Det där Vasaloppet

Igår skidade jag Sälen till Mora. Det var faktiskt trevligare än vad jag trodde, även fast jag hade en ordentlig dipp mellan 25-40 kilometer. I gengäld hade jag bara positiva tankar och riktigt bra flyt från 65 kilometer och in i mål.

Eftersom jag lämnade kameran i duschväskan finns inte ett enda bildbevis på mitt Vasaloppsäventyr. Däremot har Volvo bjuppat på en inte helt smickrande film, där det ser ut att gå lite trögt för 8010.

Det där snacket om att det är trångt i starten har jag alltid trott varit en skröna som folk använder för att putsa sina i övrigt halvkassa tider. Men utan ljug – de första tre kilometrarna tog ganska exakt 56 minuter!

Då det väl gick att åka skidor gick det faktiskt rätt hyggligt och jag stapplade i mål på 8:41. Klart över åtta timmar, som var någon slags målsättning jag hade satt upp utan att veta hur fruktansvärt långsam starten är. Å andra sidan är det ju en bit under nio timmar, som blev min nya målsättning då jag kollade klockan vid den första vätskestationen.

REFLEKTION: LÖPLOPP vs SKIDLOPP
Löplopp:
Alla får medalj
Alla får finishertisha
Det finns mer mat och dryck än du kan få i dig längs vägen
I mål väntar en smarrig goodiebag

Skidlopp:
”Här har du en mugg vatten – vi ses i mål! Kommer du topp tre får du eventuellt en medalj som minne.”

Slutsats:
Vi löpare är bortklemade.

Gear test: Matchvikt & nya dojor


Sen jag kom igång och började springa igen har jag kört mer och mer ryggsäcksträning. Och hittills har det gått ganska lätt. Men idag notchade jag upp gamet ett snäpp. 

För ett gäng veckor sen skaffade jag nya skor inför resan till Marocko i april. Jag hade läst en massa tips och blogginlägg och insett att det var dags att skaffa ett par trailskor. Men ju mer jag testat dom desto mer osäker har jag blivit. 

Det är egentligen inget fel på mina trailskor (ett par Saucony Peregrine). Men dom känns inte heller klockers. Och när jag i förra veckan kom på mig själv med att hellre snöra på mig mina mängddojor än trailskorna inför ett ryggsäckspass insåg jag att nåt måste göras. 

Så igår passade jag på att slinka in på Löplabbet när jag ändå var nere i Stockholm på jobb. Och jag lämnade butiken med ett par Hoka One One Vanquish 2 i oförskämt stor storlek – perfekt för uppsvällda fötter som inte vill ta ett steg till. 

Idag körde jag dubbel premiär på gymmets löpband: Dels laddade jag i en extra vikt i ryggsäcken och dels testade jag nydojorna. 

Att försöka springa i sex procent lutning med tolv extra kilon på ryggen var snäppet svårare än vad jag hade räknat med. Men framåt slutet av passet (jag körde 10 min gång + 15 min löpning) kändes det ändå rätt okej och jag kunde speeda upp lite framåt slutet av passet, du uppförsbacken började plana ut. 

Okej. Så nu ver jag att jag klarar två kilometer med full packning på rullande underlag. Då återstår bara 248 kilometer sand och sten för att knäcka Marsthon Des Sable. En baggis!

Dagens pass:
25 min ryggsäcksträning på löpband
25 min funktionell styrka

Första skidmedaljen

bessemer

I söndags var det genrep inför Vasaloppet. Och då plockade jag hem mitt livs första skidmedalj – en finfin deltagarpeng från Bessemerloppet 2017.

På grund av snöbristen fick Bessemerloppet plockas ner i år. Det blev 4×10,8 km istället för lite drygt 50 km. Synd, för jag skulle verkligen behöva testa en lite längre längd. Men ändå grymt imponerande att dom fick ihop det hela.

För min del blev det en ganska behaglig dag. Efter en trång inledningskilometer på åtta-och-en-halv minut fick jag ordentlig fart och stakade mig ikapp och om deltagare efter deltagare.

Möjligen gick det lite för lätt, för efter halva loppet började jag krokna. Men jag gjorde ändå en rätt stabil insats på toppvallade skidor och snittade på strax under fem minuter/kilometer.

Tiden var lite drygt 10 minuter för långsam för att jag skulle lyckas seeda mig framåt inför Vasan, så det är väl bara att inse att jag hör hemma i startled åtta. Samtidigt passade jag på att nedgradera min målsättning. Att göra Vasaloppet under åtta timmar känns inte riktigt rimligt, det borde snarare bli strax över åtta timmar. Fast det känns fortfarande helt okej för en kille som i november knappt kunde klippa en maxad kilometer på sex minuter.

