Archive | februari 2014

Att övervinna sig själv och trampa skiten ur en dålig dag

Arbetsmiddag

I dag blev en sån där förvirrad stressdag. Det kom beställningar. Och kontrabeställningar. Och kontrabeställningar på kontrabeställningarna. Och där satt jag med världens längsta to do-lista och fick prioritera småjusteringar. Men jag ska verkligen inte klaga – så kan livet som konsult vara ibland.

När jag kom hem efter tio timmar var jag helt slutkörd och ville inget hellre än att krypa ner och sova en timme innan kvällspasset, då jag skulle börja beta av min egentliga arbets-to do-lista. Men jag lyckades övervinna min hemtama lilla latmask och tog mig i stället iväg till gymmet för 45 minuter spinning.

När jag väl sjönk ner i sadeln gav jag mig fan på att trampa skiten ur den här arbetsdagen. Sagt och gjort: Det blev ett fantastiskt bra pass. Tung belastning. Okej fart. Inget maskande i platåcyklingen mitt i passet. Inte ens när spyan började göra sig hemmastad i svaljet trappade jag av.

Det här kan mycket väl vara mitt bästa spinningpass ever. Tröttkörd och glad plockade jag upp en god salladsmiddag på vägen hem. Och voilà – när jag öppnade upp datorn igen kändes allting mycket enklare och to do-listan framstod inte längre som ohanterlig.

Annonser

Tempoträning i 4:05

Löpband

Jag anser mig ligga sjukt långt efter planen (läs: Jag ligger sjukt långt efter planen). Men på slutet har det börjat kännas mer positivt – kanske kan jag trots allt knäcka maran i slutet av maj.

I dag testade jag fyra kilometer löpband i lite tuffare tempo. Jag gick ut i 4:40 tempo och betade mig snabbt neråt. Accelerationen höll hela vägen in i mål och när jag väl hade nått fram var jag lite förvånad över att snittfarten hamnade på 4:05 per kilometer.

Inte helt snedpinkat av en gamgubbe, som knappt kunde titta på ett par löpskor utan att få bultande knävärk för någon månad sen.

Jag börjar verkligen, verkligen längta efter utomhuslöpning. Frågan är om jag ska våga påfresta det där trötta löparknät lite mer till helgen eller om jag ska fortsätta nöta löpband i ytterligare en vecka.

Facit: Vecka 8

Måndag: VILA
Tisdag: 13 km långfärdsskridskor
Onsdag: Rygg/axlar, 4 km tempolöpning, mage 
Torsdag: Benpasset
Fredag: 4 km tempolöpning
Lördag: Grit
Söndag: 12 km slölöpning

Kvar till årsmålet: 399,8 km

Uppdaterad tävlingskalender

Hårda killar

I dag bestämde jag mig för att vara med i Vårstafetten i Målilla i april. Det innebär att det blir stafett i Småland på lördagen och Vildsvinet i Stockholm på lördagen. En helhelg i slutet av april med andra ord.

Förra årets Vårstafett var mitt första löplopp sen jag var gymnasieknatte. Då fick jag en helt sanslös start, som räckte till en riktigt bra tid på sträckan. Och den triumfen tänkte jag ta och återupprepa i år. På nytt ska jag köra den sjätte sträckan – 4,59 kilometer längs undersköna fält.

I dag var det all work and no play. Långpanna på jobbet gjorde att det blev en vilodag. Men i går körde jag bröst/triceps/mage. Och i morgon tänkte jag köra lite tempolöpning på bandet.

Slölöpning tillsammans med Organismen

Organismen

Pannbandet var på. Skallen var rakad. Så när som på ciggen och de tuffa tatueringarna var jag rätt lik Organismen då jag plockade med honom ut på dagens löppass. Eller det var väl snarare som så att jag sprang och Organismen rappade mig framåt.

I dag testade jag att slöslölöpa. Alltså verkligen hålla ner tempot. Och om det finns något som är positivt med löpband så är det att det är bandet – inte benen, hjärtat eller hjärnan – som anger farten. Allt det jag har svårt att uppnå utomhus blir väldigt enkelt på bandet.

Tanken var att köra 80 minuter i 5:30-tempo. Men halvvägs in på rundan började det A) Bli överjävligt tråkigt på bandet och B) Lite väl lockande med att kolla på hockeyfinal. Så i stället för att fullfölja hela vägen klev jag av efter 60 minuter och 12 kilometer. Faktiskt det längsta jag någonsin gjort på ett löpband. Och dessutom den längsta tur som mina SuperSaucony fått ta.

Stort plus: Inget ömmande knä och en kropp som kände sig stark nog att springa exakt hur långt som helst.

…och Organismen då? Jo, nya skivan Alla kungar bär inte krona passar skitbra till slölöpning. Intressant, rolig, välskriven, tänkvärd och i ett inte för ettrigt tempo.

L’chaim – två nya Gritutmaningar

Shabbat

I fredags efter jobbet var hela kontoret bjudna på en traditionell shabbat. Lite som en prova på-tillställning. Det blev god mat, trevligt umgänge och extrema mängder judisk pop. Men medan mina kollegor valde att ta en kosherbakfylla i går höll jag igen i fredags. Jag ville verkligen inte missa veckans Grit.

Förra veckan skolkade jag från Gritpasset. Och veckan innan dess fick jag kvarsittning och privatlektion i hur man egentligen ska sänka ner en viktstång. Sen dess har jag smygövat en del framför spegeln.

Men när jag gjorde comeback i går fick jag på nytt lite bakläxa. Fast den här gången för att jag körde med för lite vikter på stången!

Mina tidigare Gritpass har jag varit snudd inpå spytrött redan under de inledande övningarna. Men i går kände jag mig riktigt stark. Kanske inte så stark att jag kände ett behov av att lassa på mer vikter. Men ändå stark.

Innan jag lämnade passet fick jag lova tränaren att köra med tyngre vikter nästa gång. Frågan är ifall jag ska snålhöja med 2,5 kilo eller satsa på 5 kilo extra på en gång.

I ett ögonblick av hybris har jag bestämt mig för att vårens Gritutmaningar ska bli:

  • Köra med 10 kilo/sida på stången.
  • Knäcka kombon spinning direkt följt av Grit.

Blodigt vardagslyx för gråspräckliga skäggapor

Skägg

Det är trevligt att bli ompysslad. Men eftersom det är åtminstone 15 år sen jag senast behövde gå till frisören är det rätt sällan jag hittar tillfället för att bli pysslad. Där kommer vinterskägget väl till pass.

I dag gick jag till min skäggsalong. Det skulle bli en vanlig standardtrimning. Inget märkvärdigt. Men lite vardagslyxigt. Längs vägen kom vi överens om lite rakning också. Med kniv. Det slutade i blodvite. Men inte på mig. Frisören råkade skära sig i fingret då hon monterade ihop kniven och fick passa över ansvaret för mig till hennes kollega.

Som tur var blev kollegans avslutning mindre actionfylld och mitt gråspräckliga skägg blev så fint att jag firade med att gå iväg till gymet och köra mitt benpass. Av bara farten lade jag på lite extra vikt och några extra repetitioner. Styrkan kommer helt klart från skägget.