Tag Archive | bröst

Mat-å-sånt

Tortellini

Jag har både blivit händigare i köket och börjat tycka att det är allt roligare att laga mat. Därför bläddrade jag fram till Jenny Fridlunds recept så fort det nya numret av Runners World damp ner i lådan förra veckan. Hennes rätter brukar vara ganska enkla. Väldigt nyttiga. Och framför allt himmelskt goda. Jag har rent av Jenny att tacka för att jag till sist värderat kikärtor som något mer än bara falafelmos.

MEN…
…då hennes recept på medelhavsinkokt laxfilé med matyoghurt och fetaostpotatis innehöll 17 komponenter bangade jag ur totalt. Vid matlagning och drinkar håller jag gärna mina komponenter till ett minimum. Det är minst risk att fucka upp något då.

För att lura mig själv lite sörplade jag i mig dagens middag (en förpackning färsktortellini kokad i tomatkross – två komponenter) framför bilden av Jennys laxfilé. Och kollar man snabbt ser det nästan ut att vara samma rätt. Innan tortellinin ens nått magsäcken hade hjärnan redan fått för sig att den smakar som medelhavsinkokt fisk.

Annars då – har du tränat nåt på slutet? Jorå, visst har jag det. I morse blev det bröst, biceps och triceps för hela slanten.

Det finns få saker som kan få taniga, unggubbiga män att känna sig så sturska som då de lämnar gymmet med värkande armar. Då får vi för oss att vi är minst två storlekar större än vad vi verkligen är. Återigen handlar allt om illusionen. Om att lura sig själv.

Även självbedrägeri må vara en form av bedrägeri. Men det är sjukt svårt att bli dömd för den.

Annonser

Sweet dreams are made of this

Vet inte hur det är för andra. Men jag har en trist vana att processa och älta saker när jag drömmer. Tidigare har det handlat om jobb, personer och oönskade situationer. Men i natt var det premiär för en ny dröm – den om trasiga knän.

I går var jag och Hagge ute på en snacklöpning. Det blev 8,5 kilometer på mjukt underlag (eller så mjukt det nu kan bli så här års) i 4:55-tempo. Trevligt och skönt. Om det inte hade varit för det där högerknät.

Förra veckan kändes allt mycket bättre. Då kändes det mest som att jag hade ett knä, men att det var lite stelt, då jag sprang. I går började det ömma mer och mer. Ingen vrålsmärta. Inga akutvärk. Men väl ett ömmande som ökade längs vägen och som kändes allt annat än lovande. Och inte blev det bättre när jag kom hem och hade varvat ner.

När jag vaknade i morse var jag – efter nattens drömmar – säker på att jag typ skulle bli tvungen att amputera något i dag. Men så illa var det ju verkligen inte. Samtidigt kändes det tillräckligt i knät för att det skulle kännas olustigt under vissa av morgonens stretchövningar.

Nu när halva dagen har gått känns allt mycket bättre. Men för att inte sabba något ännu mer styrde jag om morgonens benträning. I stället blev det lite bröst/triceps/mage – hantlar är alltid roligt. Följt av en ovanligt lång stretch.

Förhoppningsvis ska jag under den närmaste månaden kunna byta ut elaka knädrömmar mot drömmar om lättsprungna mil.

God jul från löpbandet

löpband

Den senaste månaden har jag sprungit rent katastrofalt lite. Sen Adventsloppet har jag inte tagit en enda utevända. Men det handlar inte enbart om lathet. Sommarens Stålmannenben tycks ha bytts ut mot gammelmormors. Och det har känts som att jag varit riktigt nära ett nytt knäproblem.

Dagen efter Adventsloppet vaknade jag upp med ordentligt ömmande ben. Stelheten och träningsvärken kunde jag ta. Jag hade trots allt sprungit tyngre, snabbare och mer bestämt än på länge. Och dessutom hade jag fuskat med stretchingen. Då kändes det värre att dom även smärtade en del. Och den smärtan kring knäna hängde kvar i ett par dagar.

Då jag förra veckan till sist ställde mig på löpbandet och tog min första, korta löpningar på nästan tre veckor kändes det kanon Dag #1. Men när jag skulle ta en ny uppvärmningsrunda dagen efter började det smärta i utsidan av höger knä redan efter 1500 meter. Jag vet inte om det beror på skorna, underlaget eller att jag faktiskt har ett litet knäproblem. Men oavsett vad tycks jag inte kunna vila bort det.

I går tog jag på nytt en liten uppvärmningsvända på löpbandet. Tre väldigt lugna kilometer innan jag gick vidare och körde lugnt ett benpass. Då kändes det ingenting. Men senare – framåt kvällen – då jag var ute och fikade högg det till. Det var som att benet blev helt stelt och inte alls ville ha knät böjt.

