Tag Archive | hultsfred

Hultsfred Training Camp 2015

Efter två dagars regnsemester hemma i Gävle fick jag nog och hoppade på tåget för en favorit i repris – Hultsfred Training Camp. Det är grymt lyxigt att kunna bränna ner till Hultsfred, låna en lägenhet och blanda träning med konserter och gamla vänner.

Direkt då jag kom ner igår svidade jag om och gav mig ut på upptäcktslöpning. Planen var att springa runt sjön Hulingen. Fast jag kom helt fel och fick sikta in mig på andra upplevelser. I stället blev det 17k långsamlöpning längs ett gammalt smalspår.

Smalspår

Tyvärr så såg det mer idylliskt och skönt ut än vad det egentligen var. Solen sken i typ 30 sekunder (lika bra att plocka fram kameran då) och med ojämnt lagda syllar i mer eller mindre förfallet skick blev det en ganska ojämn löpning. Men det är ändå alltid nice att få en ny utsikt.

Idag har jag slappat deluxe innan jag tog tag i dagens pass: Maxstyrka + intervaller.

Maxstyrkepasset blev lite förkortat på grund av trängseln på gymmet. Men under det korta passet hann jag ändå med att persa i benböj – 75 kilo är jag numera god för. Något som impade på några bicepspumpande gymnasiesnubbar. Intervallerna blev en kombination av fart och backe. Jag satte ihop en liten runda med 200 meter asfaltslöpning följt av en ganska fin skogsbacke. Med lite joggingvila på väg tillbaka blev varje varv omkring 800 meter. Och efter tio varv var jag mer än beredd att lägga ner och gå hem till min finfina övernattningslya:

IMG_3417

Träningshelg i stället för partyweekend

I morgon skulle jag ha åkt ner till Hultsfred för en fullspäckad helg. Moneybrotherspelning under fredagen och 50-årskalas för min vän Putte på lördagen. Däremellan hade jag tänkte be Puttes brorsa om ordentlig sparring på 10k löpning. Med honom som hare hade jag tänkt gå sub 40.

Men en kombination av dålig planering och taskigt cashflow gjorde att jag blir hemma i stället. Och kanske är det lika bra det. Ska jag ha någon chans alls att överleva Stockholm Marathon om några veckor borde jag kröka mindre och löpa mer.

Jag och Hultsfred har ett väldigt problematiskt förhållande. Där bor några av universums bästa människor. Och tillsammans med dom har jag haft några av mitt livs absolut bästa stunder. Samtidigt har jag aldrig varit mer sänkt, uppgiven och genomtom som jag har varit nere i Hultsfred.

I stället för fest och kära återseenden nere i Småland ska jag försöka få till en riktigt bra träningshelg. Dessutom knep jag och Haag två av de sista platserna till Petter & Gävle Symfoniorkester på Konserthuset på lördag. Så lite fest-å-musik blir det ändå.

Upplägget för helgen är:
Fredag: Morgonspinning samt ev maxstyrkepass på eftermiddagen.
Lördag: Testlöpning av Skogsmaratonspåret tillsammans med löparklubben – 21k.
Söndag: Testlöpning av Skogsmaratonspåret tillsammans med Runacademy alternativt yinyoga (beror hur benen och bakfyllan känns efter lördagen)

I dag följde jag förresten upp gårdagens crosstrainerpass med en ny vända. Det blev 45 minuter med stadig ökning av motståndet fram till det var åtta minuter kvar. Svettigt som fan och 92% som toppuls. Det kanske, kanske trots allt går att crosstraina upp till 94%.

Efter allt Hultsfredsreminiscande på crosstrainern dammade jag av Daniel Cireras gamla skiva. Bittert med bara ett litet uns sött har varit receptet för en massa bra musik. Och just i dag kändes hans Why? klart mer i samklang med sinnesstämningen än Fake Vegetarian Ex-Girlfriend.

spotify:track:6UjKzXZikGHKnRC6Fvww43

Vårstafetten: Nya rekord och total förvirring

Hur berättar man för sina lagkamrater att man precis har pissat på sig? Jag valde att inte berätta. Allt för att slippa transportspringa hela vägen hem.

