Etikettarkiv | stockholm halvmarathon

Testlopp

För ett år sen sprang jag Gävle Halvmara för att se om jag ens hade en sportslig chans att överleva Stockholm Marathon några veckor senare. Idag är det dags igen. Den här gången är det rimligheten i att göra ner mot 3:00 på Köpenhamn Marathon om två veckor som ska testas.

Det positiva med dagens lopp är att jag ligger långt, långt förre fjolårs-Håkan. Han var en rätt stukad kille med skadekänningar och utan särskilt många kilometrar i kroppen. Det negativa är att jag har sjukt mycket högre förväntningar idag.

I ärlighetens namn har jag fuskat ganska mycket med mitt träningsprogram under de två sista månaderna. Men jag borde ändå kunna göra en tid ner mot mitt personliga rekord på 1:29:05 från i Stockholm 2014 (loppet som numera går under benämningen Kaskadspyorna utanför slottet).

Det som talar för mig idag är den suveräna farten jag hade i Målilla för två veckor sen. Det som talar emot mig är att under gårdagens finjogg kändes 4:40 min/km som ett ganska snabbt tempo.

Vi får se vad tävlingsjävulen lyckas locka fram.

1:30:besvikelse

Stockholm Halvmarathon

Långt i bakgrunden springer en pannbandslöpare med kycklingben och funtar på om det inte är läge att höja tempot.

Stockholm Halvmarathon blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Tydligen motionssprang jag de första fem kilometrarna i ett så lågt trivseltempo att det inte gick att räta upp. I stället för att slå personligt rekord gick jag in på 1:30:30 och hamnade lite drygt 100 placeringar sämre än förra året.

Men även om resultatet blev så där finns det en del sköna saker som jag tar med mig:

  1. Jag fick springa om Promoe på Södra Mälarstrand (jag vände mig bakåt, ropade Long Distance Runner och gjorde tummen upp). Kändes stort.
  2. Jag kände mig väldigt stark i kroppen. Ingen ostbågehållning här inte.
  3. Mitt nya löpsteg blir bara skönare och skönare.
  4. Jag älskar verkligen känslan av att få springa i mina Saucony Kinvara.
  5. Den nya bansträckningen var riktigt trevlig.
  6. Att få avsluta med en tempohöjning till 3:45 min/km var rätt mighty.

Nä. Målet att gå under 1:29 på halvmaran får föras över till 2016. Nu blir det hårdträning inför New York Marathon i november. Blir kroppen än starkare och benen än rappare tills dess, kan det bli ett ruggigt roligt lopp.

Så satans laddad

Efter Vasan har jag tagit det rätt lugnt. Jag har sprungit när jag känt för det och vilat då jag velat det. Det har varit mycket skönt att inte ha någon press och i ärlighetens namn har jag varit lite halvlat. Men det förtjänar jag. Resultatet av den minskade träningsdosen är att mina ben känns totalt hyperaktiva inför morgondagens halvmara i Stockholm.

Egentligen känns det helt sinnes att det bara var två år sen allt det här drog igång. Då handlade det om överlevnad. Om att visa att jag med några månaders löpning i benen kunde ta mig i mål. Då det i morgon är dags för min tredje halvmara i Stockholm är målsättningen aningen högre. I morgon vill jag gå för rekord.

Sent i går drog jag ut och körde ett tempotest på tre kilometer. Det rosslade lite i lungorna och pulsen rusade, men det fanns punch i benen. Och med 11:17 på 3000 meter ska jag enligt omvandlaren på Marathon.se ha kapacitet för att gå under 1:27:30 i morgon.

Nu tror jag i och för sig inte att det kommer att gå fullt så snabbt. Men med ett uns solsken, tacksam vind, härlig draghjälp, lagom mycket hemlängtan och peppiga människor längs banan borde jag kunna matcha 1:30. Och då krävs det bara en gnutta pannben från Slussen och ner till Slottet för att bräcka fjolårets personliga rekord.

