Håkan testar saker #1

Samtliga fem tältvänner under Marathon des Sables i våras körde med dubbla par strumpor – ett par tunna tåstrumpor med vanliga strumpor över. Själv körde jag merparten av racet i ett par av Löplabbets double layer-strumpor. Nu var det i och för sig jag som hade minst problem med blåsor. Men vem vet – med dubbla par kanske fötterna hade hållit sig ännu finare.

I somras fick jag lite problem med smärta under trampdynan på vänster fot. Jag har fått för mig att det beror på att mina Hooka One One Bondi 5 (fantastisk sko!) och mina iläggssulor inte riktigt lirar ihop. Men det kan så klart även bero på träningsmängd. Oavsett vad har det blivit lite bättre nu under hösten, då jag tränat mer i mina Saucony Kinvara. Men för att underlätta lite för fötterna tänkte jag börja använda dubbla par strumpor – i alla fall under de lite mer slitiga långpassen.

Under dagens myspass med Runacademy körde jag en dubbel premiär:
Första gången med dubbla par strumpor
Första gången i ett par tåstrumpor

Jag körde ett par tunna, låga tåstrumpor underst (Injinji Run LW No Show Xlife Spiffy) och ett par vanliga Stadiumstrumpor överst. Sen plockade jag fram mina traildojor – både för att det är lite geggigt i Gävleskogen just nu och för att dom är en halv storlek för stora.

Bortsett från att det kändes lite ovant i början, funkade det kalasbra. Fötterna blev varken överdrivet varma eller onödigt blöta då jag inte längre orkade springa runt vattenpölarna. Dessutom kändes det härligt dämpat – ingen smärtkänning alls under trampdynan.

Visst. Nu sprang vi på mjuka grusvägar i behagligt sexminuterstempo. Det är nog en helt annan känsla att dundra maxfart på asfalt (fast då brukar ju å andra sidan småsmärta i foten inte vara ens största problem), men jag blev ändå förvånad över hur skönt det var.

Dubbla par strumpor = skitbra grej. Väl värt att testa ifall dina fötter har lätt för att ta stryk.

Dagens pass: 26,6 km jogg.

Bonus: Nu när jag lät Dr Google diagnostisera mina trampdyneproblem kom jag att läsa om Hot Foot – ”Att slipa ner hud i tron av att det är förhårdnader hjälper inte.” Se där, då sparade jag precis ett par minuters materialvård i veckan.

Annonser

Härliga Hässelby

Det blev inget hattrick med personbästa tre år på raken i Hässelbyloppet. Målsättningen att få gå under 38 minuter sprack med 11 sekunder och jag var 6 sekunder över fjolårets personbästa 38:04. Men vad gör det? Jag fick ett riktigt fint lopp.

Det kändes rätt oinspirerande att kliva ut i småregnet och kylan från den varma bilen 45 minuter före start. Där och då kändes stortider rätt omöjliga. Men så fort starten gick kändes allt lätt igen.

Min plan var att ta rygg på P4-Staffan. Men vi kom ifrån varandra lite i starten. Och i sicksackandet framåt under den trånga första kilometern hamnade han något steg bakom mig, så det var jag som fick vara ryggen.

Trots trängsel brändes första kilometern av på fina 3:45 minuter och plötsligt vaknade drömmen om sub-38 igen. Andra kilometern gick ännu snabbare och när jag kunde se ledaren i motionsklassen bara cirka 150 meter längre fram gick det ännu lättare att trycka på. Vi plockade placering efter placering. Plötsligt fick jag hybris: Segervittring!

Men fastän jag fortsatte att plocka placeringar var segern aldrig nära. Vid sju kilometer låg jag ensam trea av dom som startade i Herrar Motion 1. Fast hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom aldrig närmare de två i täten.

