Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.

Dagen efter Vättern – 50% klassisk

Efter gårdagens tur runt Vättern vaknade jag upp och insåg att jag faktiskt har betat av två av fyra Klassiker-lopp. Och då Vasaloppet och Vätternrundan ju faktiskt står för 90% av en Svensk Klassiker-distansen känns det snudd inpå idiotiskt att inte bränna av Vansbrosimmet och Lidingöloppet den här sommaren.

Vätternrundan toppade alla förväntningar. Dels var det mycket roligare än vad jag trodde och dels skötte jag mig mycket bättre än vad jag hade räknat med.

Då jag och delar från mitt team körde Högborundan (110 km) för några veckor sen kändes allt väldigt tungt. Låren, stjärten och ljumskarna domnade bort och då jag efter loppet skulle sätta mig ner ville benen inte ens böja sig. Att jag dessutom hade haft svårt att hålla jämn fart med klungan gjorde att jag var ganska orolig inför helgens cykeltur. Mentalt hade jag redan ställt in mig på att lämna klungan efter 13 mil och ta mig i mål på egen hand.

Men det är något visst med raceday. Och då starten får vår 20-mannaklunga gick klockan 02:26 i lördags var motivationen på topp. Min plan var att börja peta i mig näring redan från start och även fast det kändes lite löjligt att ta den första Enervittabletten redan efter fem kilometers cykling, så höll jag mig till planen. In med energi. Hela tiden bara fylla på. Mer, mer, mer.

Den enda missen jag gjorde var att jag hade placerat mina flaskor fel – jag tycker det är lite trixigt att plocka upp flaskan som sitter rakt ner från sadeln, så planen var att ha sportdrycken där och det mer eftertraktade vattnet längre fram. Vid första stoppet bytte jag plats på flaskorna och resultatet blev att jag bara klunkade en enda deciliter sportdryck på hela loppet.

De 13 milen ner till Jönköping var en fröjd. Det blev ljust, vi upplevde en vacker morgon och plötsligt började det bli varmt och skönt. Armvärmarna åkte av och tempot höjdes. Då vi under ett par mil låg på 34-36 km/h blev jag lite sliten, men inte värre än att jag klarade av att dra då det var min tur och efter ett depåstopp med dubbla bananer var jag på topp igen.

Över lag var det depåstoppen som hjälpte mig runt. I varje stopp petade jag i mig så mycket banan och bulle jag bara kunde och det gav omedelbar effekt. Jag kände mig oförskämt fräsch hela vägen fram tills det var två mil kvar och även om jag sackade efter ett par gånger då jag hade dragit och skulle falla tillbaka till slutet av klungan, så var det aldrig värre än att jag hade kontakt igen efter några kraftfulla tramptag.

Som tur var missade jag varannan milpassering efter 22 mil. Det gjorde att den sista biten kändes väldigt kort och med tre mil kvar hamnade jag i en position där jag alternerade mellan de tre främsta leden under nästan 2,5 mil. Men även om det började ömma i fötterna då (troligtvis var det hjärnan som ville gnälla lite då vi närmade oss mål), så blev det aldrig lika tungt som under Högborundan. Med omkring fem kilometer kvar föll jag tillbaka och njöt av att ligga längst bak i klungan under den sista biten.

Målsättningen var att vi skulle gå in på under elva timmar och för att göra det hade vi satt upp en plan för att köra på 10:38. Nu låg vi – trots två stopp för punka och fler pauser än planerat – hela vägen bra till mot planen och vi rullade in i mål på 10:31.

Att köra Vättern solo måste vara en helt annan utmaning än att köra i en klunga. Bortsett från att jag har haft bra motivation och sparring under hela våren gav klungan även bra draghjälp under loppet. Men framför allt hjälpte den till mentalt. Att efter varje dragning få höra folk peppa en medan jag föll tillbaka gav en enorm boost. Samma sak med att se folk omkring en hitta nya krafter efter att ha haft en liten dipp.

Samtidigt – hade jag kört Vätternrundan solo hade jag varit klart mindre nervös. Då hade jag vetat att jag kunde ta allt i min egen takt, pausat när jag kände för det och inte känt någon press. Då hade jag eventuellt misslyckats på egen hand, nu hade jag även mina lagmedlemmar att tänka på.