Tillbaka på stegen

Egentligen ville jag gå till gymmet. Men Jobb-Anna var klok och poängterade att om jag vill börja springa fort är det nog snarare intervaller som gäller. Och jag vill ju springa fort. Så det fick bli lite intervaller i går.

Jag har två intervallstegar och i går var det den korta – 1-2-3-4-3-2-1-minuter – som stod på agendan. Men då den första intervallen rimligtvis borde vara slut durrade klockan aldrig till. Och det var då jag insåg att jag hade kickat igång långstegen: 1-2-3-2-1-kilometer.

Det är så satans tråkigt, men så fort jag upplever ett litet mentalt gupp börjar hjärnan leta argument för att lägga av. Och så blev det givetvis även i går. Den första intervallen blev en utdragen debatt med mig själv. Som tur var blev hjärnan motbevisad på varenda enskild punkt. Och då jag satte iväg på den första tvåkilometersintervallen kändes benen lätta och bröstet liksom svävade uppåt, framåt.

Jag knäckte alla fem intervaller inom tidsmålet – under fyra minuter per kilometer. Den långa trekilometarn kändes väldigt fin och gick i stabilt 3:56-tempo.

Den här stegen blev både mycket bättre och mycket skönare än förväntat. Satsningen inför Stockholm Halvmara är igång på allvar.

Superskön comeback

Det var så länge sen jag fick använda mina superfina, älskade Saucony Kinvara att jag hade glömt bort hur glada dom är. Men i dag – efter månader av återhållsam långsamlufsande – var det äntligen dags att snöra på sig snabbdojorna igen.  

Alltså. Det känns rätt lamt och pajigt att åma sig kring ett par skor. Men jag älskar verkligen hur dom här skorna får mig att springa. Jag blir på bra humör omgående. Redan under de första stegen. 

I dag testade jag huruvida det finns någon fart i kroppen. Efter uppvärmning körde jag sex kilometer i en bit under 4:30-tempo, med en avslutning på 4:07. 

Visst. Det är en bra bit ner till målet på under 1:29 på Stockholm Halvmara. Men med mycket löparglädje, ett stärkt självförtroende och några bra intervallpass borde det inte vara helt omöjligt. 

Att korsa bristningsgränsen (och slå personligt rekord)

Medalj

Stockholm Halvmarathons 20k-passering. Klockan över mitt huvud visar 1:26:nånting. Med tanke på att jag var sen över startlinjen har jag över en minut till godo på den tiden. 1:30 är inom räckhåll! Jag letar så djupt jag bara kan inom mig efter raketbränsle och trycker på lite extra. Strax innan slottet spyr jag. Men jag vägrar sakta ner. Sen spyr jag igen. Och igen.

Under den sista kilometern på dagens halvmara spydde jag fyra gånger. Och direkt efter målgång spydde jag två gånger till. Det var som att kroppen ville vända ut och in på sig själv. Då en medlidsam funktionär räckte över en spypåse tog allting slut. Inga per spyor. Men det var på stappliga ben jag tog mig till slutet av målfållan.

Nu vet jag var min gräns går. För första gången någonsin har jag nått min egen bristningsgräns. Jag till och med korsade den och såg hur det såg ut på andra sidan. Det var ingen vacker syn och jag vill be alla dom som stod längs upploppet för att heja på sina nära och kära om ursäkt för att de fick följa min kamp mot mig själv på lite väl nära håll.

MEN – och det är inget litet men, så jag skriver det med versaler –  jag gjorde det. Mellan spyorna höll jag tempot uppe. Jag passerade mållinjen på 1:29:05. Jag spöade helt enkelt skiten ur mitt eget högt satta mål. Och av bara farten putsade jag mitt personliga rekord med 4:30 minuter. För att inte snacka om att jag kapade drygt 14 minuter från min fjolårstid, då jag gjorde mitt livs första halvmara. Sånt kan vara värt ett par spyor.