Det blev ett väldigt fint lopp, fastän vädret var lite halvtrist. Den enda dippen kom under den åttonde kilometern. Farten sjönk till 3:58 och benen kändes lite tunga. Men då var det en kille som kom ikapp och gick om. Jag försökte peppa och ropade att han skulle hålla i hela vägen in i mål. Sen var beredd på att börja falla bakåt. Men triggad av omlöpningen fick jag nya krafter. Och efter att ha legat i rygg på shorts-å-linne-löparen framför mig i knappt en kilometer gick jag om honom med en kilometer kvar. Dessutom började avståndet till tvåan krympa ganska snabbt, även om det fortfarande var stort.

Därifrån och in i mål var det bara hemlängtan som gällde. Visst, det gjorde ont. Men jag tänkte att ju snabbare jag sprang desto kortare tid skulle jag behöva dras med trötthetssmärtan. Den avslutande kilometern blev min snabbaste – 3:37. Ett värdigt slut. Men inte värdigare än att shorts-linnet flög förbi som ett skott de sista hundra meterna.

Jag gick i mål som fjärde person i min startgrupp på 38:10. Sen blev jag slagen av tre personer från en senare startgrupp. Tiden må ha varit 6 sekunder söligare. Men placeringen blev bättre än förra året.

Fjärde året på raken har jag fått göra milen på sub-40. Rätt lyxigt faktiskt med tanke på att jag faktiskt bara gått under 40 minuter fyra gånger.

När jag efter loppet snackade med de två som kom först i startgruppen och fick höra att bägge dessa två tidigare har gjort under 36 minuter på milen lovade jag mig själv att göra ett nytt försök på sub-38 nästa år. Det känns faktiskt helt rimligt.

När benen bara trummar på

Det här med ”Jag ångrar att jag stack ut och sprang idag” har ingen någonsin sagt stämmer verkligen.

Idag då jag stämplade ut hade jag ingen sug alls. Det var grått. Och småregnade. Och såg kallt ut. Men jag gjorde en deal med mig själv. Ett lugnt, skönt distanspass så får jag köpa nåt gott på vägen hem.

Och så kom jag ut. Regnet var knappt dugg ens. Luften var krispig. Höstlöv på marken. Och som en superfet bonus fick jag se två rådjur och en katt. Dessutom kändes kroppen fjäderlätt och benen bara trummade på.

Jag märkte att farten ökade efterhand. Men det lustiga var att trots det kändes det aldrig som att ansträngningen ökade. Allting bara flöt på. Det var så lätt.

12,83 kilometer efter att jag övermannade latmasken och tog mig ut stannade jag och köpte ett mindre berg av nötter inför kvällens filmtittande.

Hässelbyloppet – jag är så redo för dig!

Fetförbränna med morgonjogg?

En av mina stora akilleshälar då det kommer till konditionsprestationer är kolhydratdepån. Eller snarare så är det nog ett av mina stora hjärnspöken.

Jag är säkert varken sämre eller bättre än någon annan på att fortsätta köra då det är slut på kolhydrater i kroppen – det vill säga, att idrotta med fet istället för kolhydrater som bränsle. Däremot har jag blivit sjukt medveten om att jag har en kolhydratdepå, som kommer ta slut ifall jag inte petar i mig energi medan jag sportar. Och det har gjort att jag räknar ner till Den stora kollapsen.

I Lidingö fick jag snudd inpå panik när jag inte hittade någon energi (läs: bananer) på de två första vätskestationerna. Jag var inte ens i närheten av att springa slut på kolhydratlagret. Ändå började jag, likt en hypokondriker, känna efter om det inte började bli lite tungt på grund av energibrist. Vid tredje stationen kunde jag äntligen rycka åt mig en halv banan. Och sen fortsatte jag att palla bananer längs banan.

Det enda sättet att få bort den här fixeringen (och dessutom kanske bli en bättre fettlöpare) är att öva. Så i morse stack jag ut på en liten morgonjogg på tom mage.

