Arkiv | Musik RSS for this section

Att sabba en låt för all framtid

Då jag under några månader snöade in totalt på Pump-passen på gymmet slutade det med att jag inte kunde höra Ellie Gouldings ”Burn” i något sammanhang alls, utan att ”känna” hur det började ömma i benen. För många benböj till den låten gav mig fantomsmärta så fort den dök upp i lurarna.

…och då jag nu började peppa inför nästa veckas Eminem-gig på Friends Arena slog det mig hur fantastiskt bra hans ”The Marshall Matters LP2” är. Men så fort Rihanna började sjunga introt till ”The Monster” knöt det sig i magen.

”The Monster” har legat först på i princip alla mina racelöplistor. Så fort jag hör introt känner jag att nu jävlar är det på allvar, nu ska jag springa som aldrig förr och slå PB. Den framkallar en blandning av nervositet, pepp och föraning om kommande smärta.

Om Eminem kör ”The Monster” på måndag finns det klar risk att jag måste springa ett par varv på innerplan för att bli av med nervositetskänslan.

maxresdefault

Löparhack för pannbenssvaga

Igår hade jag min första lilla träningsmotgång på slutet: Jag klappade ihop under ett rätt tuft intervallpass på löpbandet (2x10x1min) och fick lomma iväg till omklädningsrummet med svansen mellan benen redan efter 13 intervaller. Kanske hade det gått bättre om jag hade använt mitt egna lilla löparhack.

Under den senaste tiden har jag återvänt till min gamla halvmaraplaylist. Att musik kan hjälpa oss pannbenssvaga löpare är ingen nyhet. Däremot snackas det mindre om vilken musik som ska användas.

Min halvmaraplaylist har en massa Laleh och Hellström i början. Och nu på slutet har jag kommit på mig själv med att – när det känns riktigt tufft – springa runt och översätta låtarna till engelska för mig själv. Laleh, Hellström, Maggio och Krunegård funkar finfint. Kent och hiphop kräver lite för mycket hjärna.

Att fokusera på att översätta musiken gör att jag inte noterar hur tungt kroppen jobbar. 3-4 minuter passerar utan att jag märker det och plötsligt är den tröskelintervall jag nyss drog igång över. Sjukt fint!

Säsongsupptakt: 2×45 minuter

I söndags var säsongens sista tävling. Och i måndags var det terminsavslutning med Runacademy. Efter det unnade jag mig – förutom ett pass med lite tunga lyft i tisdags – några dagars ”semester”.

Men vem kan slappa? Det är ju snart 2016 och inför nästa år har jag satt upp två väldigt tuffa mål. För att nå dom kommer det krävas en hel del. Och då går det inte att slacka till.

I går testade jag att köra ett kombipass: 45 minuter spinning följt av 45 minuter löpband.

Spinningpasset blev en ordentlig pers. Jag vet inte om det var min fredagsfeeling, den energiska instruktören eller det faktum att jag för en gångs skull inte hade gömt mig längst bak i lokalen som avgjorde. Men oavsett vad blev det ett riktigt kanonpass.

Jag brukar ha svårt att få ut max av spinning. Min mjölksyranivå då det kommer till trampande ligger så lågt att jag blir stum långt innan pulsen nåt de zoner den bör ligga i. Men i går var mjölksyralagret tydligen helt länsat. Jag trampade och trampade. Varv på varv i högt tempo och mellan varven rusade pulsen iväg precis på det sätt som jag var ute efter. Riktigt skönt.

Löpbandspasset blev aningen återhållet. Jag ville inte köra på för hört, utan i stället vänja kroppen vid att få jobba lite längre än vad den fått göra på slutet. Resultatet blev långsamlöpning med stegrad lutning och sedan ökad fart, då jag under den andra halvan av passet började minska lutningen igen.

Förra vintern blev det väl mycket styrka och alldeles för lite uthållighet. I år ska jag hitta en bättre mix. Förhoppningen är att köra åtminstone ett kombipass i veckan. Det + lite intervaller och utomhuslöpning borde kunna utgöra en bra grund inför rekordåret 2016. Då jävlar ska det hända!