Lika synd som jag tyckte om folket som fick se mig kasta upp längs upploppet tycker jag om dom som sitter i samma kupé som mig just nu. Dom som tvingas dela luft med en sargad 36-åring som doftar lika delar spya och intorkat svett. Men det får dom ta.

…och nervositeten inför start

Spellista

För ett år sen satt jag på tåget ner till Stockholm och var livrädd. Jag skulle springa längre än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Och jag var uppriktigt osäker på om jag skulle klara av det. Nu sitter jag här ett år senare. Och känslan är den samma.

I dagens halvmara ska jag försöka springa snabbare än vad jag någonsin lyckats göra tidigare och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag inte är 100 procent tränad. Men det är inte det värsta. I år ska jag gå ut med Startgrupp A. Jag ska springa med dom snabba löparna. Hur kunde det bli så?

Just nu studsar frågorna fram och tillbaka i skallen:

  • Ska jag köra med tidsangivelse i lurarna?
  • Ska jag köra kortärmat, trots att mina bästa resultat kommit i långärmat?
  • Gå ut hårt och hoppas på det bästa? Eller…?
  • Borde jag inte sänka ambitionsnivån – satsa på 1:35h i stället för 1:30h?
  • Är min playlist tillräckligt motiverande?

Just spellistan, som för många nog är en ickefråga, är den som gnager hårdast hos mig. Jag är en usel löpare utan musik i lurarna. Den sätter takten, känslan och motivationen. Den kan ta mig de extra meter som behövs för att nå hela vägen fram. Men den kan även sänka mig och trigga de negativa tankarna.

Min playlist inleds som den brukar:

  1. En lugn femminuterslåt, som slås på fem minuter innan start (Lorentz – Allt från mig)
  2. Eminem – The Monster (har inlett så många lopp med den att jag fått en betingning – när låten går igång vet jag att det är på allvar)

Därefter bryter jag mot hur jag brukar göra. I stället för att köra ett och samma album under den första milen blir det:

3x Håkan Hellström
2x Veronica Maggio
2x Timbuktu
2x Kanye West
2x Bloc Party

Efter det ska jag ha passerat 10k. Då switchar jag om till luftig pop och dansanta tongångar, för att vid 16k gå över till tyngre rock. Det är här det kan gå ordentligt fel. Det är här det ska bära eller brista.

För att belöna mig själv har jag försökt tajma passande målgångslåtar:

1:30h – Ison & Fille – Länge leve vi
1:34h – Lil Wayne – Drop The World
1:38h – Sabaton – Primo Victoria

Startgrupp A. Det skrämmer skiten ur mig. Folk kommer inte bara se snabba ut. Jag kommer veta att varenda en av dom är förbannat snabb. Men samtidigt får jag inte glömma bort att jag faktiskt har kvalat in dit. Jag har inte hamnat där av misstag.

Stockholm Halvmarathon – nu kör vi! Oavsett om det bär eller brister kommer jag ta mig fram med loppets bästa spellista i lurarna.

Race day: Personligt rekord

Gävle Skogsmarathon

Jag hade halvt-om-halvt förträngt att jag skulle vara med på premiären av Gävle Skogsmarathon den här veckan. Även om jag bara skulle vara med på halva distansen kände jag mig för otränad, för långsam, för dålig. För att sänka förväntningarna inför starten i går intalade jag mig att det inte rörde sig om en tävling. I stället började jag se Gävle Skogsmarathon som ett kvalitativt långpass med en rolig inramning – ett steg på vägen inför slutmålet Stockholm Halvmarathon.

Men då starten väl gick vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag menar, hur ska man kunna hålla igen och ”träna” när släkten kollar på starten, det finns taggade motståndare och det sitter ett tidtagarchip runt vaden?