Dumdristigt eller inte – i dag testade jag på nytt. Jag körde i lugnt tempo, men med lite mer lutningsbelastning på bandet. Det kändes kanon till en början. Men så fort det började sticka lite i utsidan av det högra knät – strax innan 3000 meteter – pausade jag och klev av.

Till en början var jag helt solo på gymmet. Bara den stackars städerskan höll mig sällskap. Men efter någon timme droppade det in två till. Och när jag var klar var vi fem stycken som preventivt ville jobba bort julmaten.

Dagens pass blev riktigt roligt. Bröst och triceps med minimalt med vikter. Olika typer av push-ups och en del andra övningar med endast kroppsvikt. Av någon anledning blir jag alltid svettigare av att enbart köra med kroppsvikt. Det kanske blir mer högintensivt. Och utmattningen blir även en annan.

Som final körde jag två tricepsövningar med skivstång samt lite mage. En mycket, mycket fin start på julen.

Just nu sitter jag på tåget till julfirandet hos min syster. Och det jag önskar mig mest av allt i hela världen är att vakna upp i morgon utan knäproblem och med en massa spring i benen.

Klantidrottsskada

Veckan fick en finfin start. Klockan ringde 04:30. Jag studsade upp, stekte några pannkakor och drog iväg till gymmet. Och äntligen, äntligen börjar värken från torsdagens benpass släppa. Att ha en träningsvärk som hänger kvar i fyra dygn måste vara något slags rekord – ett tydligt kvitto på att jag tidigare har tränat benen alldeles för enformigt. På plussidan: Gårdagens asfaltslöpning kändes inte alls i vaderna då jag i morse traskade ner för trappen.

Förra veckan hann jag inte med något bröst/triceps-pass, så det var vad som stod på agendan i dag. Jag kände mig ganska klen i kroppen och även fast jag gick ner i vikter hade jag vissa problem med att klara av att hålla upp antalet repetitioner. Framåt slutet av passet skulle jag svinga upp en 14-kilos hantel över skallen, för att köra en sista tricepsövning. Och det var då det hände – det sa bara TJONG! i skallen, när jag råkade drämma hanteln i pannan.

Reaktionen var ungefär som då någon halkar på en isfläck: Jag blickade kvickt omkring mig och låtsades som ingenting. Men i skallen ljummade det till ordentligt. Och när jag efter passet kom ut från duschen hade bulan i pannan tittat fram.

Kort summering: Så jävla klantigt.

I går testade jag en ny variant av ett gammalt favoritlöpspår. Det är en väldigt tacksam runda, som utan problem går att bygga på i takt med att benen och lungorna blir starkare. Som tur var råkade jag springa fel. Fellöpningen gjorde att jag hittade en väldigt vacker cykelbana, som inte fanns med på min karta.

Totalt blev det 17,5 kilometer asfaltslöpning i lungt, skönt tempo. Det vore lögn att hävda att det gick lätt, men det gick i alla fall. Och längs vägen fick jag kika lite på betande hästar, gödslade fält och en vacker å. Tyvärr lade mobilen av längs vägen, så den sista kilometern fick jag springa till ljudet av min egna hastiga andning.

afaltslöpning

Negativa tisdagstankar

Bild
Kroppens seger över huvudet – det blev ingen snikfrukost på SJ Loungen i dag…

I morse försov jag mig – igen. Det börjar bli en riktigt dålig vana. Å andra sidan kan jag inte klandra mitt morgontrötta jag. Kombinationen av snortidiga morgnar, utebliven eftermiddagsgubbvila samt lite för spännande bok har gjort att jag halkat ner på under sex timmars sömn per dygn. Och det är så klart inte hållbart i längden.

I morse var klockan ställd på 04:52. Men det var först 05:30 jag vaknade på riktigt. Efter en riktigt dålig smoothie och total klädförvirrning insåg jag att klockan var alldeles för mycket. Jag skulle inte hinna köra ett okej träningspass och fortfarande vara i tid för 07:14-tåget till Stockholm. Och det var då dom vaknade – de negativa tankarna.

Mitt mest negativa jag ville ställa in träningen helt och unna mig en halvtimmes extra sömn. Mitt mer diplomatiska jag föreslog att jag skulle plocka upp datorn och beta av lite mail, för att ge mig själv en toppstart på arbetsdagen. Dessutom började jag känna efter. Var jag inte lite tjock i halsen? Kunde det inte vara en annalkande förkylning i kroppen, som jag borde ta hänsyn till?

