Grymt stolt Ironman

Jag är inte en sån som brukar bära deltagarmedaljen efter målgång. Men igår kunde jag inte hålla mig. Då jag nyduschad-å-klar drog tillbaka för att kolla på Heroes Hour kunde jag inte hålla mig. Medaljen åkte på.

Jag åkte ner till Kalmar med en tuff, men rimlig, målsättning – kapa 25 minuter på min fjolårstid och gå i mål på 11:30. Och det började fantastiskt. Utan att ha tränat simning mer än ett fåtal gånger i år var jag fem-sex minuter snabbare upp ur vattnet. Visst, vaderna krampade då jag lunkade upp för bryggan. I övrigt var jag i toppslag.

På Ölandsbron fick jag upp farten. Cykeln rullade lätt och benen var fräscha. Plötsligt kändes 11:30 snudd inpå defensivt. Sen tog jag högersvängen mot Mörbylånga och fick känna på gårdagens stora utmaning – vinden.

I ärlighetens namn blåste det säkert inte särskilt kraftigt. Men på Öland blir minsta lilla bris en orkan. Och bortsett från 2,5 mil med vinden i ryggen kändes Öland som en konstant kamp mot motvind, sidvind och ännu mer motvind. Jag trampade och trampade. Ökade kadensen. Trampade ännu mer. Men vad jag än gjorde gick det plågsamt långsamt.

Då jag rullat tillbaka över Ölandsbron, passerat 120 km och skulle ut 62-kilometersöglan i Kalmar fanns det inte särskilt mycket punch kvar i benen. Snittempot föll ytterligare och varje liten knix kändes superbrant.

Men ändå: Jag plockade fyra minuter på förra årets cykeltid. Så inför löpningen låg jag rätt bra till.

Jag hade skissat på ett löpsnitt på 5:30 per kilometer och tränat för 5:00. Men jag sackade efter redan från start. 5:45 blev 6:00 och efter ett tag låg jag på 6:16 per kilometer. Den rygg jag försökte ta försvann efter en vätskepaus och plötsligt kändes målgången osäker. Jag var verkligen inte sugen på en tremilapromenad med ömmande fötter och skrikande lår.

Under det andra löpvarvet bet jag bara ihop. Jag försökte tränga bort de negativa tankarna och börja räkna ner kilometrarna. Åt mycket, drack ännu mer. Tog Coca-Cola vid varannan vätskestation och hoppades att magen inte skulle revoltera. Vändningen kom i början av det tredje varvet.

Då kom jag ikapp Lukas. Och hur svinigt det än kan låta, men då han sa Nu är väggen nära fick jag ny energi. När jag sen passerade upploppet och började räkna på min tid såg jag att 12 timmar var allt annat än omöjligt, men det krävdes en tempoökning. Så jag tjurade ihop och tryckte på med de få krafter som fanns kvar.

Plötsligt började mina kilometertider peka neråt – 5:46, 5:32, 5:26. Och i takt med att jag passerade fler och fler 12h-aspiranter började jag känna mig allt starkare. Samtidigt var jag lite orolig. En påtvingad promenadkilometer skulle både innebära en sluttid på över 12h och att Lukas skulle hinna ikapp mig, så jag vågade inte slå av på takten – jag behövde mer marginal.

Efter 11:25 lade min klocka av. Det gjorde mig än mer beslutsam att hålla tempot uppe. Då både kropp och skalle väl är trötta är det svårt att avgöra farten. Det jag upplevde som bibehållet tempo skulle lika väl kunna vara 6:30-fart.

Jag hoppade över den sista vätskekontrollen och ökade farten ännu mer då jag kom in i centrum för målgång. Och när jag vände mig om efter att ha korsat mållinjen såg jag att jag hade klarat 12h med god marginal – 11:51 och en kapning av fjolåret med fyra minuter.

Det är långt ifrån säkert att jag hade varit lika nöjd och stolt om vi hade haft perfekta förhållanden och jag faktiskt hade klarat 11:30. Som dagen och loppet nu utvecklades fick jag verkligen, verkligen kämpa. Igår var jag på gränsen till det jag klarar av. Jag var ner till det där mörka stället där de negativa tankarna bor och vid ett tillfälle på det andra varvet låste jag in mig på toan. Men jag tog mig tillbaka och hittade den positiva rytmen igen. Och det känns som en enorm triumf.

Därför kändes det inte mer än rätt att klä sig i finaste medaljen för att hylla gårdagens hjältar – de som fullföljde loppet på 16h med krampande kroppar, skoskav och tömda energidepårer.

