Archive | mars 2015

Ingen löpare är en ö

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Men efter tre pass med Runacademy och lika många intervallpass med Hemlingby Löparklubb är det bara att inse att lonerunner inte längre är så ensam.

Det jag däremot trodde var att jag var en löpande ensamvarg, som helst av allt pinnar framåt på egen hand. Men sanningen är den att de här sex gruppassen har gett mig oerhört mycket mer än vad jag fått ut av mina sex senaste solopass. Plötsligt infinner sig den där skärpan som finns på tävling även på träning. Krafterna blir större. Steget snäppet lättare. Och farten högre.

Kanske är det inte så konstigt att en lyfter sig då det finns sparringpartners runt omkring. Men det känns ändå skumt att erkänna att jag, som snart blir 37 år, fortfarande inte känner mig själv bättre. Tur då att jag är så lättpåverkad att jag halkade in i både löparklubben och löparakademin.

Gårdagens Runacademy var ett tröskelpass. 3×8 minuter fram och tillbaka på en cirka kilometerlång bana.

Jag tycker tröskelpass är riktigt kluriga. Mest för att jag fortfarande inte har hittat min tröskel. Men jämfört med för 13 månader sen, då jag trodde att tröskelpass handlade om att springa och balansera precis på gränsen till att gå rakt in i Hej jag måste spy-väggen har jag ändå lärt mig en hel del.

Under gårdagens pass ökade jag successivt och den sista intervallen gick faktiskt rätt fort. Men jag hade ändå kunnat trycka åtminstone en till ifall coach hade föreslagit det. Och då kanske jag ändå – enbart genom att springa på känn – låg rätt bra till i förhållande till min tröskelnivå.

Men hade jag inte haft sparringpartners hade utfallet blivit ett helt annat. Då hade jag nog rusat skiten ur mig under de första åtta minuterna, skippat resten och promenerat hem för att käka Ben & Jerry’s.

Annonser

Har jag blivit organiserad nu?

Vad är det som har hänt? I måndags premiärade jag med Runacademy. Och i går hakade jag på Hemlingby Löparklubb. Kan det vara så att lone runner har blivit en organiserad löpare?

I går var det inte alls meningen att socialspringa. Jag skulle bara bränna av några kvicka intervaller innan det var dags för after work. Men då jag stod och tänjde lite på startlinjen kom det ett passerande gäng, som tyckte att jag skulle haka på. Så det blev 18×200 med sällskap.

Veckans två grupplöpningar har gett viss mersmak. Kanske, kanske vore det inte så dumt att gå med i en löparklubb ändå. De där sista intervallerna blir ju onekligen mycket svårare att hoppa över när man har sällskap.

Premiär: Runacademy

I dag hölls det första passet på den första upplagan av Runacademy här i Gävle. Och för min del var det första gången jag testade på organiserad löpträning (de där åren med friidrott på lågstadiet gills inte längre).

På dagens agenda stod teknikträning och löpskolning. Helt okej, även om det var synd att spåren var lite för mörka/blöta för att använda. I stället fick vi köra på asfaltsväg i utkanten av ett bostadsområde. För min del hade vi gärna kunnat kört fler repetitioner och färre moment. Nötning är ända sättet jag kan lära mig saker.

Totalt var vi 65 personer som mönstrade Runacademy Gävle. Och det var en rätt brokig skara. Innan snackade jag med någon herre som ville komma igång efter en lite väl stillasittande period och det verkade även finnas några verkliga nybörjare. Det var långt, kort, tunt och runt på ett och samma ställe. Det fanns även några som jag misstänker gör stabila låga 40 min på milen.

Men för min del kvittar det hur kvallen är på resten av gruppen. Jag är inte där för att springa fort eller spränga vallar. För min del handlar det om att A) Få tips om nya pass, B) Få input gällande bättre löpsteg och C) Lära känna några fler av Gävles löpare. Att träningen dessutom ligger på den veckodag då jag har lättast för att såsa till är så klart en finfin bonus.