Morgonjogg har aldrig riktigt varit min grej. Men det kanske skulle kunna bli. Utan att gå upp råtidigt har jag nu betat av 5,3k lugn jogg, långduschat och petat i mig lite kaffe. Och allt det utan att bli sen till hemmakontoret, där jag nu sitter och dricker en välförtjänt Huelfrukost.

Skulle jag kunna få upp det till 10-12k morgonlöpning i hyggligt tempo på tom mage kanske det där hjärnspöket flyttat härifrån, så att jag kan fokusera på viktigare saker. Som kroppshållning, kadens, armpendel och hur skönt det är att ha en kropp som orkar transportera mig framåt.

Kul i Lidingö – klassikern bärgad

Lidingöloppet. Vilken grej. Det var klart, klart roligare än vad jag trodde. Samtidigt var banan tuffare än vad jag hade föreställt mig. Men jag kommer utan tvekan köra igen.

Det blev ett väldigt socialt lopp. Jag och P4-Staffan hade samma startgrupp och min plan var att ta rygg på honom så länge jag orkade. Vi tänkte båda två gå för att klara medaljtiden – 2:15:00 – och jag kände att min bästa chans var att få hjälp av honom så länge som möjligt.

Inledningen blev lite för långsam. Även om det inte var så trångt som jag hade blivit förvarnad om blev det lite ryckigt, något kortare stopp och i nedförslöpningarna var det så instängt att vi fick hålla igen lite.

Första milen gick på strax under 45 minuter. Och redan där kände jag att det skulle bli svårt att åka hem med en silvermedalj – planen hade ändå varit att ha två minuter till godo efter 10k.

Andra milen gick på strax över 45 minuter. Så inför den sista, omtalade milen hade ganska exakt 45 minuter på oss. Men den som testat Lidingöloppet vet att det är svårt att springa helt jämnt hela vägen – Abborrbacken, Karins Backe och den syra dom framkallar gör det svårt att hålla speeden uppe på slutet. Dessutom: Vid 20k hade jag börjat tappa fart i uppförslöpningen. I varje litet motlut fick Staffan ett par meter, som jag blev tvungen att springa ikapp i utförslutet. Och vid två gånger var jag nära att ropa Nu släpper jag åt honom.

Men så hände något. Vid 22k fick jag lite, lite nya krafter samtidigt som Staffan gick in i en liten svacka. Och plötsligt var det jag som fick luckan. Därifrån och in i mål var jag ensam mot en rygg där framme – jag jagade Görans röd/vita Hemlingby LK-linne. Men det var lönlöst. Ju mer jag tog i, desto längre blev avståndet. Han liksom flöt fram, medan jag sluggade på.

Med fyra kilometer kvar kom min enda egentliga dipp – varken medaljtiden eller Göran var inom räckhåll och det kändes som att det kvittade vilken fart jag höll. Men innan jag riktigt fattade vad som hänt var jag en ynka kilometer från mål. Och då kom hemlängtan och bar mig resten av vägen.

Jag gick i mål på 2:17:12 = 133 sekunder från medaljtiden.

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig har kört Lidingöloppet tidigare. Men alla skrönor om hur tuff banan är har nog bidragit. Jag har liksom aldrig känt mig lockad, förrän i år då det fanns en klassiker att avsluta. Men nu har jag fått mersmak. Jag måste ge det åtminstone en chans till.

Två av mina tuffaste Runacademykollegor fixade medaljtiden med bred marginal. Och kunde dom, så ska jag fanimig kunna fixa det nästa år.

Kapar jag 30 sekunder nedför, 45 sekunder uppför och 10 sekunder på att seeda mig upp till startgrupp 1B, så behöver jag bara springa 48 sekunder snabbare på platten. Det borde vara en baggis.

Eller rättare sagt: Det låter väldigt lätt i teorin. I praktiken kan det bli aningen tuffare, men nu har jag ett till bra mål inför nästa år.