Träningshelg i stället för partyweekend

I morgon skulle jag ha åkt ner till Hultsfred för en fullspäckad helg. Moneybrotherspelning under fredagen och 50-årskalas för min vän Putte på lördagen. Däremellan hade jag tänkte be Puttes brorsa om ordentlig sparring på 10k löpning. Med honom som hare hade jag tänkt gå sub 40.

Men en kombination av dålig planering och taskigt cashflow gjorde att jag blir hemma i stället. Och kanske är det lika bra det. Ska jag ha någon chans alls att överleva Stockholm Marathon om några veckor borde jag kröka mindre och löpa mer.

Jag och Hultsfred har ett väldigt problematiskt förhållande. Där bor några av universums bästa människor. Och tillsammans med dom har jag haft några av mitt livs absolut bästa stunder. Samtidigt har jag aldrig varit mer sänkt, uppgiven och genomtom som jag har varit nere i Hultsfred.

I stället för fest och kära återseenden nere i Småland ska jag försöka få till en riktigt bra träningshelg. Dessutom knep jag och Haag två av de sista platserna till Petter & Gävle Symfoniorkester på Konserthuset på lördag. Så lite fest-å-musik blir det ändå.

Upplägget för helgen är:
Fredag: Morgonspinning samt ev maxstyrkepass på eftermiddagen.
Lördag: Testlöpning av Skogsmaratonspåret tillsammans med löparklubben – 21k.
Söndag: Testlöpning av Skogsmaratonspåret tillsammans med Runacademy alternativt yinyoga (beror hur benen och bakfyllan känns efter lördagen)

I dag följde jag förresten upp gårdagens crosstrainerpass med en ny vända. Det blev 45 minuter med stadig ökning av motståndet fram till det var åtta minuter kvar. Svettigt som fan och 92% som toppuls. Det kanske, kanske trots allt går att crosstraina upp till 94%.

Efter allt Hultsfredsreminiscande på crosstrainern dammade jag av Daniel Cireras gamla skiva. Bittert med bara ett litet uns sött har varit receptet för en massa bra musik. Och just i dag kändes hans Why? klart mer i samklang med sinnesstämningen än Fake Vegetarian Ex-Girlfriend.

spotify:track:6UjKzXZikGHKnRC6Fvww43

The Sex / The Love / The Pain

Tove Lo

We’re not forever/You’re not the one
You and I could be the best thing ever

Med tanke på att jag alltid kör med musik i lurarna då jag är ute och springer är det förvånansvärt få nya låtar som hittar in på mina löparplaylists. Det är som att jag har typ 150 låtar som jag drar in och ut från olika playlists och lägger i olika ordningar. Men i går fick löparlåtarna ett finfint tillskott.

Gårdagens grusrunda inleddes lite för sent och avslutades i snudd på totalt mörker. I lurarna hade jag Tove Los Queen Of The Clouds. Och jag gillar verkligen att den är uppdelade i tre delar med helt olika karaktär: The sex, the love, the pain. Och det är från The Sex som den bästa löparlåten – Timebomb – kommer.

I mitt huvud sorterar jag de låtar som tar sig in i mitt löpbibliotek i sex kategorier där varje kategori fyller ett eget syfte:

  1. Upplyftande och energiskt: Perfekta låtar för att lägga ribban eller höja tempot.
  2. Lätta steg: Luftig pop som håller ner tempot på långpannor eller lugna skogsrundor.
  3. Bakgrundsbrus: Lagombra låtar som bara finns där och fördriver tid. Bra inledning på långpassen.
  4. Snabblåtar: Ordentligt med energi och ofta lite tyngre. Gärna rock, men ettrigare elektroniskt funkar också.
  5. Powertracks: Budskap före sound – anthems som får mig att känna mig som en mighty, mighty runner.
  6. Löplåtar: Låtar som handlar om löpning – symboliskt eller bokstavligt.

Gårdagens runda blev tio sköna skogskilometer där den inledande joggen blev snabbare och snabbare, för att upplösas i en ganska kvick avslutning mitt på Stortorget. Avslutningen till The Pain blev allt annat än smärtsam. Då hade träningsvärkets hockeypuckar i låren lösts upp och benen bara gick av sig själv samtidigt som tankarna flödade klarare än vanligt.

