometertider. Och det är säkerligen ett par helt suveräna skor. Men de första intrycken präglas av något helt annat – trötthet och en känsla av att vara helt kass.

I går körde jag 8,5k + 10 stycken backar. I dag blev det 10,8k. Bägge gångerna i makligt tempo. Och bägge gångerna med samma resultat: Längs vägen fick jag pausa för att stretcha och massera. Vaderna tar helt enkelt slut. Och som den medgångslöpare jag är har det fått mig att funta på om jag också är slut.

Kan det verkligen gå så här snabbt att falla ur och tappa både styrkan och konditionen?

Till morgondagens Runacademy får mina Asicstrotjänare göra comeback. Under tiden har jag ställt Omni 13 på kakelungens altare. Tänkte att om jag tillber och bränner av lite doftljus kanske löpargudarna blidkas. Då kanske jag belönas med styrkan att bemästra mina nya skor.

På plussidan: Slingan över järnvägsbron bort mot Gävle hamn har blivit helt tom. Det finns ingen annan stans i stan som det är lika lätt att känna sig som Rocky. Kommer nog bli många rundor där i år.

Håller jag på att få ett nytt löpsteg?

Sen jag i januari började läsa Det perfekta löpsteget igen har jag tekniktränat lite då och då. Det i kombination med de senaste veckornas löpskolning med Runacademy börjar kanske ge lite resultat. De senaste rundorna har jag haft en annan känsla. Och under dagens pass lyckades jag lokalisera vart känslan sitter.

I dag var det backintervaller som stod på schemat. Ett kärt återseende med mitt favorithatobjekt – elljusbacken vid Kungsbäck här i Gävle. Det blev 3×4 hundringar med ett par minuters stillasittande flåsande mellan varje set. I ärlighetens namn bör väl tilläggas att efter två set med maxtryck blev det enbart fokus teknik i det sista setet.

På vägen hemåt började jag fundera över vad det är för ny känsla jag har i kroppen då jag springer. Och plötsligt insåg jag vad det handlar om: Jag känner mina hälar.

Sakta men säkert börjar jag nog gå från att vara en utpräglad hällöpare till att bli tå-till-hälare. Och plötsligt känns det superskumt då hälen träffar backen. Det känns liksom bakvänt. Som att jag bromsas upp och att skon inte riktigt tar hand om hälen på det sätt som jag är van vid.

Lagom tills jag nådde porten gav jag mig själv ett löfte: Jag ska ge det här 10 000 steg. Om det fortfarande känns lika bakvänt då Nike+ når 1800 kilometer ska jag släppa alla tankar och bara springa så som jag är van vid. Om det däremot börjar kännas bättre ska jag gå all in för att lära mig att låta tårna träffa backen även under de längre etapperna.

För att fira det här microprojektet funtar jag på att skaffa nya dojor i helgen och börja löpa in dom inför Stockholm Marathon. Det finns viss risk att jag kommer vara otrogen mot Asics. Just nu känns ett par Saucony sjukt frestande.

Premiär: Runacademy

I dag hölls det första passet på den första upplagan av Runacademy här i Gävle. Och för min del var det första gången jag testade på organiserad löpträning (de där åren med friidrott på lågstadiet gills inte längre).

På dagens agenda stod teknikträning och löpskolning. Helt okej, även om det var synd att spåren var lite för mörka/blöta för att använda. I stället fick vi köra på asfaltsväg i utkanten av ett bostadsområde. För min del hade vi gärna kunnat kört fler repetitioner och färre moment. Nötning är ända sättet jag kan lära mig saker.

Totalt var vi 65 personer som mönstrade Runacademy Gävle. Och det var en rätt brokig skara. Innan snackade jag med någon herre som ville komma igång efter en lite väl stillasittande period och det verkade även finnas några verkliga nybörjare. Det var långt, kort, tunt och runt på ett och samma ställe. Det fanns även några som jag misstänker gör stabila låga 40 min på milen.

Men för min del kvittar det hur kvallen är på resten av gruppen. Jag är inte där för att springa fort eller spränga vallar. För min del handlar det om att A) Få tips om nya pass, B) Få input gällande bättre löpsteg och C) Lära känna några fler av Gävles löpare. Att träningen dessutom ligger på den veckodag då jag har lättast för att såsa till är så klart en finfin bonus.

Första passet fick utan problem godkänt. Och med lugn löpning dit + hem på totalt 9,2k får även jag godkänt. Nästa vecka blir det backintervaller. Med tanke på att slalomklubben hade träning i en lite väl isig Hemlingbybacke i kväll misstänker jag att det inte blir uppför den vi ska forsa fram. Synd. Jag saknar blodsmaken som den brukar kunna föra med sig.

Fanfanfan – det skulle var’t jag

Adventsloppet

I dag är det första advent. Tanken var att jag skulle ha sprungit Adventsloppet här i Gävle. Jag skulle ha gjort ett sista försök till en riktigt bra miltid i år. Ett ärligt försök att avsluta året så som jag inledde det – sub 40. Men nä.

Efter två okej träningsveckor hade jag två riktigt bra träningsveckor. Och sen blev det två ordentligt dåliga träningsveckor. Under den tiden har jag knappt sprungit något alls. Lite spinning, lite löpband och ytterst lite löpning. Desto mer styrka och olika pass.

När jag vaknade i morse bestämde jag mig för att ta ett träningspass på gymmet i stället för att köra Adventsloppet. Men inte heller så blev det. Träningspasset blev inställt på grund av jobb. Ganska symptomatiskt för hösten 2014.

