Tag Archive | mage

Nya lördagsrutiner?

Proteinpulver

Mellan varven kan jag vara lite väl inrutad då det kommer till min träning. Men jag resonerar som så: Utan rutiner är det alltför lätt att slacka. Därför blev jag smått bestört då jag kom till gymmet i dag och upptäckte att det inte var något Gritpass.

Hur ska jag nu göra? Jag har ju lagt upp mina lördagar kring det passen. Hela helgens dygnsrytm är ju till för att nita Gritpasset så bra som möjligt. Ska jag gå tillbaka till den gamla lördagsrutinen med core följt av spinning? Eller är det dags för nya lördagsrutiner?

Eftersom jag har lätt för att anamma späkning (jag skulle bli en lysande lutheran eller laestadian) ville jag straffa mig själv för den bristande uppmärksamhet, som gjorde att det inte blir någon Grit den här veckan. Och vad passar väl bättre som straff än ett litet tröskelpass på löpbandet?

Tröskelpass är det grisjobbigaste jag vet. 3 x 10 minuter i högt tempo varvat med två minuter återhämtningsjogg. Bara tanken på det får mig att vilja spy. I dag ramade jag in passet med fem minuter uppvärmning och tre minuter nervarvning. Vid slutet av den andra tröskeln kom de negativa tankarna och jag var nära att avbryta i förtid. Men så sneglade jag till höger. Där stod min nemesis. Eller rättare sagt: Där spurtade min nemesis i en furiös intervall på löpbandet.

Min gymnemesis är en kille som har alla rätt. Han är äldre, har längre skägg, tuffare uppsyn och fler gråa inslag. Dessutom ligger han konstant en nivå över mig. Springer jag fort, springer han skitfort. Satsar jag på skitfort, ökar han till übersnabbt. Och det händer oftare än då och då att jag plockar fram honom som motivation när det känns motigt. Ligger jag i kan jag bli som honom.

I dag fanns han där i fysisk person. Och det var den uppenbarelsen som bar mig igenom den sista tröskeln. Av bara farten fick den mig att addera ett pass höft/mage-styrka efter löpningen. Sen kunde jag lämna gymmet med fjäderlätta steg.

Just nu kör jag en liten tuffare träningsperiod. Jag ser det som att jag ligger på träningsläger fram till över påsk. Sen ska jag lätta upp lite och se ifall den nya styrkan kan hjälpa mig i spåren. För att inte nöta ner mig alltför mycket och tappa en massa vikt gick jag i veckan in på en ny vända proteinpulver. Det blev hälsobutikens eget märke.

Jag har ingen aning om huruvida det är bra eller vettigt. Men det smakar okej och tjejen i butiken hävdade att det var hennes favorit. Men det har hon ju å andra sidan betalt för att säga.

Som om mitt inrutade lördagsliv inte fick sig en tillräcklig törn i dag är gymmet obemannat nästa lördag. Då har jag troligtvis inga grupppass alls att välja mellan. Ska det verkligen bli så illa att tröskelpasset ska bli min nya lördagsrutin?

Trevlig överraskning

runner's world

I dag när jag kom hem låg det ett gratisex av Runner’s World innanför dörren. Trevligt värre. Jag kanske borde utnyttja erbjudandet som följde med tidningen, så att jag kan stryka Nyårslöfte #45: Skaffa en tidnings/magasin-prenumeration.

Kvällens träningspass blev lite underligt. Tre kilometer löpband som uppvärmning, för att se ifall knät kändes bättre (det gjorde det!). Sen testade jag att köra rygg/axlar/mage utan några som helst maskiner. Bara fria vikter och kroppen. Tyvärr svek fantasin på ryggövningarna, så jag fick köra dubbla kompensationsset på två övningar för att få ihop ett helt pass.

Nu är det dags att bara krypa ner, läsa ut en lysande bok och knoppa in i väntan på morgondagen.

Sweet dreams are made of this

Vet inte hur det är för andra. Men jag har en trist vana att processa och älta saker när jag drömmer. Tidigare har det handlat om jobb, personer och oönskade situationer. Men i natt var det premiär för en ny dröm – den om trasiga knän.

