Tag Archive | grit

Back on track

Efter åtta dagar utan ett enda löpsteg snörade jag äntligen på mig skorna igen i går för lite intervaller på löpbandet. Det blev 3×1000 meter i 3:55-tempo. Med uppvärmning, nedvarvning och 250 meter joggvila mellan varje intervall klockade jag in på exakt 5 kilometer och en hel del svett.

Intervaller är nog min absolut sämsta disciplin. Jag blir alltid så sjukt imponerad då jag läser träningsprogram eller inlägg där passen bygger på 5-8×1000 meter. Jag är så långt ifrån det. Och i ärlighetens namn har jag aldrig ens varit i närheten av det. Mitt pannben är helt enkelt inte tillräckligt tjockt för att plocka fram de där sista intervallerna. Särskilt inte då jag står på ett monotont och onaturligt löpband med reklam och mutade TV4-program framför ögonen.

Men det kändes ändå grymt skönt att få känna lite rörelse i benen igen. Och ännu skönare var det att vakna upp i går med träningsvärk i låren efter måndagens hoppiga Gritpass. Träningsvärk är känslan av utveckling. Av att bli starkare, bättre, snabbare.

Efter gårdagens intervaller och en lång stretchning hann jag även med ett pass CxWorx. Jag gillar det passet, men har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar det lika mycket eller till och med mer än de gamla corepassen. Det enda jag vet är att det är mycket träning på 30 minuter. Och det är ju aldrig fel.

Annonser

Går runt och nynnar på Runners blues

tatuering

Nu har det gått nio dagar sen halvmaran i Stockholm. Och sen dess har jag gjort i princip nada. Inte en endaste kilometer i spåret. Knappt något häng alls på gymmet. Det är som att jag drabbats av kronisk träningsopepp. I lördags pallrade jag mig till sist iväg på ett pass CxWorxs och i dag blev det en omgång Grit Plyo. Men två pass på nio dagar? Det är pinsamt långt ifrån godkänt.

Men jag har varit med om liknande saker tidigare. På jobbet. I livet. I övrigt. Har jag en mål, en puckel eller något annat som kräver en insats är jag beredd att jobba väldigt hårt för att ta mig dit. Och när jag väl kommer ut på andra sidan finns det ingen motivation kvar. Den senaste veckan har det blivit smärtsamt tydligt att jag behöver en ny utmaning. Annars kommer runners blues att förtära mig totalt och skruva tillbaka mitt liv till mitt gamla, passiva jag.

Men när man inte tränar så hinner man ju med andra grejer. Som att spela tevespel. Kolla på film. Ta en ordentlig utekväll med efterföljande slödag. Eller varför inte tatuera sig för första gången?

Förra torsdagen var det äntligen dags att göra verklighet av den där tatueringen som jag har funderat på i så många år. Tatueringen var egentligen en belöning jag skulle ge mig själv efter maran i maj. Men då ville jag inte riktigt bromsa upp och göra uppehåll i träningen för att få lite kroppsfärg att torka och läka. Nu kändes tajmingen klart bättre.

Min tatueringsoskuld togs av ett Libertinescitat från låten What became of the likely lads. Tyvärr hann vi inte göra klart hela i torsdags, så nästa vecka ska jag tillbaka och plågas en gång till. Tills dess borde jag ha lyckats bota bluesen med lite löpning.

…och jo – det gjorde ungefär precis lika ont som alla hade hävdat att placera en tatuering över revbenen.

Jobbigare för varje gång

Förra veckan blev en dålig träningsvecka. Men det var inplanerat. Det är svårt att kombinera bra träning med en ordentlig jobbpeak. Så det fick bli långvila på träningsfronten mellan torsdagen och söndagen.

Men i dag var det dags igen. Grit Plyo stod på schemat och det börjar bli en bra måndagsrutin – jag tror det är fjärde veckan på raken nu.

I dag kändes plyon jobbigare än någonsin. Och det går ju emot allt sunt träningsförnuft. Ju mer du tränar, desto lättare borde ju samma pass bli. Jag menar, det är inte som att jag börjat använda tyngre viktplatta eller nåt i den stilen.

Men troligtvis handlar det om att jag lärt mig passen, övningarna och vad min kropp pallar. Jag vet att det går. Och då håller jag inte igen. Benböjen blir lite djupare. Hoppen lite högre. Avstampen lite mer explosiva. Intensiteten aningen högre. Och plötsligt blir det som kändes okej förra veckan väldigt tungt den här veckan.

Rätt coolt egentligen. Kroppen och skallen samarbetar för att göra träningen så effektiv som möjligt. Jag önskar att dom kunde samarbeta lika bra då det kommer till löpningen.

