Tag Archive | playitas

En vecka senare

Då jag vaknade upp till ännu mer regn i morse kändes det smått absurt att det bara var en vecka sen jag åkte hem från värmen på Fuerteventura. Det känns snarare som att sommarens träningsläger på Playitas ligger en hel livstid bort. Tur då att jag kunnat leva den livstiden på boosten av en perfekt avslutningsdag.

Först stack jag och T, som jag träffade under Lighthouse Run, ut på morgonlöpning i bergen. Vi tog det lugnt och skönt och avverkade drygt 400 höjdmeter på knappt en mil i avslappnat tempo, där vi tillät oss att stanna upp och kolla på den grymma utsikten.

IMG_3482

IMG_3483Sen slappade jag järnet vid poolen och läste ut Bea Uusmas finfina Expeditionen: Min kärlekshistoria. När det blev för varmt för poolen och jag var för pigg för siesta testade jag fiskspa. Det var rätt märkligt. Och det gav kanske inte den effekten som jag hade toppats på. I ärlighetens namn fick jag lite dåligt samvete över att de stackars söta fiskarna skulle suga på mina skabbiga fötter.

IMG_3503

Men fiskar, berg och fina faktaböcker i all ära – dagens highlight var ändå Captain Crawls bravader.

Då jag kom till Playitas hade jag aldrig någonsin crawlat (visst – något armtag hade jag tagit utan att fatta vad jag försökte uppnå). Men två lektioner och några solopass senare hade jag fått till något som nästan skulle kunna uppfattas som crawl av en tillräckligt oobservant åskådare. Och strax innan hemfärd drämde jag till med nytt personligt rekord – 30 meter utan stopp. Håller jag den här utvecklingskurvan borde jag kunna knäcka Vansbrosimningen år 2136.

IMG_3501Trots att löpmängden blev lite mindre än väntat – det gick helt enkelt inte att motivera sig till långpass i värmen – blev träningslägret på Playitas helt perfekt:

  • 6 löppass
  • 5 simpass
  • 3 gympass
  • 2 lästa böcker
  • Sjuka mängder nyttigheter
Annonser

Topp tre modeaccessoarer på sporthotell

Efter en vecka på Playitas kan jag konstatera att de hetaste modeaccessoarerna på sporthotell är:

  1. Finishertröjor
  2. Camelbaks
  3. Magrutor

Bra och dåliga (idrotts)föräldrar

I går blev jag ordentligt frånsprungen av en 13-åring i Playitas 5/10k-tävling. Knappt två kilometer senare bröt jag. Då gick benen i tragiskt 6-minuterstempo och det fanns inget raketbränsle kvar i kroppen. Men det var inte poängen. Poängen var killen som kom näst sist i 5-kilometersloppet. 

Upplösningen på 5k-loppet blev en riktig rysare. Tävlingens yngste deltagare – en nioårig dansk – slog sin pappa i en triumfatorisk spurt. Efter att ha slagits mot backar, värme och hängande huvud i 36 minuter såg han världsmästarglad ut över att få slå farsan på upploppet. 

Jag, som har svårt att låta mina systerbarn få vinna i något alls, blev snudd inpå lite bölig då jag såg hur löparpappan höll igen på slutet, utan att sonen märkte något. Bra idrottsföräldraskap. 

I dag verkade det vara Bring Your Kid Day på gymmet. Fyra-fem stycken barn, som inte kan ha varit många sekunder äldre än 12 år, hade följt med sina pappor till gymmet. Ett gym, som har en uttalad 16-års gräns. 

Nu har jag egentligen ingen aning om när en människas kropp är mogen för styrketräning. Men jag tycker absolut inte att kids ska träna på gym. Och ska dom trots allt göra det – låt dom träna med egen kroppsvikt, pracka inte på dom hantlar och maskiner som inte är anpassade för deras litenhet.

Bortsett från att jag aldrig skulle låta ett barn i min närhet träna med vikter på ett gym tycker jag det sänder ut riktigt pissiga signaler att i ansiktet på sitt barn skita i en åldersgräns. Hur ska det barnets syn på regler bli ifall det ser att regler inte tycks gälla dess föräldrar?

Dagens absolut sämsta gymfarsa var en svensk, som både räknade reps åt sin son och försökte korrigera hans rörelser i en ganska avancerad ryggmaskin. Så där gör du i helvete heller utbrast farsan då barnet (blev trött och?) släppte handtagen på den alldeles för stora maskinen och dessa, med en smäll, for tillbaka till sitt ursprungsläge.

Visst. Skäll på din son för att du placerar honom i en miljö där han inte bör vara. Skäll på honom för att han dumpar vikter på samma sätt som de vuxna crossfitarna vid lyftställningen bredvid. Skäll på honom för att han blir trött av vikter som troligtvis inte är bra för hans kropp. Men för all del, skäll inte på dig själv. Dåligt idrottsföräldraskap. 

Hade det inte varit för att sonen troligtvis hade tyckt att situationen hade blivit råjobbig hade jag gärna tagit diskussionen med hans totalt osköna farsa. I stället fick jag kanalisera ilskan genom några armhävningar. 

När dagarna bara flyger iväg

Sen i onsdags har jag bara tränat, ätit, sovit, solat, läst. Dagarna har liksom flugit fram.

I dag fick jag en helt perfekt start: Först en skön snackislöpning på 9k med en kille som jag träffade under gårdagens lopp och sen en riktigt långslö jättefrukost. 