I går var jag och Hagge ute på en snacklöpning. Det blev 8,5 kilometer på mjukt underlag (eller så mjukt det nu kan bli så här års) i 4:55-tempo. Trevligt och skönt. Om det inte hade varit för det där högerknät.

Förra veckan kändes allt mycket bättre. Då kändes det mest som att jag hade ett knä, men att det var lite stelt, då jag sprang. I går började det ömma mer och mer. Ingen vrålsmärta. Inga akutvärk. Men väl ett ömmande som ökade längs vägen och som kändes allt annat än lovande. Och inte blev det bättre när jag kom hem och hade varvat ner.

När jag vaknade i morse var jag – efter nattens drömmar – säker på att jag typ skulle bli tvungen att amputera något i dag. Men så illa var det ju verkligen inte. Samtidigt kändes det tillräckligt i knät för att det skulle kännas olustigt under vissa av morgonens stretchövningar.

Nu när halva dagen har gått känns allt mycket bättre. Men för att inte sabba något ännu mer styrde jag om morgonens benträning. I stället blev det lite bröst/triceps/mage – hantlar är alltid roligt. Följt av en ovanligt lång stretch.

Förhoppningsvis ska jag under den närmaste månaden kunna byta ut elaka knädrömmar mot drömmar om lättsprungna mil.

God jul från löpbandet

löpband

Den senaste månaden har jag sprungit rent katastrofalt lite. Sen Adventsloppet har jag inte tagit en enda utevända. Men det handlar inte enbart om lathet. Sommarens Stålmannenben tycks ha bytts ut mot gammelmormors. Och det har känts som att jag varit riktigt nära ett nytt knäproblem.

Dagen efter Adventsloppet vaknade jag upp med ordentligt ömmande ben. Stelheten och träningsvärken kunde jag ta. Jag hade trots allt sprungit tyngre, snabbare och mer bestämt än på länge. Och dessutom hade jag fuskat med stretchingen. Då kändes det värre att dom även smärtade en del. Och den smärtan kring knäna hängde kvar i ett par dagar.

Då jag förra veckan till sist ställde mig på löpbandet och tog min första, korta löpningar på nästan tre veckor kändes det kanon Dag #1. Men när jag skulle ta en ny uppvärmningsrunda dagen efter började det smärta i utsidan av höger knä redan efter 1500 meter. Jag vet inte om det beror på skorna, underlaget eller att jag faktiskt har ett litet knäproblem. Men oavsett vad tycks jag inte kunna vila bort det.

I går tog jag på nytt en liten uppvärmningsvända på löpbandet. Tre väldigt lugna kilometer innan jag gick vidare och körde lugnt ett benpass. Då kändes det ingenting. Men senare – framåt kvällen – då jag var ute och fikade högg det till. Det var som att benet blev helt stelt och inte alls ville ha knät böjt.

Dumdristigt eller inte – i dag testade jag på nytt. Jag körde i lugnt tempo, men med lite mer lutningsbelastning på bandet. Det kändes kanon till en början. Men så fort det började sticka lite i utsidan av det högra knät – strax innan 3000 meteter – pausade jag och klev av.

Till en början var jag helt solo på gymmet. Bara den stackars städerskan höll mig sällskap. Men efter någon timme droppade det in två till. Och när jag var klar var vi fem stycken som preventivt ville jobba bort julmaten.

Dagens pass blev riktigt roligt. Bröst och triceps med minimalt med vikter. Olika typer av push-ups och en del andra övningar med endast kroppsvikt. Av någon anledning blir jag alltid svettigare av att enbart köra med kroppsvikt. Det kanske blir mer högintensivt. Och utmattningen blir även en annan.

Som final körde jag två tricepsövningar med skivstång samt lite mage. En mycket, mycket fin start på julen.

Just nu sitter jag på tåget till julfirandet hos min syster. Och det jag önskar mig mest av allt i hela världen är att vakna upp i morgon utan knäproblem och med en massa spring i benen.

Hej träningsglädje!

