Veckans mission #49

Ny vecka. Nya missions. Och på nytt klarade jag dom.

Med tanke på att det har var veckan då träningsprogrammet inför Stockholms Marathon drog igång blev det en rätt kass träningsvecka. Men imorgon tänkte jag testa om min lilla fotskavank har blivit så pass bra av den senaste tidens vila att jag kan börja småjogga lite igen.

Den här veckans mission:

  • Ingen TV måndag – torsdag – CHECK
  • Gå på långspinning – CHECK
  • Spring inte en enda meter – CHECK

…och som en följd av att jag inte söp bort någon tevetid i början av veckan + har tränat minimalt har jag både hunnit läsa ut årets andra bok och blivit klar med omorganiseringen av min garderob.

Annonser

Styrkan i en finishertröja

Lika mycket som jag älskar att få en fin finishertröja då jag gått i mål i något lopp, lika splittrat förhållande har jag till att använda dom. Ibland känner jag mig lite fånig då jag glider runt i en tajt funktionströja från nåt lopp 2015. Men lika ofta kan den där tröjan vara hela skillnaden.

Nyligen insåg jag att jag omedvetet använt finishertröjor då jag:
A) Varit på väg in i ett sammanhang där jag känt mig underlägsen.
B) Varit på väg ut på ett riktigt tufft träningspass.

Eftersom A) bara känns tuppigt-å-fånigt har jag försökt sluta med det. Däremot har jag, numera medvetet, börjat använda mina gamla lopptröjor allt oftare för att sporra mig själv.

Kör jag ett riktigt tufft pass är det bara att kolla ner och se trycket på bröstet. Det förpliktigar liksom att ett Ironman, ultra eller marathon där. Då går det inte att vika ner sig – klarade jag det då, så har jag ingen anledning att faila nu.

Idag var det för ovanlighetens skull långspinning på Må Bättre: 2×45 intensiva minuter. Och för att få maximalt med kraft i benen satte jag på mig min gamla mörkblå tröja från Köpenhamns Marathon. Den gjorde susen. Jag må ha svettats som en hel fabrik. Men jag höll mig stark. Och jag utmanade. Och jag ökade. Och jag utmanade ännu mer.

90 starka minuter in på försäsongskontot. Nu kan jag med gott samvete löka lite på söndag.

Försäsongen är inledd

Jag var nog inte ensam om att få en liten klump i magen då dagens mail från Marathon.se damp ner. Även fast jag var mycket väl medveten om att det skulle komma idag hade jag ändå liksom trängt bort det under en massa andra tankar.

Idag börjar det – sex månaders hårdträning inför Stockholm Marathon i regi av Anders Szalkai. 140 pass. 1750 kilometer. I ur och skur. I plus och minus. Allt för att den andra juni äntligen kunna nå under den där hägrande tretimmarsgränsen.

Fast jag har lovat mig själv: Ingen löpning den här veckan. Vilar jag en vecka till borde min småömmande fot ha fått tillräckligt med fritid för att orka nöta motionsspår igen. Så det får bli alternativträning för min del. Schemats 10k lätta distans ersätts idag av 45 minuter spinning.

Veckans mission: Accomplished

För ett par veckor sen återinförde jag konceptet Veckans Mission. Tanken med Veckans Mission är att det ska vara något jag strävar efter och kan uppnå utan alltför stor uppoffring. Det kan vara början på en god vana (som att smörja in fötterna varje kväll) eller något microprojekt som jag inte skjutit på för länge (som att organisera om garderoben).

Den här veckans mission:

  • Köra ett spinningpass – CHECK
  • Gå på yinyoga – CHECK
  • Inte käka på café – CHECK

Att det kan krävas så lite för att känna att veckan varit en succé.

Idag varvade jag löpbandet!

Jag har blivit lite småhookad på de program som löpbandet på gymmet har – det känns skönt att själv slippa avgöra tempot. Och det är najs att programmet själv ändrar lutning och fart under passet. Däremot funtar jag lite på vem programmen är gjorda för.

På alla cardiomaskinerna på gymmet finns det typ 25 belastningsnivåer. På trappmaskinen har jag inte vågat högre än till 18. Och på cyklarna kommer jag inte ens så högt. Löpbandet har bara 12 nivåer.