Det är en bit kvar tills jag kan kalla mig cyklist. Men nu börjar jag i alla fall, tack vare en suverän ledare och en supertrevlig klunga, uppskatta cykling. Däremot känns det väldigt osäkert huruvida jag någonsin mer kommer rulla runt Vättern. Och med anledning av det vore jag idiot om jag inte slutförde en Klassiker när jag ändå har chansen.

Idag körde jag simpremiär för i år – 700 meter plaskande i Testeboån med hundsällskap. Och imorgon ska jag passa på att anmäla mig till Vansbrosimmet.

IMG_5686

Dubbelcykling

Om en vecka har jag förhoppningsvis så smått återhämtat mig från min cykeltur runt Vättern, för nästa måndag ska jag springa Lidingö On Tour här i Gävle. Men fram tills dess är det cykelfokus som gäller.

Igår körde jag ett fint litet dubbelpass:

Förmiddag: 70 km landsväg tillsammans med klungan. Även fast jag blev lite öm i baken under de första två milen var det här min bästa cykeltur någonsin. Jag kände mig oförskämt pigg och fräsch och hade inga problem att gå fram och dra i +30km/h-fart även över uppförsknixarna på väg hemåt.

Eftermiddag: Min mountainbikeoskuld rök i skogarna kring Högbo. Efter en aningen för teknisk 20k-runda tog vi en lite enklare 10k-avslutning. Och det var klart roligare än vad jag trodde.

Skulle jag fortsätta i det här tempot kommer turen runt Öland/Kalmar i augusti att bli hur lätt som helst. Men från och med måndag blir det mer löpning och mindre cykel. Och tyvärr även en hel del simning. Triathlon vore så grovt mycket roligare utan den där inledande vattenleken.

IMG_5649

Är formen (läs: farten) på väg

För ett år sen hade jag tränat stenhårt hela vintern för att ha bra speed inför kommande marathon i Köpenhamn. Jag var i mitt livs löpform och allt gick så sjukt lätt. Därför har det känts lite trist att jag har varit så slö och långsam då vi kört intervaller med Runacademy nu under våren. Jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med fart i benen.

Men igår körde vi ett riktigt roligt pass:

2×120 sekunder
2×90 sekunder
2×75 sekunder
2×60 sekunder
2×45 sekunder
2×30 sekunder
2×15 sekunder

Mellan varje intervall vilade vi lika länge som vi precis hade sprungit. Rätt mycket vila med andra ord. Plus väldigt tacksamt för skallen att hela tiden få kortare och kortare intervaller. Och plötsligt kunde jag matcha de andra i gruppen. Det var som att steget satt där och med det dök även farten upp.

Den här säsongen har jag tänkt försöka jobba med två teknikdetaljer:
1. Få till bättre en framåtlutning.
2. Få en kraftfullare armpendling.

Då jag idag stack ut och körde ett litet distanspass var det främst armpendlingen som jag fokuserade på – minska vinkeln, öka kraften. Det känns som att det gör ordentlig skillnad. Armarna driver liksom kroppen framåt.

Men även om det kändes bra även under kvällens runda och även om jag försökte få armarna att driva på så mycket som möjligt, så gick det kanske inte fullt lika snabbt som min kära löparklocka ville hävda:

Enligt den sprang jag 11,6 km med ett snitt per kilometer på 3:47 minuter. Dessutom med en högsta punkt på -5 meter över havet. Knasdata deluxe. Fast det spelar mindre roll när känslan är bra.

Kanske, kanske, kanske är formen – eller snarare farten – på väg.

”Du är sist”

Blogg1

Igår var jag ute på mitt första träningspass med det gäng som jag har tänkt rulla runt Vättern på under 11 timmar med i sommar. Och med tanke på att jag inte har kört klunga tidigare var det lite nervöst.

Då jag och Hagge är ute och kör är det ostrukturerad klunga som gäller – den som är piggast för tillfället drar, medan den andra chillar i vinddraget. Och vid varje backe försöker någon av oss knäcka den andra.

Igår var något helt annat: 13 pers. Ett led. Sen två led. Varningar för bilar. Order som ropades ut bakifrån och spreds framåt. Tecken som skulle vidarebefordras. Hastigheter som skulle hållas.