Tove Lo alltså? På en onsdagstur? Ja, varför inte? Just nu känns det som att det är bland de kommersiella electropopbrudarna som de roligaste grejerna händer.

Kanye West eller Gunde Svan

Kanye West

Förra veckan blev det inte ett enda träningspass. Inte ett enda. Men så var det även min första 100-timmars arbetsvecka på 5-6 år. Och då är det kanske okej att inte sticka ut och röra på sig. Tiden och orken finns helt enkelt inte där.

Men förra veckans jobbmaraton hade ändå en ordentlig peak, då jag fick ta ett 75-minuters break i lördags för att kolla på Kanye West på Bråvalla. Killen må ha ett ego större än Globen. Men när han står på scen och säger att han är The No 1 rock star in the world så är det egentligen inte enbart ett utslag av hybris, för det är ju faktiskt sant.

Man kan säga vad man vill om Kanye West och hans ego. Men man kan inte förneka två saker: 1) Han är en av världens främsta musikproducenter och 2) Han vågar.

Efter de två första skivorna hade det varit hur lätt som helst för Kanye att luta sig tillbaka och fortsätta producera hookig hiphop för massorna. Han hade kunnat gjort det i sömnen och spenderat vakentiden till att räkna kosingen, som skulle ha forsat in. Men det verkar inte räcka. För varje skivsläpp sen dess har Kanye utmanat sig själv, sina lyssnare och rådande normer. Och längs vägen har han förändrat hur den samtida musiken låter och paketeras.

Kanye West är en stor förebild som fler borde studera. Och då snackar jag inte om hans ego. Det jag menar är att fler borde studera det mod och den urkraft som driver Kanye. Han tvekar aldrig för att riskera allt för att nå lite längre, bli lite bättre. Givetvis tar han snedsteg mellan varven. Men vad spelar det för roll? Hellre ett par snedsteg och några magplask än att parkera i trygghetszonen.

Kanye är helt enkelt hiphopens svar på Gunde Svan. Minus den jordnära folkligheten. Och det är väl den avsaknaden som gör att West aldrig kommer dyka upp i rollen som lekprogramsledare.

I morgon när jag gör comeback som vardagsmotionär ska jag göra det med Kanye i lurarna. Kanske, kanske kan han få mig att sluta spela så satans säkert och våga höja insatsen i jakten på kapade sekunder. Vågar man inte tro på sin egen förmåga kommer den där trygghetszonen aldrig förflytta sig själv.

Veckans löparskiva: Peal Jam

 

Pearl Jam

Pearl Jam – Lightning Bolt

Visst. Veckan innehöll bara två löppass. Men det innebär inte att veckans springande inte haft något soundtrack. Den här veckan har jag – något otippat – upptäckt ett gäng åldrade gamla hjältar.

Jag tror inte att jag har lyssnat på någon ny Pearl Jam-skiva sen dom släppte Vitalogy. Och den kom trots allt 1994. I gengäld lyssnade jag på den så mycket och så fokuserat att jag fick för mig att den var ett mästerverk, trots att den är hyggligt platt i jämförelse med de två legendariska skivorna Ten och Vs.

Hade det inte varit för att jag fick för mig att jag hade plöjt allt nytt på WiMP hade jag nog aldrig gett Lightning Bolt en chans. Även om dom där och då – under högstadiet och början av gymnasiet – betydde allt är nytt material från Pearl Jam inte direkt något jag gått runt och längtat efter. Därför blev förvåningen dubbel: Inte nog med att jag plötsligt lyssnade på Lightning Bolt, jag insåg även rätt snabbt att det är en väldigt bra skiva.

Lightning Bolt varvas skön ärkerock med det där vemodigt långsamma anslaget, som alltid varit Pearl Jams absolut bästa disciplin. Och jo, det är även en riktigt skön löparskiva. Särskilt i de lite lugnare landsvägslåtarna.

Längd: 46:57 min.
Rekommenderad löptakt: +5 min/km.
Skönaste löpspår: Det omväxlande titelspåret Lightning Bolt.
Powertrack: Getaway.

…och om någon mot all förmodan legat sömnlös och undrat hur jag kunde överleva vecka 41 utan någon löparskiva kan jag lugna denna person – då lyssnade jag på Elliphant – A Good Idea.