Efter att under veckan testat på nivå #10 och #11 petade jag i den tyngsta nivån för dagens kortdistanspass (40 min i 3-6% lutning). Så efter dagens träning går det att hävda att jag faktiskt har varvat löpbandet. Jag varvade dessutom med en liten guldstjärna, då jag petade upp både fart och lutning lite extra under den avslutande fjärdedelen. Däremot kan vi prata tyst om att maxfarten även på nivå #12 bara var strax under 5:00 min/km.

Som ett led i att bli en snäppet starkare löpare har jag tagit upp en gammal lördagstradition -> Det här blev andra veckan på raken som jag körde en dubbel med CxWorx följt av ett lättare löppass.

Alternativträning på gymmet

Med två veckor kvar tills Szalkais program inför Stockholm Marathon drar igång bestämde jag mig att utnyttja tiden innan nästa års försäsong drag igång på bästa sätt: Med att lata mig och försöka vila bort den lilla fotskada jag dragits med sen i somras.

Istället för att vara ute och nöta hal asfalt har jag traskat iväg till gymmet. Allt för att belasta foten så lite som möjligt. Och i söndags körde jag ett alternativt långpass:

20 min trappmaskin
20 min löpband
10 min trappmaskin
10 min löpband
10 min crosstrainer
1 km löpband (nära maxfart)

I och med att jag hoppade fram-å-tillbaka mellan stationerna blev det rätt mycket rengöring av maskiner, för även om jag försökte köra ganska lätt svettades jag ändå ymnigt. Men det blev ett rätt bra pass.

Jag gillar trappmaskinen – den må se rätt töntig ut, men pulsen rusar snabbt och det är jobbigare än det ser ut. Dessutom tycker jag det blir mentalt enklare att bryta upp passet i olika block än att bara nöta på med en lång löpbandssession.

Mitt nuvarande lathetsupplägg gjorde att jag missade veckans Runacademypass. Och även fast jag tänkt ta det lugnt med löpningen gjorde samvetet sig påmint igår – så jag drog iväg till gymmet för att beta av passet: 2×12 min tröskel.

Orken och farten fanns där, även fast jag tyckte att 12 minuter kändes som lite väl långa intervaller för tradig löpbandslöpning. Men under slutet av den andra tröskeln kom den – den lilla påminnelsen om att vänsterfoten inte är 100%. Och för en gångs skull agerade jag inte som en idiot, utan jag avslutade passet så kvickt som möjligt.

Att inte utnyttja vintern till att bli helt skadefri vore verkligen puckat. Samtidigt är det ju svårt att hålla sig helt borta.

Pensionerade trotjänare

Då jag började jogga för några år sen åkte jag in till Intersport i Vimmerby och skaffade ett par råsnygga Nike Lunarglide. Tyvärr blev dom snodda från badhuset i Hultsfred inom två veckor. I ren frustration beställde jag ett kustomiserat par direkt från Nike. Jag valde den skrikigaste färgkombinationen jag kunde komma på och lade för säkerhets skull till mitt namn på plösarna. Allt för att få eventuella återfallsförbrytare att tänka ett varv till innan de snodde mitt andra par Lunarglide.

Till en början tyckte jag dom var gräsligt fula, men med tiden har dom växt på mig. Och sen jag gick vidare till andra löpardojor har mina Lunar varit det givna valet för vardagslodande till affären och returen. Men allt har ett slut.

För ett par veckor sen pensionerade jag både mitt första par löparskor och fyra av deras efterkommande syskon genom att dumpa dom i Stadiums Re:Activate container. Tanken på att någon blivande världsstjärna i ett utvecklingsland ska träna upp sig i mina gamla skor känns lite fel, för dom är mer eller mindre helt slut i dämpningen. Men kanske, kanske kan någon ha nytta av dom i sitt framtida vardagslodande.

Jag är lite osäker på om jag verkligen beställde ett par korvskinn från Nike. Men med åren har skorna bara blivit mindre och mindre. På slutet har jag rentav varit tvungen att dra in tårna för att kunna få på mig dom.

Kan det vara så att fötterna tänjs ut och blir större av löpträning? Eller är det som med öronen – att fötterna liksom blir större då en uppnår gubbåldern.