Utomhuscomeback

run1

I helgen var jag nere i Norrköping och festivaljobbade. Och veckans positiva löpbandstest huruvida min skadade fot läkt ihop ordentligt i kombination med att Norrköping är en helt fantastisk löpstad gjorde att jag unnade mig en timmes bondpermis från jobbet igår och tog en liten löprunda.

Om du inte har gjort det och någonsin får chansen att göra det – testa att löpa genom Norrköping. Industriområdet är så suveränt fint. För att inte tala om folkparken samt området runt Himelstalund och området runt ån. Det är helt fantastisk löpning.

Löpmässigt var det inte mycket att hurra för – åtta kilometer i 5:15-tempo. Men det kändes ändå suveränt att kunna springa utan att känna någon smärta i foten (jag var supernoga med att hålla igen steget och inte gå över på överdriven framfotslöpning). Till sist blev jag tvungen att testa – den sista halvkilometern tryckte jag på lite. Och jodå, visst gick det att komma ner i 3:20-fart utan att det kändes alltför ansträngande.

Jag kanske inte har sprungit särskilt mycket i år. Och jag är nog inte redo för tuffare pass. Men formen verkar inte vara alls så dålig som jag trodde.

Fast än bättre än det beskedet var att jag fick chansen att morsa på det här gänget, som tyvärr trodde att jag skulle bjuppa på mat:

run2

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.

Gear test: Linser och käk

Så. Jag ska alltså ner till Marocko och springa flerdagarsracet Marathon des Sables. Och först nu – med två månader kvar – har jag kommit igång ordentligt med förberedelserna.

Det är rätt mycket att tänka på inför tävlingen. Inte nog med att det finns en hel del grejer som du enligt reglerna måste ha med (se där – nu äger jag en kompass), det är rätt mycket annat som måste klaffa. Som mat och i mitt fall det där med synen.

Jag har testat några olika frystorkade alternativ. Och de smakar helt ärligt skit. Eller – till en början smakar de oftast ganska okej. Men efter halva måltiden känner du att den enda smaken som egentligen finns där är syntetisk fulkrydda. Och då blir det svårt att mumsa i sig resten.

Idag testade jag en annan infallsvinkel – frystorkad mjölk-å-flingor:

img_4993

+
Rätt gott
Kräver inte kokande vatten (där kan jag spara en del gram på att slippa ha med kök)
Lätt att äta


Kändes inte så mättande
Innehåller palmolja

I veckan var jag även hos optikern för att testa månadslinser som inte behöver plockas ut under natten. Klart smidigare än endagslinser – mindre packning och inget problem med att plocka i och ur linser med otvättade lortfingrar.

So far funkar linserna kanon. Så min enda fundering kring pågående gear test är om jag verkligen vill äta sånt här till frukost/lunch/middag sju dagar i sträck:

img_4996

Söndagsäventyr

Eftersom det är omkring fem månader sen jag testade att köra bil senast och jag dessutom behöver nöta ännu fler skidmil valde jag att förena nytta med nöje till ett litet söndagsäventyr igår.

Jag tog en bil och åkte på egen hand ut till Högbo.

De senaste gångerna jag har åkt skidor har jag lyckats trampa snett några gånger med vänsterfoten. Och det ska väl egentligen inte gå? Pjäxan sitter ju fast i sitt läge. Dessutom har det då och då känts som att jag stått direkt på snön. Då jag kom fram till Högbo insåg jag varför.

Min vänstra pjäxa var knäckt. Nästan hela sulan hade gått av ungefär där tårna börjar. Böjde jag lite på pjäxan såg jag rakt in i innersulan. Inte så underligt att det känt som att jag haft snö i pjäxan. Som tur var gick det att hyra pjäxor ute i Högbo för bara femtio spänn.

Då jag väl var klar och skulle hem fortsatte äventyret – jag kom inte in i bilen. Mitt nyckelkort vägrade att funka. Ett samtal till Sunfleetsupporten senare hade jag fått lära mig att inte lämna bilpoolsnyckeln i nyckelhållaren. Då avslutas tydligen bokningen. Lite snopet ifall jag hade blivit stående ute i Högbo med nycklar, mobil och cashes inne i en hyrbil som jag inte kunde komma in i. Men supporten fixade biffen. Plötsligt funkade nyckelkortet igen och jag kunde rulla hemåt.

Skidåkningen då? Jo tack. Jag valde att inte kolla på klockan, utan enbart lyssna på kroppen. Jag försökte hitta ett tempo som kändes lugnt och skonsamt. Och det tempot blev 4:34 min/km utslaget på 32 sköna kilometrar. Verkligen inte illa för att vara jag.

Kanske borde jag vara mer oroad över Vasaloppet. Men det är jag faktiskt inte. Så länge grejerna håller och jag petar i mig energi längs vägen kommer jag fixa det här utan större problem.

Glädjen över att inte längre vara utelåst…

img_4977