Archive | februari 2018

Isigt långpass

Efter vissa pass är det svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Men idag väljer jag att skratta.

Idag hade jag ett långpass på agendan: 28k med fyra intervaller (1k-2k-1k-2k) insprängda efter halva distansen.

Eftersom det har snöat konstant här i Gävle sen i torsdags/fredags borde jag kanske hållit mig till säkra leder. Men jag är inte direkt känd för mina supergenomtänkta beslut. Så istället inledde jag med min sedvanliga skogsslinga. Och vi kan väl säga att kommunen inte hade prioriterat att ploga den före vägar och cykelbanor.

På vissa partier hade det gått rastande hundar. På något annat hade någon dragit en pulka. Och det kan vara så att någon skön hjälte passat på att kört ett par hundra meter längdskidor. På övriga partier var jag först ut. Det blev en hel del pulsande, innan jag började närma mig den första intervaller och svängde ut på en plogad bilväg. Men så fort jag tog mig upp på den parallella cykelbanan var jag tillbaka i oplogad lössnö.

Mina fyra intervaller är inte mycket att snacka om. Jag tog i. Sprang-å-sprang. Vevade så mycket jag kunde. Men snabbt gick det inte.

På vägen hemåt var jag nära att vika ner mig och ta en genväg. Fingrarna hade börjat ömma av kylan och jag var ordentligt trött i baken. Men så kom jag på att jag kunde muta hjärnan. Om han bara höll ut hela vägen fram utan att gena skulle han få köpa smågodis på ICA. Och det lyckades, men väl inne på ICA hade hjärnan blivit hungrig på mer. Istället för bara en liten godispåse lämnade jag butiken med käk för 500 spänn.

Då jag kom hem fick jag ändå en liten microupprättelse. Att jag inte lyckades dricka på vägen hem hade inte berott på klen sugförmåga. Vattnet hade helt enkelt fryst till is. Eller snarare: Det låg ett blockerande islock över det vatten jag så gärna hade velat dricka under de där sista kilometrarna hem.

Jaja. Det kommer säkert något gott från den här rundan också. Om inte annat kan jag använda den som motivator när jag i juli tycker det känns segt att dra på sig shortsen för lite snabbdistans i klibbig sommarvärme.

Så coolt med återhämtning

Då jag är i riktigt bra form kan jag springa några sekunder snabbare per kilometer och ta mig lite, lite längre utan att bli bängtrött. Det är så klart skönt. Men den största skillnaden för mig på bra form vs hygglig form är sättet jag återhämtar mig.

Jag tycker det är grymt coolt hur lite återhämtning som krävs då jag är i fin form. Det får mig att känna mig grymt mäktig.

Igår stod ett distanspass på 10k med progressiv fartökning på schemat. Särskilt progressiv ökning blev det inte. Den första kilometern gick aningen för snabbt och redan på den andra var jag nere på 4:11-fart. Därefter blev det en kamp för att ligga så nära 4:00 per kilometer som möjligt.

Under den sjätte kilometern kände jag att andningen blev tyngre och tyngre. Men jag bestämde mig ändå för att bita ihop fram till sju kilometer. Efter en rätt kvick kilometer på oplogad cykelbana slog jag av på takten och förberedde mig på att jogga hem.

Men det tog inte särskilt lång tid innan pulsen vikt av neråt och kroppen kändes pigg igen, så jag gav benen fri fart. Fastän det kändes som att jag inte tryckte på var jag snart nere på låg fyraminutersfart. Jag liksom bara flöt fram. Lugn och harmonisk, men ändå rätt snabb.

När jag kom hem och började analysera passet upptäckte jag att min återhämtningsjogg bara hade varat i knappt 300 meter. Och det är just det jag tycker är så coolt – att på 1,5 minuter kunna gå från Shit, jag är så trött att jag bryter nu till Äsch, jag kan öka farten utan att ta i särskilt hårt.

Trots mitt lilla återhämtningsbreak tog jag milen på 41:09 igår. Jag är rätt säker på att det är min snabbaste träningsmil någonsin. Inte illa för en mörk februaritisdag med fläckas oplogade cykelbanor.

Dra ner tempot och nå längre

De senaste veckorna – eller vänta här nu, de senaste månaderna – har det varit rätt hektiskt med arbete. Jobbpeakar har kommit mest hela tiden och jag har inte riktigt kunnat styra min tid. Det har inneburit att riktigt bra träningsveckor har varvats med pliktskyldiga bottenveckor.

Men jag ska verkligen inte whina. Jämfört med ett år sen, då jag precis hade kommit igång igen efter en oroande skada, är jag faktiskt i kanonform just nu.

Ett av mina största issues då det kommer till löpträning är fart. Går det lätt springer jag för fort. Och då orkar jag inte så långt som jag borde. Går det tungt springer jag alldeles för långsamt och blir förbannad över att jag inte är bättre tränad.

Under måndagens inomhusintervaller gick det alldeles för lätt. Jag körde en intervallstege (200 -> 400 -> 600 -> 800 -> 1000 -> 1000 -> 800 -> 600 -> 400 -> 200), med kisspaus mellan tusingarna som serievila. Planen var att ligga i stadig 3:40-fart genom hela passet. Men så rycktes jag med av alla de andra, som låg och nötte tvåhundringar. Det är ju trots allt så kul att springa fort. Och upp till stegens topp funkade det bra med överfart, men därifrån och in i mål blev en kamp med pannben och hemlängtan som främsta vapen.

Idag hade jag tänkt köra lite löpband efter morgonens coreträning (CxWorx). Planen var att köra mitt specialpass: Mardrömsbacke, +1% lutning för varje minut. Och jag hade gett mig den på att nå en högre lutning än de 13% jag tidigare maxat, innan passet vänder neråt med -1% lutning var 30:e sekund.

För att lura skallen att det var lätt ställde jag in farten på 6:15 min/km istället för det 6:00-tempo jag brukar försöka hålla uppför Mardrömsbacken. Men skallen var inte alls så lättlurad. Redan vid 10%-lutning började det kännas rätt tufft. Det var då jag gjorde det.

Istället för att ryckas med av de speedkanoner som körde snabbintervaller bredvid mig (grymt kul att se – det är sällan någon brukar köra riktigt kvicka intervaller på mitt gym och dom körde verkligen skiten ur sig), släppte jag prestigen: För varje lutningsökning fick jag även sänka farten något. Och plötsligt var toppen av backen inte alls 13%, utan 15% lutning. Nytt rekord! Och när jag väl hade kommit ner för backen var jag så nöjd att jag adderade 8x200m till dagens pass av bara farten.

Vad fasen spelar det för roll ifall det går i 6:00-, 6:15- eller 6:45-tempo ifall målet är att nöta tungt uppför?

Någon gång ska jag testa att dra ner farten ännu mer och maxa löpbandet. Hur långt upp går det? 18%? 20%? Kanske till och med 25%?

Imorgon ska jag utmana fartkänslan, egot och prestigen igen. Istället för den föreslagna farten på veckans långpass ska jag lägga på minst 30 sekunder per kilometer och försöka komma lite längre. Det vore grymt fint för skallen ifall kroppen orkar röra sig längre än 30 kilometer för första gången sen i höstas.