Första passet fick utan problem godkänt. Och med lugn löpning dit + hem på totalt 9,2k får även jag godkänt. Nästa vecka blir det backintervaller. Med tanke på att slalomklubben hade träning i en lite väl isig Hemlingbybacke i kväll misstänker jag att det inte blir uppför den vi ska forsa fram. Synd. Jag saknar blodsmaken som den brukar kunna föra med sig.

Fail: Vasaloppsutmaningen

Vasaloppslöpning

Jag är osäker på om jag föddes med hybris eller om det är något som jag har odlat längs vägen. Men till skillnad mot för dom som ser hybris som en dålig egenskap anser jag det vara en stor tillgång. Min hybris har vid upprepade gånger fått mig att överskatta min egen förmåga. I stället för att se saker som omöjliga har jag uppfattat dom som klart realistiska. Att jag sen failar då och då kvittar egentligen, så länge som jag i alla fall har tillräckligt mycket hybris för att våga testa.

I dag slog hybrisen till igen. Trots lite väl många öl på gårdagens Thåströmkonsert och lite väl få timmar sömn var jag på gymmet i god tid för Vasaloppsstarten i morse. Originalplanen var att springa på löpbandet från start tills dess att segraren nådde fram till Mora. Men den putsades – fem minuters paus per timmes löpning lades in på agendan.

Lagom till start hade jag packat upp min Vasaloppsbuffé inklusive ombyte bredvid löpbandet:
Vasaloppsbuffé

Den första timmen var inget problem. Efter en långsam uppvärmningsjogg ökade jag tempot med jämna mellanrum utan att det någonsin blev alltför tufft. I den första pausen blev jag tvungen att sätta mobilen på laddning. Så i stället för att lyssna på Radiosportens Vasaloppssändning fick jag springa till gymmets deluxemix. Men det var inget problem.

Då jag däremot klev på bandet igen efter den andra femminuterspausen var känslan helt annorlunda. Benen var stumma. Det fanns inget klipp i steget. Allt kändes tungt. Jag härdade ut i 15 minuter. Sen kastade jag in handduken.

Att knäcka 40k med 21k som längsta distans hittills i år visade sig lite väl omöjligt. Visst. Jag hade nog kunnat bitit ihop i några kilometer till. Men det kändes rätt att kliva av efter 25 kilometer.

Vasaloppsutmaningen blev en fail. Fast å andra sidan var jag knappast ensam om att bryta årets Vasalopp.

Årets första långpanna

Det var inte meningen. Men ibland blir det bara så att fötterna slår på autopiloten medan hjärnan vandrar iväg. Och då kan det hända att en inte vaknar till förrän stegen har bildat ett spontant långpass.

Ett av målen för februari var att knäcka 20k i 5:00-tempo. Och det fixade jag med minsta möjliga marginal. Efter lördagens CxWorx-pass snörade jag nämligen på mig och drog iväg. Tanken var att köra åtta kilometer jogg. Men vid varje korsning där jag kunde vända hemåt valde jag en alternativ väg.

Det var varmt och skönt. Fötterna bara vandrade av sig själva. Och lungorna hade inga som helst problem att haka på. Ett mycket skönt kvitto efter en månad med väldigt mycket löpbandsnötande, men ytterst få utomhusmeter. Inte ens då mobilen lade av och jag fick lyssna på mina egna andetag blev det tungt. Även då valde jag omvägarna. Och det var först när jag kom hem och mappade upp rutten som jag insåg att jag hade knäckt 21k som om det vore en promenad till jobbet en fredagsmorgon.

För lite knappt ett år sen förklarade Ulf, som började löpa ungefär samtidigt som mig och som sen dess alltid befunnit sig ett halv steg framför mig, att gränsen för långpanna numera går vid 20 kilometer. Och om den definitionen fortfarande gäller (finns risk för att Ulf pushat upp det till 25k) har jag äntligen klarat av årets första långpass.