I morse när jag vaknade var det 15 dagar sen jag senast körde ett gympass (gruppträning på gymmet räknas inte dit). Och ska jag vara helt ärlig var jag inte direkt råpepp på att pallra mig dit då klockan ringde vid 04:30 i dag heller. Men efter två snoozningar tog jag tag i träningslivet igen.

I dag blev det rygg/axlar/ländrygg. Fokus på lätta vikter och många repetitioner. Mycket chins och högt tempo. Sen toppade jag allt med att – för ovanlighets skull – köra mage med vikter. I vanliga fall brukar jag köra helt naturliga crunches. Men i dag hade jag inte riktigt tid att nöta, så det fick bli färre repetitioner med högre motstånd.

Efter träning och dusch kände jag en känsla som jag inte känt på alldeles för länge: Träningsglädje!

Endorfinkicken av att köra slut på ett par muskelgrupper slår värdet av att få slösova ett par timmar till när som helst. Nu jävlar ska jag komma tillbaka till de gamla gängorna igen.

Slöperioden är över. I jul blir det träningsläger.

Kapten Skolös

Kapten Skolös i egen hög person.

I morse tog jag en riktigt skön sovmorgon – jag ska försöka bli lite duktigare på att flexa ut när jag väl kan det, för övertidsbanken börjar bli sprängfylld. Men det verkar som att sovmorgonen var lite väl avslappnande, för när jag kom till gymmet hade jag glömt skorna.

Så fort jag upptäckte det slog lättjan till: Men hörrö – ska vi inte ta och ställa in träningen då? Men sen kom jag till sans. Det går ju trots allt att träna utan skor.

Eftersom benen kände av gårdagens löpning fick dagens träning bli ett väldigt lätt benpass, för att mjuka upp cementblandningen i låren lite. Sen körde jag lite biceps – en muskel som jag totalignorerat de senaste veckorna – följt av mage.

Det är rätt coolt hur snabbt det går att deka ner sig. Ett par veckor utan bicepscurls gjorde att jag fick gå ner rätt mycket i vikt i dag. Dessutom fick jag rådet av min tränare Louise att öka antalet repetitioner. Och det bidrog till ytterligare viktsänkning.

Som tur var har jag så håriga ben att ingen av dom andra tycktes märka att jag svassade runt på gymmet utan skor i dag.

Bra start på träningsveckan

Även den här veckan blir det lite flängande – Stockholm måndag och tisdag, Hultsfred torsdag och fredag, Stockholm igen på söndag. Så för att få något vettigt gjort kändes det viktigt att få en bra start på träningsveckan. Och det har jag fått.

I går körde jag mitt lätta löpbenpass på gymmet. Även fast jag var lite sen upp ur sängen hann jag även köra lite biceps innan det var dags att stretcha och rusa till tåget. För en gångs skull tog jag även hänsyn till grannarna. Jag hoppas dom uppskattade att jag lagade min morgonsmoothie redan under söndagskvällen och inte kickade igång mixern strax innan klockan fem på morgonen.

I morse vaknade jag i och för sig i tid. Men jag studsade inte direkt ut ur sängen. I stället övervägde jag att ta en vilodag. Argomentet jag använde var att jag ska sitta på en ganska fokuskrävande heldagsutbildning och jag sov inte riktigt tillräckligt många timmar i natt. Men som tur var bet inte det argumentet.

När jag kom till gymmet insåg jag att jag var en kvart tidigare än vanligt. Det blev en redig genomgång av rygg, axlar, ländrygg och mage.

Jag gillar verkligen att träna axlar. Rent proportionellt är dom min klart svagaste muskelgrupp. Och det gör att träningen verkligen känns. Jag testade en övning som jag såg en snubbe köra i går morse. Han körde med skivstång + 20 kilo. Jag höll på att avlida med enbart skivstång. Men i stället för att känna mig klen uppskattar jag känslan av att kroppen verkligen får jobba och ta ut sig.

Två dagar. Två träningspass. Då kan jag med gott samvete bli av med en dag eller två under veckans kvarvarande flängande. Nu ska jag bara få till ett par bra löppass också.