Världens bästa asfaltssko?

IMG_6845

Eftersom jag slarvat lite med kvalitetspassen sen maran i Stockholm behövde jag en extra boost då det vankades intervaller idag, så jag plockade fram snabbdojorna.

I våras köpte jag in mig i hypen. När Nike släppte en ny batch Vaporfly 4% ställde jag larmet och slog direkt – i och med att det brukar sälja slut snabbare än en elithalvmara.

Visst. Jag kan till viss del köpa argumenten från dom som hävdar att Nikes Breaking2-satsning var ett tillrättalagt jippo. Men likväl – ingen har sprungit ett marathon snabbare än vad Kipchoge gjorde då. Och det gjorde han i ett par Vaporfly 4%.

Det är möjligt att det är 100% placeboeffekt. Men efter att ha använt mina Nikes på Gävle Halvmara och Stockholm Marathon skulle jag vilja hävda att skorna ger ordentligt med extra fart, särskilt på längre distanser. Och idag behövde jag den extra farten.

Enligt mitt träningsprogram inför Ultravasan skulle jag köra 3x3k i 4:45-tempo idag. Men det kändes lite väl defensivt. Istället gav jag kroppen fri fart. Och fastän jag inte kört något tempopass sen början av sommaren kunde jag snitta strax under 4:00-fart utan att vare sig storkna eller tappa steget framåt slutet. Om det var skorna eller jag som gjorde jobbet låter jag vara osagt, men jag vill ändå hävda att Nike Vaporfly 4% är världens troligtvis bästa sko för asfaltslöpning.

Men, men, men…
…innan någon får för sig att köpa hem ett par och börja nöta distanspass: Det är verkligen ingen mängdsko. Frågan är om de håller i mycket mer än 20 mil. Men som tävlingssko eller motivation för enstaka intervaller är det ett lysande val.

Annonser

Energi för en vasalöpare

AdobePhotoshopExpress_2018_07_31_204917

Alla vet att bananer är världens bästa energi. Men det kan ändå krävas en back-up-plan. Idag fick jag hem 4,13 kilo processad energi från Umara + ett stort lycka till från David.

Om inte det är tillräckligt för att bära mig fram mellan Sälen och Mora om några veckor är det något som är ordentligt galet med mitt tärningsupplägg.

Att sabba en låt för all framtid

Då jag under några månader snöade in totalt på Pump-passen på gymmet slutade det med att jag inte kunde höra Ellie Gouldings ”Burn” i något sammanhang alls, utan att ”känna” hur det började ömma i benen. För många benböj till den låten gav mig fantomsmärta så fort den dök upp i lurarna.

…och då jag nu började peppa inför nästa veckas Eminem-gig på Friends Arena slog det mig hur fantastiskt bra hans ”The Marshall Matters LP2” är. Men så fort Rihanna började sjunga introt till ”The Monster” knöt det sig i magen.

”The Monster” har legat först på i princip alla mina racelöplistor. Så fort jag hör introt känner jag att nu jävlar är det på allvar, nu ska jag springa som aldrig förr och slå PB. Den framkallar en blandning av nervositet, pepp och föraning om kommande smärta.

Om Eminem kör ”The Monster” på måndag finns det klar risk att jag måste springa ett par varv på innerplan för att bli av med nervositetskänslan.

maxresdefault

Tabata på myren

Runacademy

Ibland händer det faktiskt att kameran ljuger – så där kraftfullt såg det inte alls ut då jag var ute på myren och sprang i lördags.

Den här terminen har jag på grund av jobbschemat varit otrogen mot Runacademy Gävle och istället kört med Östermalmsgruppen. Men då Gävlegruppen skulle ut på myren i lördags kunde jag inte hålla mig, utan gjorde ett studiebesök.

Mina erfarenheter av myrar sträcker sig inte längre än hjortronjakt och de superjobbiga myrpassagerna under Vildmarksmilen 15k. Den här gången fanns det inga hjortron att hämta, däremot ett gäng jobbiga tabataintervaller.

Det gick inte snabbt. Och det var inte ens lönt att försöka hålla fötterna torra. Däremot var det rätt kul och intensivt. Jag ska nog försöka få till lite myrpass i sommar. Det känns som att mina kycklingklubbor till ben skulle må bra av det.

Farttest: För snabb

Det kanske låter som ett löjligt i-landsproblem. Men att det gick alldeles för fort på kvällens farttest oroar mig lite.

Med åtta dagar kvar till Stockholm Marathon är det tunga arbetet gjort. Nu är det bara underhåll och finjusteringar kvar. Och ikväll hade jag 8k i marafart på agendan. Efter en – för mig – ovanligt snabb uppvärmningskilometer tryckte jag på lagom mycket genom Boulognerskogen, där kidsen hade börjat förfesta vid stadsbadet. Och vid den första kilometertiden såg allt bra ut: 4:13 med en skön känsla i kroppen. Sen hände nåt.