Vårstafetten i Målilla brukar kunna bjussa på helt knasiga upplevelser. Så även i år. Frågan är om inte min tredje start i stafetten blev den konstigaste hittills.

Jag sprang för Hotell Hulingen i företagsklassen. Det var bara fyra företag som var med, men totalt var det 19 lag som sprang samma längd som vi gjorde samt nio elitlag som körde en längre sträcka. Efter att legat i topp efter två sträckor tappade vi en hel del. Då kapten Joakim gick ut på den näst sista sträckan låg vi lite drygt fem minuter efter täten. Men Jocke sprang som en maskin och tog in ungefär hur mycket som helst.

Då det blev dags för mig att gå ut på den åttonde och sista sträckan hade jag blivit så överpeppad av Joakims enorma inhämtning att jag satte full fart. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig och stafetter – jag inleder alltid som en idiot. I går kände jag att det kanske gick lite väl snabbt, men jag blev ändå rätt förvånad när Nike+ avbröt musiken i lurarna och berättade att den första kilometern hade gått på 3:25 minuter – mitt livs snabbaste kilometer. Ändå blev jag tokomsprungen av en elitlöpare, som sen gick i mål med ett snitt på 3:08. Helt galet vilken fart han hade.

Eftersom jag skulle hålla i 4,7 kilometer till försökte jag hålla igen. Men det var svårt när lagkamraterna stod längs vägen och gav angivelser om hur mycket jag hade tagit in. Vid 3k hade jag tydligen plockat två minuter på de två lagen där framme. Där och då kändes det snudd inpå doable.

Men jag fick betala ordentligt för min hybrisstart. Bara några hundra meter efter 3k knep det till i magen. Hade det funnits en toa där och då hade jag slunkit in och lättat lite på kroppen. Strax därefter kom neggotankarna: Hörrö Håkan – det här är kört. Du har sprängt dg. och under lite drygt en kilometer började jag fundera på huruvida de andra verkligen skulle märka ifall jag passade på att promenera en bit. Sen spårade allt ur totalt.

Helt plötsligt var jag på väg ner under en viadukt. Då ropade ett par pensionärer att jag sprang fel. Så jag gjorde en kvick 180-gradare och fortsatte springa. Tydligen sprang jag tokfel. Jag kom in på Målilla Stadion från fel håll. Då kunde jag A) ta höger och springa raka vägen i mål eller B) ta vänster och springa ett litet ärevarv. Jag valde B) eftersom jag blev skraj att vi skulle bli diskade på grund av min klumpighet.

Då jag väl hade betat av både ärevarv och upplopp sjönk jag ihop på innerplan samtidigt som en funktionär kom fram med lagets plaketter. Och det var då det hände. Plötsligt pissade jag på mig.

Alltså. Att som vuxen person utan inkontinensproblem känna hur det bara sipprar fram är en ruggigt underlig upplevelse. Visst. Det var ingen total 6-deciliterstömning. Men det var heller inget litet obetydligt läckage. Ruggigt skumt. Eftersom jag misstänkte att de andra inte ville ha med en nerpissad lagkamrat i bilen hem höll jag god min och låtsades som ingenting. Jag var verkligen inte sugen på att transportspringa tillbaka till Hultsfred.

Min lilla felspringning gjorde att min snittid höjdes från 3:48 till 3:55. Men det kvittade egentligen. Vi hade ändå inte kunnat rå på något av lagen framför oss. Även fast jag och tre andra i laget vann sina sträckor (vi plockade hem 4 av 8 sträckor) kom vi trea av fyra lag.

Men det jag tar med mig från Målilla, förutom ett par shorts med grova saneringsbehov, är två stycken nya personliga rekord.

1 km: 3:25 minuter
5 km: 18:37 minuter

Dan före raceday

En väldigt händelserik vecka:

  • Testat tabata + fått en ny löparpolare på Runacademy.
  • Varit till kiropraktorn och fått reda på att jag inte har några knäproblem (problemen sitter i höft och fot – jag är klen).
  • Provsprungit halvmaraspåret i Gävle tillsammans med Hemlingby Löparklubb.
  • Betat av snabba intervaller + snackislöpning tillsammans med Haag.
  • Försökt korrigera löpsteget för att slippa vadstumhet.