På väg ut från samlingen kände jag mig som fel person på fel plats. Även om min nya cykel känns klart snabbare och skönare än min förra lyckades jag aldrig riktigt täppa till luckan till cyklisten framför och i ärlighetens namn tyckte jag det var lite läskigt med små avstånd och inget utrymme för vingel eller spontanitet.

När vi kommit ut på mindre trafikerade vägar gick vi ut i två led och började köra Belgisk kedja. Varv på varv på varv roterade vi. Ingen behövde dra mer än 30 sekunder i stöten. Grymt skönt, även om det kändes lite taskigt att ropa Du är sist varje gång jag gick ut i det avancerande vänsterledet.

Det blev ett bra pass – drygt 40 kilometer i vårt tilltänkta Vätterntempo och på vägen hem fick jag ligga i fronten och dra några kilometer.

Visst. Jag har hört om fördelarna med att köra klunga, men det här var ju löjligt. Så mycket energi som sparas i förhållande med att ligga solo och nöta runt på Öland i jakt på en bra Ironmantid.

Från 40 kilometer är det en bit till att runda Vättern, men det här kommer vi att knäcka. Inga problem.

Runners blues eller verklig förändring?

Idag lyssnade jag på podden Talk Ultras Marathon Des Sables-special med Elisabet Barnes. Att Elisabet inte får mer uppmärksamhet av det svenska löparcommunityt är sjukt underligt – hur många världsstjärnor har vi egentligen?

Elisabets etapp-för-etapp-genomgång av loppet slungade mig tillbaka i tiden. Plötsligt såg jag sanddyner framför mig och kände den där känslan av att vara fullt fokuserad på ett enda mål – att överleva fram till nästa checkpoint.

Sen jag kom hem har inget längre känts likadant. Men det är inte den tomhet som jag ofta brukar uppleva efter att ha slutfört en långsatsning och kommit ut på andra sidan av en utmaning. Istället för att känna mig tom känner jag mig ovanligt uppfylld, men av något annat.

Det här låter nog sjukt flummigt, men det känns verkligen som att en del av mig blev kvar där i öknen. En viktig del. Och där den har suttit finns nu något annat, något som jag hittade då jag tvingades möta mig själv under värsta tänkbara förhållanden. Men det skumma är att det känns som att den nya delen och den jag tappade bort hör ihop – att dom kompletterar varandra.

Kanske är det bara hederlig gammal runners blues. Kanske kommer jag vakna upp på måndag och inse att allt faktiskt är som vanligt. Men kanske, kanske uppstod det en verklig förändring. Att jag förändrades.

Det enda jag vet är att just nu längtar varenda cell i kroppen tillbaka. Trots smärtan, utmattningen, tristessen mellan etapperna och den enorma frustrationen över att inte leva upp till mina egna förväntningar vill jag tillbaka till öknen, för att leta efter det jag förlorade.

JC_S9042

Highway to Hell

Så. Jag överlevde. Jag tog mig igenom Marathon Des Sables. Och tankarna bara flyger fram-å-tillbaka. Så till den grad att jag än så länge inte har något vettigt att skriva om alla upplevelser, utom en grej:

Varenda en av de sex etapperna inleddes på samma sätt: Vi trängde ihop oss i startfållan och AC/DC:s Highway to Hell började spelas. Sen var det nedräkning – 10, 9, 8… GO!

Första dagen tyckte jag det kändes lite gimmickartat. Det var att blåsa upp utmaningen lite väl mycket. But no. MDS är verkligen Highway to Hell. Både bokstavligt och emotionellt. Jag har aldrig slitigt så mycket. Mått så pissigt. Varit så nära att vika ner mig. Känt mig så in i själen trött. Och samtidigt – jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig tidigare känt en så hjärndöd Nu kör jag tills jag dör-eufori.

När jag nu befinner mig så långt ifrån öknen en kan komma – på ett tåg ner till en mötesdag med köpekaffet tio centimeter bort – och drar på AC/DC är det med en helt ny reaktion:

Sinnena skärps, kroppen gör sig redo, allt – precis allt – trimmas till det yttersta.

En än så länge naivt ovetande Håkan gör sig redo för att löpa tre fjärdedelar ner i helvetet och tillbaka:

IMG_5326