Trots att jag efter varje mellantid försökte korrigera ner farten hamnade de kvarvarande sju kilometrarna i spannet 3:57 – 4:04. Och det oroar mig. 4:00-fart gör mig trött. Skulle jag sätta iväg i sån takt under maran kommer jag krokna totalt. Att varken kroppen eller klockan kan hitta rätt tempo – 4:15/km – kan straffa sig ordentligt under sista milen i Stockholm. Och även om jag skulle ha lite plustid att ta av då går det snabbt att förlora en minut eller två.

En annan sak som gnager lite inför Stockholm är att 3:00-farthållaren står i startledet framför mig, så jag kommer ha en del att ta igen för att komma ikapp hen. Känner jag mig själv rätt kan kombinationen av en kropp som vill springa för snabbt + att jag inte får starta precis bredvid farthållaren resultera i en alldeles för kvick inledning och att jag får för mig att lämna 3:00-gruppen bakom mig då jag väl kommer ikapp.

Återstående vecka kommer vigas åt att pränta in taktiken: Håll farthållaren inom synhåll, stressa inte i början, sträva efter att komma ikapp vid 5k-markeringen. Och vad du än gör, försök inte att springa ifrån farthållaren förrän tidigast vid 36k.

Skärmavbild 2018-05-25 kl. 21.12.45

Långpassmutor

Jag är högst osäker på om det verkligen gäller i kärlek och krig, men då det kommer till löpträning är verkligen allt tillåtet. Även mutor. De senaste två veckorna har jag fått muta mitt mjukostmjuka pannben med godsaker för att härda ut långpassen.

Förra söndagen var det dags för det längsta långpasset på det program från Marathon.se som jag har följt inför maran i Stockholm. 38k stod på schemat. Och efter att dragit ut på starten i flera timmar fattade jag beslutet att springa så långt hemifrån som möjligt. Allt för att göra det svårare att vika ner mig och avbryta i förhand. Taktiken funkade finfint i värmen: Längs kusten förbi Bönan, Utvalnäs och Harkskär. Och sen den långa grusvägen till Björke. Den vägen håller humöret uppe – att bryta ihop där innebär en väldigt lång promenad hem.

Men så började vägen hemåt. När jag närmade Hille dök den där tanken upp: Jag skulle ju faktiskt kunna bryta, köpa en glass och ta bussen hem. Jag har ju trots allt sprungit mer än tre mil…

Lösningen blev en muta: Om hjärnan höll käften (eller i alla fall bara mumlade tyst i bakgrunden) skulle jag avsluta turen med Maxmiddag med extra allt. Och det funkade faktiskt. Hjärnan slutade tänka på bussar och benen bar mig hemåt.

Då jag idag skulle köra 28k med en insprängd 5k-fartökning efter halva distansen hade jag tänkt hålla mig i hemmaspåret under den inledande etappen, för att snabbt som attan rusa bortåt under fartökningen. Och sen skulle jag inte ha något annat val än att springa hem. Men så insåg jag att det skulle innebära en hel del motvind under den asfaltsbeklädda fartökningen. Istället skulle jag skarva ihop knappt tre mil längs ett motionsspår på fem kilometer. Och sånt gillar inte min skalle.

Då fartökningen var över och pulsen skulle vända neråt var jag lite väl nära det svalkande stadsbadet och lite skön vila i gräset. Så jag plockade fram en ny muta – hanka dig fram till det bittra slutet, så bjuppar jag på mjukglass och så mycket koffein du kan få i dig på vägen hem.

Återigen funkade det. Och inte nog med det, jag blev så sugen på mjukglass att jag till och med ökade tempot under de avslutande två kilometerna för att få käka så fort som möjligt.

Då det kommer till att överleva långpass har jag ingen skam alls. Då kohandlar jag hur mycket som helst med mig själv.

70AF9758-CAEE-4D33-8725-75833E863078

”Stabil” sub-40-löpare

Fram till för två veckor sen hade jag – så vitt jag kommer ihåg – gjort milen på under 40 minuter tre gånger på 40 år. Samtliga gånger på miltävlingar. Sen dängde jag i med sub-40 x2 på Gävle Halvmara. Och igår var det dags för ytterligare en liten milstolpe i min personliga utveckling: Första gången under 40 minuter på träning. Solo dessutom.

Igår stod det 10k snabbdistans på schemat. Och jag valde en rätt snabb runda + att jag tog den medsols, så att jag hade gruskilometrarna i början. Allt för att få en så lättsprungen tur som möjligt. Och för lite extra power hade jag satt på mig min Ironman Finisher-tröja. Med den på blir det lite svårare att vika ner sig.

Jag tycker det är rätt svårt att hålla tempo på egen hand. Och igår var inget undantag – strax innan 5k började jag funta på att slå av på takten. Men den här gången vann benen över skallen. Att jag hade svagt nedförslut och lättlöpt asfalt därifrån och hela vägen hem gjorde så klart kampen mycket enklare. Men det kändes ändå skönt att kunna tränga undan impulserna och fortsätta mata på.

Jag skulle inte säga att jag är stabil sub-40. Det är inte som att jag gör milen så kvickt närhelst jag vill det. Men att ha gjort det tre gånger på två veckor känns ändå som en stabil insats.

Formen inför Stockholm Marathon pekar svagt uppåt.

F9483BED-BF3C-423D-8935-4F80295A691C