Till sist insåg jag hur det ligger till: Det spelar faktiskt ingen som helst roll ifall jag hoppar på tåget söderut 07:14 eller 08:14. Jag har trots allt lyxen att kunna jobba när och var jag vill, så länge jobbet blir gjort. Och i dag behöver jag faktiskt inte – rent fysiskt – befinna mig på kontoret förrän efter lunch. Dessutom var den där klumpen i halsen ingenting. Den försvann strax efter tandborstningen. Med hjälp av dessa argumentet packade jag till sist väskan och cyklade iväg till gymmet.

I dag var det bröst och triceps som stod på schemat. Och redan under mina uppvärmningsdips kom de negativa tankarna igen: Varför ska du envisas med att köra 3×10? Du orkar ju inte mer än max 3×8. Vilken skillnad gör det? Du har ändå inte blivit starkare under det senaste halvåret. Dessutom är det ingen som bryr sig om hur många repetitioner du gör – inte ens du själv. Maska! Mygla! Ta genvägen!

Det är inte bara när jag löper som jag har alltför lätt för att ge upp. Det händer så ofta på gymmet att jag inte ens märker det längre. Ofta tar jag för lätta vikter. Jag förhandlar med mig själv om hur många repetitioner som är lagom mitt under pågående övning. Och framför allt är jag mästerlig på att mitt under ett moment få för mig att jag inte orkar mer, säcka ihop och ge upp. Fast det är väldigt sällan jag egentligen tar i så att det verkligen känns. Alltså känns på riktigt, riktigt.

Min gamla kollega Vakt-Uffe förklarade för något år sen att det egentligen är skit sak samma hur många repetitioner man kör (han är en inbiten Hultsfredsbo, då är uttrycket skit sak samma ett slags defaultläge). I stället för att räkna repetitioner föreslog han att jag skulle köra tills det började bränna i musklerna och det kändes som att jag inte skulle palla en enda kraftansträngning till. Då – när jag verkligen stod på gränsen skulle jag, enligt honom, försöka få till ytterligare en, sista repetition.

För att tränga bort de negativa mygeltankarna i morse försökte jag köra utifrån Uffes tips. Skit samma hur tunga eller lätta vikter det handlar om – kör tills det känns. På riktigt. Och den inställningen lyckades jag hålla genom nästan hela passet, som blev ett av mina bättre pass under de senaste månaderna. Risken för en återupprepning av söndagens träningsvärk i triceps är klart överhängande.

I och med att jag hade lite extratid över på grund av det senare tåget hann jag dessutom avsluta med ett litet magpass. Först i maskin och sen 10×25 crunches av varierad karaktär.

På vägen från gymmet började jag reflektera. Dom här negativa tankarna finns med mig överallt – alltså inte bara på gymmet. Oftast uppstår dom på grund av att jag sätter upp egna deadlines, som ingen annan förväntar sig. Jag säger Du får det på fredag när det i själva verket inte behöver vara klart förrän på tisdag. Dessutom har jag mycket svårt att säga Ledsen, men jag hinner inte med det just nu. Jag skapar helt enkelt stressmoment åt mig själv helt utan anledning. Utan påtryckning från omvärlden.

Dessa stressmoment bidrar allt som oftast till att jag lever mitt bland oöverstigliga hinder. Och när det finns för många hinder runt omkring mig blir det svårt att inse var jag bör börja – då blir jag mindre effektiv.

Det enda resultatet av att jag hoppade på 08:14-tåget i stället för avgången 07:14 är att jag inte hinner sno åt mig en snikfrukost på SJ Loungen i Stockholm. Men vad fan spelar det för roll när jag kan köpa en trevlig tågfrukost på stationen i Gävle och stötta en lokal entreprenör.

Jag tränar inte enbart för att bli starkare, snabbare och smidigare. Jag gör det även för att få bättre kontroll över huvudet. För varje gång jag överträffar mina egna förväntningar blir de negativa tankarna mindre inflytelserika. Tänk ifall jag på sikt kunde byta ut alla Klart du inte klarar av det mot peppande Shit vad kul, det där fixar du!

Fredag och fortfarande inte en enda löpning den här veckan. Det är verkligen inte okej. Men i dag blev det i alla fall ett eftermiddagspass på gymmet.

Bröst och triceps. Bara lösa vikter, inga maskiner. Och faktiskt – rätt tungt. På slutet när jag skulle avrunda med några dips var jag så spak att jag inte fick till en enda. I stället fick det bli mage som avslutning.

Jag testade Göstas militärcrunches. Dom ser rätt lama ut, men kändes väldigt bra. Det blev 8×20 innan klockan blev för mycket.

Efter det passet förtjänar jag någon öl och en fotbollsseger.

20131011-202506.jpg