Det är lätt att tycka att Ironman är ett cyniskt, vinstmaximerat jippo. Men då de sista deltagarna lyfts fram längs det långa upploppet och hälsas som segrare är det omöjligt att ryckas med. Det är bland det absolut finaste som finns inom konditionsidrott.

IM

 

Energitest inför Kalmar

Jag är inget stort fan av energigel. Eller rättare sagt: Jag gillar energigel. Men min mage gör det inte. Min mage och tävlingssnacks är helt enkelt ingen match made in heaven. Såväl sportdryck som energigel kan få min svårflirtade mage att gå ut i generalstrejk.

Så för att vara lite mer redo inför lördagens Ironmanförsök i Kalmar körde jag ett litet energitest igår:

20 km löpning, varav 10 km utgjordes av spåret i Hemlingby (säsongspremiär – jag hade glömt bort hur fantastiskt skönt det spåret är). Efter en lugn första halva sög jag snabbt i mig 41 gram PowerGel: Black Currant, samma gel som det kommer bjuppas på längs banan i Kalmar. Och sen tryckte jag på. Farten ökade, belastningen ökade och tanken var att magen skulle få slita lite.

Till min stora förvåning/glädje sa magen inte ett knyst. Den bara accepterade. Kanske till och med uppskattade mellanmålet.

Jag ska nog inte dra för stora växlar på att magen inte pajade mitt i skogen igår. Det är trots allt en helt annan situation 21 kilometer in på en Ironman-mara. Men det känns ändå skönt att veta att PowerGel inte får mig att dö på fläcken.

Känner jag behovet kan det nog bli en gel eller två under sista 1,5 timmarna på lördag. Kanske, kanske blir det PowerGel som bär mig in i mål.

IMG_5959

Söndagsbricka

Det är inte lätt att vara solskensmotionär: Gårdagens träning ställdes in på grund av ihållande regn. Och dagens tilltänkta långcykling förvandlades till ett brickpass, då SMHI varnade för tråkigt mycket nederbörd. På plussidan: Det gav mig chansen att testa min nya triathlondräkt.

Då jag var nere i Kalmar och lekte Ironman förra året brände jag 17 minuter på att byta kalsonger, fixa fräscha löpstrumpor och liknande lyx. Där finns det klar utvecklingspotential inför årets start. Så för att kapa några enkla minuter skaffade jag tidigare i veckan en finfin triathlondräkt från Ocra. Egentligen var jag sugen på en vråltajt sak från Head. Men med tanke på att den i princip saknade all form av stjärtpadding och jag är en väldigt bakdelsöm cyklist kändes den helt orimlig. Med den dräkten hade jag troligen fått ont redan innan första vändan över Ölandsbron.

Dräkten gjorde susen. I dagens påhittade växling mellan cykel och löpning kapade jag nästan 3,5 minuter jämfört med Kalmar. Och då hann jag ändå smälla i mig en välförtjänt banan.

Dagens pass:
51 km cykling
13 km löpning

Under cyklingen höll jag benkoll på hastigheten, så fort den föll tvingade jag benen att trampa snabbare. Under löpningen gjorde jag tvärtom – inga mellantider, inget tjuvkikande, ingenting. Istället försökte jag hitta ett bra tempo som jag kan hålla i minst 20 k.

Resultatet? 30,9 km/h på cyklingen och 5:04-tempo under löpningen.

Skulle jag mot all förmodan kunna hålla det tempot i Kalmar och allt annat lika som förra året (inklusive långsamma växlingar) skulle jag kapa 47 minuter och glida in på 11h 8min. Då skulle Vimmerby-Ulf verkligen få något att bita i då han ska försöka slå min tid nästa år.

Mitt livs snabbaste mil

Veckans intervaller med P4-Staffan börjar bli något av en tradition. Då vi för fjärde veckan på raken drog ut för att nöta ner spåren och vägarna kring Kungsbäck satsade vi på 4×10 min.

För ett par veckor sen knäckte vi oss helt då vi gav oss på 4×8 min. Därför var jag lite väl defensiv idag. Mitt förslag var att vi skulle lägga oss i 4:00 min/km-tempo. Men Staffan ville snabbare. Så den första intervallen blev en kompromiss: Staffan tuffade på och jag bromsade ner. Vi hann 2,55 km innan klockan ringde – 3:55-tempo.

Sen släppte allt. Andra, tredje och till och med fjärde intervallen bara flög vi fram. Och då passet var klart hade vi snittat 3:46-tempo.