I morgon blir det en dubbel: Uppbyggnadspasset på morgonen och lite skön snackislöpning med Jocke på kvällen.

Att lämna den där satans trygghetszonen

I dag gjorde jag det. Efter att vi veckor ha sneglat, kartlagt och övervägt drog jag äntligen iväg på mitt första pass Grit Plyo. Och det blev nästan en besvikelse. För 25 minuter senare satt jag där på stretchmattan. Svetten rann och pulsen ville inte riktigt lägga sig. Men ändå satt jag där med en känsla av att det hade gått lite för lätt.

Troligtvis är det bara i min skalle, men jag har fått för mig att det finns ett par hierarkier på mitt gym. Och bland dom som grupptränar är det grittarna som är överst i pyramiden. Dom är lite hårdare. Lite starkare. Lite mer dedikerade. Dom är helt enkelt lite över.

I vintras gjorde jag några inhopp på Grit Strength. Men sen dom tog bort mitt lördagspass och det bara fanns ett Hej-då-har-jag-knappt-hunnit-stämpla-ut-från-jobbet-pass på onsdagarna kvar föll jag bort. Egentligen var det plyon jag ville testa. Men den kändes än tuffare. Och där och då knasade mitt knä så mycket att jag inte ville belasta det i onödan.

Sedan dess har månaderna gått och Grit Plyo har vuxit till något slags monster i min skalle. Inget sött och lurvigt monster. Snarare något hemskt och oövervinnerligt.

I dag hade jag turen att komma på en helt ny passrelease. Så även de trogna grittarna fick testa på något nytt. Och jag var väl varken bäst eller sämst. Men jag höll jämna steg. Och jag orkade. Fast framför allt – efteråt kändes det inte så jobbigt. Jag har lidit klart mer under bodypumppass.

Men så är det väl rätt ofta? Man bygger så enorma murar kring den där trygghetszonen att man förminskar sig själv och demoniserar alla andra. Dom som kan. Dom som vågar. Dom som det ser så satans lätt ut för. Men när man väl vågar sticka ut näsan utanför zonen inser man snabbt att det inte är så farligt där ute.

Håkan vs Grit Plyo 1-0.

…och vilken dag det blev! Backintervaller i morse. Hallonplockning på eftermiddagen. Grit på kvällen. Och däremellan 7,5 timmars jobb. Ibland sitter effektiviteten precis där den ska.

Lördagsrutinen

Épi

De senaste veckorna har jag jobbat upp en helt grym lördagsrutin. Innan jag går iväg och kör skiten ur mig med ett Gritpass tar jag en långfrukost på Épi. Och i lurarna har jag Konflikt i P1 samtidigt som jag betar av eventuella mail som ligger i inboxen och brådskar.

Épi är ett helt fantastiskt ställe. Ekologiskt, gott och småskaligt. I veckorna kan man äta fina soppluncher. Men det är lördagarna som är gulddagen. En ganska enkel, men komplett, frukostbuffé gör mig redo för det mesta. Men i dag känns det lite så där. Att jag kan sitta här och mumsa i mig surdegsfrallor och yoghurt samtidigt som personerna som intervjuas i Konflikt upplever misär av en grad som jag inte ens kan föreställa mig i Syrien. Då blir det lätt så att brödet växer i munnen.

I torsdags berättade Grit-Annika om den nya releasen, som jag ska prova i dag. Om hon hävdar att den är pissjobbig, så måste den vara något utöver det vanliga. Och här och nu är mitt största problem i livet huruvida jag ska överleva dagens pass med hedern i behåll och om min ömmande höft möjligtvis är en begynnande löparhöft. Snacka om att leva mitt i ett i-landsproblem.

Där: Hunger, otrygghet, bensinbomber och en hel generation som blivit fuckad för alltid.
Här: Stressen över att kanske inte hinna både städa och tvätta i helgen.

Hur fan kan världen vara så här skev? Samtidigt kan jag inte göra särskilt mycket åt den situation som jag fått – mer än att vara tacksam över min tur samt göra det jag kan för att visa solidaritet med dom som råkat födas rakt in i ett inferno.

Den där Gritkänslan

I går var jag och tog min första klassiska massage någonsin. En timme knådande, ett par varma stenar och en ordentlig utstretching gjorde att knutarna i låren kändes lite mindre knytnävsstora då jag vaknade i morse. En bra träningsvecka tär på kroppen. Men efter gårdagens massage vaknade jag upp och var råpepp inför dagens Gritpass.

