Archive | april 2017

”Du är sist”

Blogg1

Igår var jag ute på mitt första träningspass med det gäng som jag har tänkt rulla runt Vättern på under 11 timmar med i sommar. Och med tanke på att jag inte har kört klunga tidigare var det lite nervöst.

Då jag och Hagge är ute och kör är det ostrukturerad klunga som gäller – den som är piggast för tillfället drar, medan den andra chillar i vinddraget. Och vid varje backe försöker någon av oss knäcka den andra.

Igår var något helt annat: 13 pers. Ett led. Sen två led. Varningar för bilar. Order som ropades ut bakifrån och spreds framåt. Tecken som skulle vidarebefordras. Hastigheter som skulle hållas.

På väg ut från samlingen kände jag mig som fel person på fel plats. Även om min nya cykel känns klart snabbare och skönare än min förra lyckades jag aldrig riktigt täppa till luckan till cyklisten framför och i ärlighetens namn tyckte jag det var lite läskigt med små avstånd och inget utrymme för vingel eller spontanitet.

När vi kommit ut på mindre trafikerade vägar gick vi ut i två led och började köra Belgisk kedja. Varv på varv på varv roterade vi. Ingen behövde dra mer än 30 sekunder i stöten. Grymt skönt, även om det kändes lite taskigt att ropa Du är sist varje gång jag gick ut i det avancerande vänsterledet.

Det blev ett bra pass – drygt 40 kilometer i vårt tilltänkta Vätterntempo och på vägen hem fick jag ligga i fronten och dra några kilometer.

Visst. Jag har hört om fördelarna med att köra klunga, men det här var ju löjligt. Så mycket energi som sparas i förhållande med att ligga solo och nöta runt på Öland i jakt på en bra Ironmantid.

Från 40 kilometer är det en bit till att runda Vättern, men det här kommer vi att knäcka. Inga problem.

Annonser

Runners blues eller verklig förändring?

Idag lyssnade jag på podden Talk Ultras Marathon Des Sables-special med Elisabet Barnes. Att Elisabet inte får mer uppmärksamhet av det svenska löparcommunityt är sjukt underligt – hur många världsstjärnor har vi egentligen?

Elisabets etapp-för-etapp-genomgång av loppet slungade mig tillbaka i tiden. Plötsligt såg jag sanddyner framför mig och kände den där känslan av att vara fullt fokuserad på ett enda mål – att överleva fram till nästa checkpoint.

Sen jag kom hem har inget längre känts likadant. Men det är inte den tomhet som jag ofta brukar uppleva efter att ha slutfört en långsatsning och kommit ut på andra sidan av en utmaning. Istället för att känna mig tom känner jag mig ovanligt uppfylld, men av något annat.

Det här låter nog sjukt flummigt, men det känns verkligen som att en del av mig blev kvar där i öknen. En viktig del. Och där den har suttit finns nu något annat, något som jag hittade då jag tvingades möta mig själv under värsta tänkbara förhållanden. Men det skumma är att det känns som att den nya delen och den jag tappade bort hör ihop – att dom kompletterar varandra.

Kanske är det bara hederlig gammal runners blues. Kanske kommer jag vakna upp på måndag och inse att allt faktiskt är som vanligt. Men kanske, kanske uppstod det en verklig förändring. Att jag förändrades.

Det enda jag vet är att just nu längtar varenda cell i kroppen tillbaka. Trots smärtan, utmattningen, tristessen mellan etapperna och den enorma frustrationen över att inte leva upp till mina egna förväntningar vill jag tillbaka till öknen, för att leta efter det jag förlorade.

JC_S9042

Highway to Hell

Så. Jag överlevde. Jag tog mig igenom Marathon Des Sables. Och tankarna bara flyger fram-å-tillbaka. Så till den grad att jag än så länge inte har något vettigt att skriva om alla upplevelser, utom en grej:

Varenda en av de sex etapperna inleddes på samma sätt: Vi trängde ihop oss i startfållan och AC/DC:s Highway to Hell började spelas. Sen var det nedräkning – 10, 9, 8… GO!

Första dagen tyckte jag det kändes lite gimmickartat. Det var att blåsa upp utmaningen lite väl mycket. But no. MDS är verkligen Highway to Hell. Både bokstavligt och emotionellt. Jag har aldrig slitigt så mycket. Mått så pissigt. Varit så nära att vika ner mig. Känt mig så in i själen trött. Och samtidigt – jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig tidigare känt en så hjärndöd Nu kör jag tills jag dör-eufori.

När jag nu befinner mig så långt ifrån öknen en kan komma – på ett tåg ner till en mötesdag med köpekaffet tio centimeter bort – och drar på AC/DC är det med en helt ny reaktion:

Sinnena skärps, kroppen gör sig redo, allt – precis allt – trimmas till det yttersta.

En än så länge naivt ovetande Håkan gör sig redo för att löpa tre fjärdedelar ner i helvetet och tillbaka:

IMG_5326

Gramjakt inför MDS

Helt bisarrt – på söndag är det dags för den första etappen av Marathon Des Sables. Och även om det känns som att jag ägnat det senaste halvåret åt att förbereda mig fysiskt, psykiskt och praktiskt så är det fortfarande en del förberedelser kvar.

I helgen ägnade jag mig åt gramjakt. Nu går det väl inte att räkna så, men jag gör det ändå: Under Marathon Des Sables kommer jag att ta cirka 312 500 steg. Det innebär att varje gram som ska bäras den sträckan motsvarar 312 kilo. Och då är det inte särskilt svårt att lägga lite tid på att banta packningen.

Lördagens pysselstuga gick ut på att packa om all mat – 21 portioner frystorkad mat öppnades och packades i sladdriga Ikea-påsar.

Före: Dagsransonen är tre mål frystorkat + 2 Raw Bars
1

Dagsransonen väger 600 gram:
2

Efter: Allting är ompackat i nya påsar.
4

Resultat: Dagsransonen väger plötsligt bara 550 gram!
3

Då jag väl insåg att jag väldigt enkelt kunde spara 350 gram på min packning gick jag vidare – byte av vattenflaskor 40 gram, skippa tre trevliga (men oviktiga) features på väska 210 gram, annat upplägg av solkräm 50 gram, skippa en deluxekräm 20 gram.

Plötsligt hade jag sparat bort 610 gram, vilket med mitt sätt att räkna motsvarar lite drygt 190 ton.

Som nämnt – nu går det nog inte att räkna så på vikt. Men då min packning redan är lite tyngre än vad som rekommenderas kändes det grymt fint att lätta lite på den. Nu är den stora frågan ifall jag ska bränna en del av viktminskningen på lyxartiklar som toapapper och tandborste.