Men allt det kvittar, för i morgon är det raceday. Säsongspremiär!

Just nu sitter jag på tåget ner till Hultsfred för lite möten och socialt häng. Men den stora anledningen är Vårstafetten i Målilla. De två senaste åren har jag sprungit för Hultsfreds IT-kontor, men i år blev jag värvad till Hotell Hulingens nystartade lag. Målsättningen är att spöa taxichaufförerna från Målilla. Men det kan bli ordentligt tufft – förra året snittade dom under 4:00 min/km.

I år blir det en kortare sträcka (5,7 km) jämfört med fjolårets 7,5 kilometer. Men det gör mig bara mer nervös. Distanser kring fem kilometer har jag inget förhållande alls till. Hur hårt ska jag gå ut? Hur mycket orkar jag? Vad är en vettig snittid? Hur ska jag göra för att inte gå ut för hårt?

Som en extra nervositetsbonus kör jag sista sträckan. Det blir målgång på kolstubb inför publik. Visst, det brukar inte vara någon storpublik. Men ändå – jag vill ju gärna visa upp lite raketbränsle för dom som ändå är på plats. Samtidigt – vad är en bra finnish värd ifall snittiden blir för hög?

Känner jag mig själv rätt kommer det bli en kamp mot min egen hybris: Alldeles för kvick förstakilometer och en övertro, som gör att jag anser mig vara tillräckligt bra för att ta rygg då löparna från den längre elitklassen kommer ifatt. Och sen en mycket, mycket lång andra halva.

Jaja. Vi får se. Kul att säsongen officiellt kickar igång i alla fall, även fast jag gärna skulle velat ha haft ytterligare två månader grundträning i benen.

Dags att blicka bakåt

Det sämsta med att bara springa framåt är att det är så lätt att glömma bort varifrån man kommer.

I går var det exakt två år sen jag hade så tråkigt nere i Hultsfred att jag till sist valde att snöra på mig skorna för en löprunda i skogen. Enligt appen sprang jag 2,5 kilometer. Men det var nog snarare 2 kilometer – jag misstänker att min flerårigt chipstränade kropp knappast hade 3:46-tempo i sig från början.

Dagen efter stack jag ut igen. Och dagen efter det var det dags på nytt. I början körde jag asfaltslöpning – för varje runda försökte jag lägga på ett kvarter till. Öka sträckan och bli lite, lite bättre. Där och då trodde jag aldrig att jag höll på att lägga grunden till en helt ny vana. Ett nytt liv. Men så blev det.

Två år senare har jag loggat 1261 kilometer i Nikeappen. Lite drygt 12 kilometer i veckan låter inte särskilt imponerande. Men för mig är det en grym seger av episka proportioner. Jag har blivit piggare och mer aktiv. Starkare och mer uthållig i vardagen. Framför allt har jag tagit mig igenom två seglivade skador, utan att klappa ihop och falla tillbaka i gamla vanor.

Längs vägen har jag skaffat fler funktionskläder än vad en vuxen människa borde behöva samt fått ett sundare förhållande till socker. Och jag har betat av lopp. Stafetter, millopp och leriga terränglopp. För att inte snacka om utmaningen i att knäcka en tuff hinderbana i form av Toughest i Malmö. Eller gå under 40 minuter på milen. Eller pina sig igenom de sista tio kilometrarna i ett maraton, innan belöningen dök upp i form av Stockholms Stadions heliga innerplan.

För ett år sen var jag fullt besluten att överleva en halvmara. Ett år senare har jag planerat in en bonushalvmara några veckor innan Stockholm Halvmarathon. Allt för att kunna vässa formen och vara närmare den nivå jag drömmer om att få vara på.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde en kväll av tristess föda en helt ny livsprioritering? Mitt 2012-jag hade idiotförklarat mitt 2014-jag om han hade vetat att jag 24 månader senare skulle ha börjat fundera över möjligheterna att genomföra en Svensk Klassiker 2016.

Jaja. I morgon ska jag fortsätta springa framåt. Då är det dags för en ny utmaning, ett nytt lopp. Men i dag gottar jag mig i var och en av de 1261 kilometrar som har tagit mig hit. Håller jag i under ytterligare ett år ska jag med glädje börja kalla mig för löpare. Fram tills dess nöjer jag mig med att vara en stolt vardagsmotionär.