Under den första halvan – skivstångshalvan – kände jag mig hur stark som helst. I dag hade jag utan problem klarat tio kilo per sida, vilket är milstolpen jag strävat mot under den sista tiden. Känslan var grym. Det fanns inget som kunde plocka ner mig.

Under den andra halvan – den med mer funktionella övningar – var känslan en helt annan. Visst, under den ena cirkeln klarade jag fler varv än någonsin. Men jag föll på mina burpees – igen. När man väl står där och inte förmår kroppen att lyda en enda sekund till är man inte så kaxig längre.

Men det är just det jag gillar med Gritpassen. Ena sekunden kan jag känna mig hur grym som helst, för att ett par ögonblick senare vara nere i källaren igen. Det gör att det aldrig går att slappna av. Det handlar om att hela tiden göra det bästa av varje moment.

Nästa vecka är det en ny release. Och enligt vår ledare kommer det bli en mer benbetonad release med klart mycket mer burpees. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det. Och jag skulle verkligen ha velat knäcka tio kilo per sida innan den nya releasen.

Om ganska exakt en vecka kommer jag nog vara exakt lika knäckt som jag var efter mitt första Gritpass. Då kommer det vara en nygammal Gritkänsla som härskar. Men jag ska fan inte ge upp. Förr eller senare kommer jag vinna över brupeemonstret.

Länge leve vi

Ison & Fille

Jag har aldrig varit starkare. Aldrig orkat mer. Någonsin. Men det är så lätt att glömma.

Dagens Gritpass gick precis som det brukar: Skivstångsmomentet gick bra, men jag tvärdog under den andra halvan. Burpees är helt enkelt min kryptonit. Dom får min kropp att sluta funka. Och precis som förra veckan nådda jag inte upp till mitt mål. Faktum är att jag aldrig har nått upp till mitt mål. Det jag inte tänkte på när jag lämnade träningslokalen genomsvettig, slutkörd och aningen besviken är att jag var närmare mitt mål än vad jag var förra veckan. Än vad jag någonsin har varit.

När man tränar är det lätt att – precis som i livet i övrigt – bara blicka framåt. Stegen ska bli snabbare. Tyngderna tyngre. Repetitionerna fler. Citius, altius, fortius. Det är bara snabbare, högre, starkare som gäller. Men om man bara blickar framåt hela tiden kommer man aldrig att nå sitt mål, för när du väl har nått fram har målet förflyttat sig. Det handlar om klassisk målförskjutning.

Om vi aldrig tillåter oss att se bakåt kommer vi heller aldrig att inse stegen som vi faktiskt tar framåt. Och det var först när jag stod utanför gymmet med en pappmugg blaskigt kaffe som jag insåg att jag  har blivit starkare, uthålligare och bättre. I dag klarade jag fler repetitioner än vad jag gjorde första gången jag testade Grit. Jag hade fler kilon på stången än för tre veckor sedan. Då spelar det faktiskt ingen roll att grannen gör ännu fler repetitioner med ännu tyngre vikter och att hennes benböj går djupare än mina – det är inte henne jag tävlar mot. Det jag tävlar mot är mina mentala begränsningar.

Samma sak är det med löpningen. Medan jag känner mig besviken över att vara långt ifrån den kapacitet som krävs för att träffa min måltid på Stockholm Marathon glömmer jag bort de steg jag faktiskt har tagit. Det är bara 20 månader sen jag snörade på mig löparskorna efter över tio år av stillasittande. På min första tvåkilometersrunda höll lungorna på att sprängas. Nu klarar jag tio gånger den distansen utan att vara i närheten av lika anfådd som jag var den där avgörande comebackkvällen nere i Hultsfred.

Jag har blivit snabbare, tagit mig högre och blivit starkare. Men det är alltför sällan jag unnar mig lyxen att inse det.

Jag misstänker att det inte är hindren i Toughestloppet nere i Malmö i maj som Ison & Fille sjunger om i Länge leve vi. Men det är just dom hindren jag ser framför mig då då Fille knyter ihop den första versen. Om Lil Waynes Drop The World var mitt powertrack förrförra året och Kanye Wests Black Skinhead var fjolårets, så är Länge leve vi årets motivationshöjare. Den och Timbuks Spring.

För att inte vara någon hiphopskalle får jag helt enkelt väldigt mycket energi från rap.

Ison & Fille sammanfattar exakt hur alla som tränar – oavsett nivå eller ambition – borde se på sig själva:

Det är ingen lätt väg, men vi ska dit
För vi är bra folk, förtjänar bra skit
/…/
Länge leve livet
Länge leve vi