  
Troligtvis har jag aldrig ätit så mycket och så nyttigt som jag har gjort de senaste dagarna. Är det träningsläger, så är det. Och då kan även Sugerjunkie Durmer hålla sig borta från godiset och efterrätterna. 

Loppet – The Lighthouse Race – gick klart över förväntan. Då jag testsprang i onsdags höll jag ju på att dö. Då det blev skarpt läge kapade jag 20 minuter på 13,5 km och kom femma – mest tack vare att damtvåan jagade mig som envis blodigel under de sista sex kilometrarna. 

Hade det inte varit för att en kille hade den tvivelaktiga smaken att gena (eller springa fel) cirka 300 meter, så hade jag nog spurtat mig in som fyra. 

Men The Lighthouse Race i all ära – gårdagens största happening var nybörjarkursen i crawl. Jag tog mitt livs första crawltag. Och det var skitsvårt. Vägen till att bli en swimrunmästare verkar vara rätt lång. 

Tillbaka på Playitas

Jag tröttnade ihop totalt på regn och gråa dagar, så jag gjorde precis som förra året – bokade en soloträningsresa till Kanarieöarna. Kanske fantailöst. Definitivt välförtjänt. 

I går när jag kom fram var jag rätt klubbad och valde vila framför träning. I morse då jag kom ner till frukosten och insåg att många redan hade tagit en morgonrunda insåg jag att det bara var att sätta igång. 

Ett tungt benpass på gymmet innan lunch följdes upp med en löptur innan middagen. 

Dom flesta som har varit på Playitas känner nog till The Lighthouse-rundan – 13,5 km backlöpning för att ta sig fram och tillbaka till en fyr högt upp på en klippa. 

Jag sprang aldrig den här rundan förra året, men nu ville jag testa den inför morgondagens tävling på samma sträcka. Hel-ve-te! Vägen upp gick ordentligt långsamt. Och då jag försökte överkompensera genom att springa desto snabbare utför tog jag slut totalt. 

Min tid från i dag hade placerat mig näst sist i förra veckans tävling. Hur någon kan göra den där djävulsklättringen på under en timme övergår allt förstånd. 

Jaja. Jag för väl njuta av utsikten medan de andra springer åttor runt mig i morgon. 

  

Race day

I går var det race day. Det veckovisa hotellmästerskapet på Playitas gick av stapeln. Fem eller tio kilometer och ett fåtal hugade löpare, som kände för att slåss mot eftermiddagsvärmen.

I och med att jag är på sportsemester och inte har särskilt många måsten på agendan valde jag att ladda upp like a pro. Uppstigning 08:00. En långsam morgonlöpning à fem kilometer. Dusch och sen en ännu långsammare frukost. Därefter helkroppsmassage med fokus på det högerknä som börjat strama en del på slutet. Lite sol, bad och läsning. En väldigt sen salladslunch följt av siesta.

Då väckarklockan ringde efter siestan var jag fortfarande rätt dåsig. Men det gick snabbt över när jag fick börja värma upp. Och efter hand dök löparna upp vid starten. Tre tjejer och ett tiotal snubbar. I 10k-klassen var vi endast en tjej och fem killar som kom till start.

I starten var det en av 5k-killarna som rusade på som satan. Själv tog jag det lugnare, lade mig i mitten och såg till att ha överblick över täten. Jag försökte hitta ett jämnt och skönt tempo. Som tur var kollade jag inte av Nike+, för psyket hade inte gillat att den första kilometern gick i 4:09-tempo.

Vägen upp till vändpunkten vid 2,5k avslutades med en lång och seg uppförsbacke. Där gick jag ikapp och förbi den senare damvinnaren på 5k och i den efterföljande utförslöpningen, som inledde hemvändandet på första varvet, räknade jag till cirka 28 sekunder efter ledaren.

Vid varvningen för 5k klev två av killarna före mig av och jag gick ut som trea i milloppet. Jag låg cirka 10 sekunder efter tvåan och planen var att jobba ikapp honom under den kommande kilometern, ligga i rygg under uppförskörningen och sticka ifrån direkt efter 7,5-passeringen.

Men jag kom ikapp alldeles för snabbt. Och han såg så sliten ut. Det kändes inte lönt att lägga sig i rygg. När jag testade att trycka på lite släppte han direkt. Därifrån och in i mål var jag ensam mot tröttheten.

Den 41-årige fransmannen framför mig fanns det inte mycket att göra åt. Även om jag knappade in några sekunder var han totalt ohotad. Och i mål var jag det också – luckan bakåt hade vuxit sig ganska stor.

Den preliminära tiden blev 41:22. Det hade räckt till en seger förra veckan. Å andra sidan var det någon 17-åring som tryckte in en fenomenal 36:nånting-tid veckan före det. Så en andra plats kändes ändå väldigt hedrande.

Snittet blev 4:05 minuter/kilometer med 4:25 som långsammaste kilometer och avslutningen på 3:44 som snabbaste notering.

4:05 ligger klart under min måltid på Stockholm Halvmarathon, så farten kanske trots allt finns där. Då ska jag å andra sidan dubbla distansen plus röra mig i tusenfalt större trängsel. Det känns för tidigt att ge upp. Men det är ett riktigt, riktigt tufft mål jag satt upp.

En sjukt sliten tvåa:
Förlorare

…och ett helt oberört vinnarpar:
Vinnare