När dök den här killen upp?
medalj

Jobbsemester

En gång i tiden – du vi var inne i en lite tyngre jobbperiod – gjorde min före detta kollega Bozo följande helt lysande definition: Fritid är den del av arbetstiden då det är tillåtet att dricka öl. Och som en uppföljning på det vill jag nu lansera jobbsemester: Det är när du åker iväg, så att det känns som semester, men du fortsätter jobba på som vanligt.

Sen i tisdags och fram tills i dag har jag haft jobbsemester nere i Hultsfred. Om dagarna har jag suttit i en lånelägenhet och jobbat på. Men om kvällarna har jag umgåtts, grillat och allt det där andra som hör en semester till. I morse tog jag konceptet jobbsemester till fulländning.

Jag skulle hantera några tyngre filer. Inget märkvärdigt. Ladda ner från ett ställe. Tagga och ladda upp på ett annat. Men även så enkla uppgifter tar ju tid.

I stället för att sitta och glo på en mätare under ned- och uppladdningarna passade jag på att köra korta tempopass i skogen bakom knuten. Det blev ett bra upplägg med kort, rask löpning. Lite filfixande. Sätta igång en uppladdning. Och sen ut på nytt tempopass. Totalt blev det 3 x 3 kilometer. Samt fyra cirklar kroppsgym – 20/20/20 raka crunches, sneda crunches, armhävningar.

Pass #1: 4:31 per kilometer.
Pass #2: 4:05 per kilometer.
Pass #3: 3:57 per kilometer.

Gateway to heaven:
gateway to heaven

Samtidigt på kontoret:
kontoret

Känslan av att komma ”hem” (…och lite stafett)

Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån – jag tog en promenad genom Hultsfred med Kents nya, lysande Skogarna i lurarna i morse. Förbi Slottet. Och Friendo. Ettan. Bowlingen. Och snudd inpå varenda annan plats som någonsin betytt något. Det var väldigt dubbla känslor över det.

Jag kommer inte från Hultsfred, men jag kommer heller aldrig därifrån. Även om jag fysiskt har flyttat mina grejer finns det så mycket Hultsfred kvar i mig. Det var här jag bodde i 13 år (eller tolv om vi ska vara helt noga – jag tog ett sabbatsår i Stockholm också). Det var här jag en gång i tiden till sist hittade mig själv och blev Håkan 1.0. Och i spillrorna av den versionen var det här som början till Håkan 2.0 föddes.

Det var i Hultsfred jag hoppade på tåget helgen då min far låg för döden. Det var här jag blev ordentligt kär. Här har jag varit lyckligare och olyckligare än någon annanstans. Här hade jag min karriärs höjdpunkt. Och dess absoluta bottenmärke. Här har jag skrattat och gråtit. Älskat och hatat. Roats och oroats.

Det mest absurda var att gå förbi Slottet – fatta att jag bodde ensam i denna mansion:

Slottet

Men det var ju inte för nostalgin jag åkte ner till Hultsfred – i dag var det ju vårstafetten i Målilla. Och vårt lag – LKW TF – kapade en-å-en-halv minut på fjolårets tid på sträckan, som i vår motionsklass ligger på 35 354 meter.

Själv var jag ganska besviken då jag var klar på min sträcka, som var på 7,5 kilometer. Redan efter nån kilometer hade jag nämligen blivit tokomsprungen. Det var en kille som jag inte ens hade en chans att ta rygg på. Han hade kunnat springa åttor kring mig utan att bli svettig. Men då jag väl insåg att han tillhörde det segrande laget i tävlingsklassen och att han hade sprungit på 3:16 min/km kändes det inte lika tungt längre. Då insåg jag att det hade gått riktigt bra även för mig.

Jag snittade på 3:51 min/km och putsade faktiskt min bästa 5-kilometersnotering någonsin. Det nya rekordet lyder på 19:23 minuter. Inte så illa för en kille utan skalle, som fick springa helt utan rygg dagen efter liten vinkväll hos Nisse och Malin.

En bra dag med fint sällskap skulle jag nog faktiskt kunna gå under 19 minuter. Det skulle kännas riktigt mighty.