Aldrig mer matlagning – jag har gett Huel en chans

Tyvärr händer det titt som tätt att jag slarvar med maten. Jag jobbar hemifrån och det händer alldeles för ofta att jag sätter mig direkt vid datorn och innan jag fattat vad som hänt är klockan 14:28 – lite för sent för lunch, alldeles för tidigt för middag. Så jag hoppar över att käka.

Därför tänkte jag ge Huel en chans. Eller snarare – jag har gett Huel en chans.

Nu har jag inte undersökt det här supernoga, men om jag har fattat det rätt är Huel pulvermat, fast bra. Dricker du enbart Huel fyra gånger om dagen får du i dig 100% eller mer av det dagliga behovet av kolhydrat, protein, vitaminer + en massa annat som kroppen tycker är göttigt.

Perfekt för mig som inte bara ogillar, utan även glömmer bort, att laga mat.

Jag började med två säckar Huel med vaniljsmak.

Smak: 3 av 5 (klart bättre än hampaprotein, sämre än sockrad proteinshake)
Textur: 3 av 5 (lite grynigt, kräver en mixer för den som kräver smoothness)
Smidighet: 4 av 5

Jag skulle lätt kunna tänka mig att byta ut 5-8 mål mat i veckan mot skakat pulverkäk. Och framför allt vore det grymt smidigt som föda under kommande etapplopp. Däremot är jag inte redo att go 100% Huel.

Väldigt många tecken om självförtroende

Ju mer jag tränar och tävlar desto mer inser jag att konditionsidrott vilar på tre framgångsfaktorer: Hjärta, hjärna & muskler.

Var och en för sig är dom ganska värdelösa. Och de är exakt lika viktiga för slutresultatet. Tyvärr är hjärnan väldigt svårt att träna upp.

Jag har ett ganska schizofrent förhållande till min skalle. Å ena sidan har jag ordentlig hybris – jag tycker det låter helt rimligt att jag ska springa 16 terrängmil i Skåne om knappt två månader. Å andra sidan är jag livrädd för att vägga i Lidingöloppet om två helger.

Det brukar heta att kondition är en färskvara. Om det är sant har självförtroende extremt kort bäst-före-datum. För mig är skallen aldrig positivare än det senaste träningspasset – det är en konstant berg-å-dal-bana, som om en liten del av skallen vore bipolär.

I tisdags körde jag ett lite tuffare tröskelpass i Hemlingby: 3×2,5 km motionsspår i 3:54-tempo. Efteråt kändes silvermedaljen i Lidingö (dvs en tid under 2:15h) klart doable. Men så kom söndagen.

I söndags skulle jag köra mitt sista långpass samt boosta på självförtroendet inför kommande race. Lätt transportlöpning fram-å-tillbaka till milspåret vid Skidstavallen och 4:30-tempo runt spåret. Det var planen. Men farten fanns inte. Varenda uppförsbacke kändes enorm. Inte ens på platten fanns det någon speed att hämta och jag fick verkligen kämpa för att gå under fem minuter på kilometern.

På vägen hem från Skidstavallen funtade jag på hur mycket en svensk klassiker är värd ifall en underpresterar på upploppet i Lidingö. Men…så kom måndagen.

Igår var det säsongsupptakt för Runacademy här i Gävle. Jag hade egentligen inte tänkt vara med, men efter söndagens egoknäck tänkte jag att 15 veckor intervaller är precis vad jag behöver.

Gårdagens pass var rätt kul:
4+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
3+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
2+1+1 min (1 min vila/intervall)

…och hej vad det gick. Jag gick ut hårt. Och sen ökade jag. Varken hjärtat, hjärnan eller musklerna ville vika ner sig, fastän jag hade råtuff sparring av två löpare, som egentligen ligger ett snäpp över mig. Pushad av dom blev steget både snabbt och lätt.

Gårdagens 15 superminuter ska jag försöka bädda in i hjärnan och konservera fram tills jag gått i mål i Lidingö. Just nu är självförtroendet verkligen på topp. Varken fart eller distans skrämmer.