Så här sitter jag framför min laptop på ett café och filar på en projektansökan. Några meter bort springer pannlamporna förbi på väg in i mål i Adventsloppet.

Fanfanfan. Det var ju jag som skulle ha sprungit.

Nu är det jag som A) kommer igång med löpträningen igen och B) spikar en bra tävlingskalender för 2015.

Förslag på nyårslöfte inför 2015: Sluta låta jobb komma i vägen för träning och tävling.

Grattis i efterskott Håkan

Boulognerskogen

I förrgår fyllde Håkan Hellström 40 år. Och i dag firade jag min namne med att ta en after work-tur med den nykomponerade spellistan Hellströms 30 bästa löparlåtar i lurarna. Givetvis hade det varit mer passande med 40 låtar. Men även om han är ett geni har Hellström inte 40 bra löparlåtar i bagaget. I ärlighetens namn så har han knappt 30 stycken – jag fick krysta lite för att komma upp i en jämn och fin siffra.

Dagens runda var min vanliga 10 km-tur, fast med ett bonusvarv i skogsspåret borta vid högskolan i Gävle. Totalt landade det på 14,6 km. Jag gillar verkligen det där skogsspåret. Det är lättsprunget och inte alls så kuperat, som vissa gamla motionsspår envisas med att vara. Men det innehåller ändå en redig mördarbacke. Allt för att motverka obefogad hybris.

Fast den stora behållningen med rundan är Boulognerskogen. Att på vägen hem få springa omvägen över de små träbroarna vid Gavleån är alltid en extra belöning i slutet av en bra löptur.

Målet i dag var att ligga på ett stadigt 5:00-tempo. Men då jag precis inledde bonusvarvet i skogen och det kom en lite slöare Hellström-låt kändes tempot klart, klart långsammare än så. Därför blev jag rätt förvånad när jag kom hem och insåg att snittfarten låg på 4:35. Och jag hade sprungit helt tokigt jämnt – jag hade nio raka kilometer där tiden diffade med endast tre sekunder mellan den snabbaste och långsammaste kilometern. Typ som en maskin.

Då jag tränade inför halvmaran förra sommaren nötte och nötte jag för att kunna hålla jämnt 5:00-tempo på sträckor mellan milen och 15 kilometer. Nu verkar det som att 4:40 är det nya 5:00. Synd att det inte är en halvmara jag tränar inför. I såna fall skulle jag kunna få en riktigt trevlig sluttid. Inte ens min uppblåsta hybrishjärna tror att jag kan snitta 4:40 på en tre gånger så lång distans som den jag betade av i dag.

Jaja. Grattis i efterskott Hellström. Och tack för att du gav mig en så fin runda i dag – trots att jag tvivlade på huruvida dina små mirakel var löpanpassade eller inte.

På dejt med Doktor Sko

Asics

På Intersport här i Gävle jobbar det en snubbe som jag numera kallar för Doktor Sko. Det var han som tipsade mig om Saucony Mirage, som i vintras blev mina löpbandsskor. Och för att möta våren och den nya säsongen med bäst förutsättningar gjorde jag ett återbesök i dag.

Jag vill helst inte tänka på hur låg mariginalen blir på ett par skor, då en av de anställd lagt 30 minuter på att prova ut dom. Men jag är sjukt tacksam över att Doktor Sko verkligen orkar engagera sig. Jag fick analysera tre olika skor på löpbandet. Fotvalvet kollades. Fotens form likaså. Sen fick jag en liten föreläsning om olika skors för- och nackdelar vid olika typer av fotisättningar.

Resultatet av det hela blev i alla fall ett par nya, stabila Asics, som förhoppningsvis ska bära mig mil efter mil utan ömmande knän. Så jag säger hej då till tufft färglagda Nikes och snörar på mig ett par lite mer robusta skor.

Helst av allt hade jag plockat ut nyskorna på en premiärtur omgående. Men jag var så pass trött efter dagens Gritpass att jag inte pallade mer än att masa mig hemåt och powernappa.

På Griten ökade jag på vikten lite – 1,25 kilo per sida. Kanske inte mycket, men ett steg närmare målet på 10 kilo per sida. Även om passet var exakt lika jobbigt och jag kände mig precis lika superklen som tidigare, var det ett bra pass. Tekniken börjar sitta nu, jag tränar skonsammare och efteråt påpekade även tränaren att det ser mycket bättre ut än tidigare.

Jag tänker på katter – vad triggar dig?

kattunge

Jag är knappast känd för mitt ihärdiga pannben. Snarare är det min minst uthålliga kroppsdel. Men då pannbenet ville ge upp vid 15k under gårdagens långpass började jag tänka på katter. Och det hjälpte.

Hädanefter ska mitt träningsmotto bli: Varje gång du ger upp dör en kattunge!

Givetvis vill jag inte att några stackars kattungar ska få sätta livet till, så jag plockade fram kattanken när det kändes som jobbigast under dagens spinning/core-kombo.

För några veckor sen bytte Må Bättre här i Gävle corepass. Och i dag var första gången jag testade på det. Det kändes råjobbigt och vid ett tillfälle maskade jag mig igenom ett outro.

Men vad fan? Varje nytt corepass har känts supertufft första gången. Och det kanske är den här känslan av utmaning som krävs för att jag ska komma igång och köra lite mer core. Det och tanken på oskyldiga små kattungar, som får sätta livet till ifall jag plötsligt ger upp.