Hade vi inte haft tre minuters vila mellan varje intervall och ändå lyckats hålla tempot hade vi betat av milen på 37:40. Och det hade varit en fin putsning av mitt personliga rekord med 25 härliga sekunder.

Håller vi i den här traditionen kan Hässelbyloppet komma att bli en riktigt trevlig upplevelse i höst.

Sjukt ojämnt brickpass

Med mindre än tre veckor kvar till Ironman Kalmar sitter jag i samma sits som förra året – jag är undertränad. Framför allt är det de idiotlånga passen som har lyst med sin frånvaro. Dessutom har jag inte lyckats bibehålla cykelformen från Vätternrundan.

För att känna att jag fortfarande är med i matchen körde jag sommarens första lite tuffare brickpass igår: 45 km cykling + 8 km löpning.

Målsättningen att kapa 55 minuter jämfört med fjolårets Ironmanpremiär har jag stekt för länge sen. Men lite drygt 30 minuter borde fortfarande vara doable. Kan jag bara få upp cyklingen till 30 km/h, så har jag kapat 17 minuter innan det ens är dags att snöra på sig löpskorna. Och då kan allting hända. Fjolårets löptid på 3:53 h går att putsa, även fast det kommer göra ont.

Igår plockade jag fram min standardrunda – 22,5 km ut mot Högbo och sen samma väg tillbaka. Inga tunga backar, men en hel del smålut. Och framför allt – väldigt lite biltrafik.

Så jag satte igång och trampade. Jag trampade tungt. Trampade snabbt. Trampade mellanmjölk. Men vad jag än hittade på så fanns speeden inte där. Endast i några undantagsfall kom jag upp i 30 km/h (annat än i nedförskörningar). Vid varvningen utanför Högbo låg jag på ett snitt 28,2 km/h – ingen raketfart direkt.

Men så hände något. På vägen hem hittade jag superkrafter. Plötsligt gick det både lätt och fort. Visst – jag hade haft motvind ut till vändningen. Men den i sig förklarar inte den enorma skillnaden: Under hemvägen snittade jag 33,4 km/h. Så totalt hamnade jag på 31,6 km/h på 45 km, vilket inte alls är illa för min del.

Den efterföljande löpningen kändes också bra. Jag inledde lite långsammare än den 5:00-fart som siktade på. Men efter bara någon kilometer började kroppen känna sig pigg igen och då var det inga problem att defilera in i mål.

Får jag bara till ett par längre cykelpass + ett par tuffare brickpass kan nog Kalmar bli en ganska trevlig semester. Att jag fortfarande inte kan simma ordentligt skiter jag i – där har jag ändå knappt någon tid att vinna/förlora.

 

Älskade hatade tusingar

Precis som förra året innebar slutet av juni/början av juli en ordentlig jobbpeak. Och som ett resultat av det har träningen blivit lidande. Precis när det kändes som att både flås och tempo började infinna sig blev det ett ofrivilligt avbräck i tränandet. Därför kändes det både välbehövligt och lite nervöst då P4-Staffan hörde av sig och undrade om jag var sugen på att köra lite tusingar.

Av alla intervallformer är tusingar det jag tycker sämst om. Antingen spänner jag bågen för hårt och får vika ner mig redan efter 2,5 intervaller. Eller så fegar jag och lägger mig i ett alldeles för bekvämt tempo och bara trivsellunkar igenom passet. Det finns liksom inget mellanting för mig. Därför var det perfekt att få haka på Staffan.

Målet var sex stycken tusingar i 3:50-tempo. När Staffan, som bara sprang på känsla, inledde i 3:30-fart tänkte jag först bromsa honom. Men som tur var valde jag mig att lägga mig i rygg istället. Ett omedvetet genidrag. På grund av en kombination av Staffans pigga ben och halvkassa känsla för 3:50-tempo utvecklades passet till mitt bästa intervallpass so far. Och tillsammans trissade vi varandra att baka in ytterligare två tusingar.

Resultatet? 8×1000 meter med ett snitt på 3:38,5 och en avslutande tusing i lätt nedförslut på 3:28.

Damn! Så snabb är jag verkligen inte. Inte egentligen. Och som den vandrande målförskjutning jag är fick det här passet mig att skifta fokus. Istället för att drömma om sub-38 och nytt pers på Hässelbyloppet känns milen på under 37 minuter inte helt totalomöjligt.

Jaja. Ingen idé att leva på drömmar. Nu är det dags att få fart på träningen på allvar. Det är trots allt bara lite drygt en månad kvar tills jag ska bada, cykla och jogga mig igenom Kalmar.

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.