Min vana trogen var jag inte med i startrusningen. I stället tog jag en lagom position och lade mig i rygg på en orienteringstjej med bra klipp i steget. Men redan efter lite drygt en kilometer började jag känna mig rastlös. Jag ville ikapp klungan 100 meter fram. Och när jag väl hade kommit ikapp den klungan fanns det ytterligare en klunga 30 sekunder längre fram.

Jag är lite osäker på när jag kom ikapp honom. Men jag tror det var kring 11 kilometer som jag gick om en lång herre i 45-årsåldern. Jag trodde att han skulle släppa direkt, men det gjorde han inte. I stället låg han konstant ett par meter bakom medan jag satte fart på skogsstigarna i hopp om att kapa ytterligare placeringar. Och så fort vi kom ut på de breda grusvägarna gick han upp jämsides.

Efter ett tag började vi snacka. Långeman siktade på 1:40. Perfekt! Under 100 minuter på halvmaran var ju ett av de mål jag satte upp för 2014. Och på honom verkade det som att vi hade en ärlig chans att nå dit. Själv vågade jag inte kolla på några splittider – går det för snabbt säger hjärnan åt mig att jag är trött och går det långsamt blir jag stressad.

Gävle Skogsmarathon gick på en halvmarathonbana, där hälften var stenig stig och hälften var grusväg/motionsspår. Jag trodde stigpartierna skulle kännas trixiga eftersom jag inte är någon van traillöpare. Men det var tvärt om. Det kändes som att jag flög fram i skogen och det var på de smalaste stigarna jag plockade som flest placeringar under den andra halvan av loppet.

Vid en kurva kring 17 kilometer ropade ett par åskådare att jag låg sexa. Men jag kände mig trött. Och den långa herren ville inte ge upp. De negativa tankarna dök upp. Jag borde nog släppa upp honom. Ta rygg så länge jag orkade och sen slåss för att hålla en sjunde plats. Och då vi vid 18 kilometer kom ut på ett brett motionsspår gick han mycket riktigt om. Men då hade vi fått kontakt med en orienterare, som såg rätt sliten ut.

Vi tog in sekund för sekund. Långe man drog. Och jag försökte ligga som ett plåster i ryggen på honom. Vid 19 kilometer var vi ikapp orienteraren. Och han lyckades inte haka på oss då vi strax därefter kom till banans tyngsta backe. Kort därefter kom den ordentliga motivationen – efter en snäv kurva skymtade jag Andy långt där framme.

Andy är en löpare som jag respekterar väldigt mycket. Egentligen ligger han på en helt annan nivå än mig. Men han har varit sjuk och skadad och Skogsmarathon skulle bli hans enda lopp i år. Och nu var han där – lite drygt 100 meter före oss och med en hållning som indikerade att han var ordentligt trött.

Andys rygg gav mig nya krafter. Jag gick förbi Långeman och började dra oss närmare och närmare. Farten ökade och med cirka 700 meter kvar gick jag om Andy. Men jag vågade inte slappna av, utan försökte hålla tempot. Och när jag några hundra meter senare kollade bakåt såg jag till mig förvåning att även Långeman hade släppt.

Jag låg fyra. Ingen hotade mig. Och jag behövde bara stå ut i 500 meter till. Plötsligt kändes allting väldigt, väldigt lätt.

Det där ”kvalitativa träningspasset” blev en succé. Visst – det var bara min andra halvmara ever. Men att jag skulle putsa min tid med över 10 minuter på en bana som var långt mycket mer krävande än den i Stockholm kändes helt surrealistiskt.

Både jag och Långeman tog oss under 100 minuter med bred marginal. Och efter målgång var jag tvungen att tacka honom för hjälpen. Utan honom hade jag mentalt inte klarat av att slutföra loppet på det här sättet. För min del stannade klockan på 1:33:35. Inte en enda kilometer gick på över 5 minuter – inte ens den allra tyngsta skogskilometern! Och från 18 kilometer och in i mål gick det riktigt snabbt med en sämstanotering på 4:06 och en avslutning på – för mig – smått sensationella 3:54.

Den där hybrisosande önskedrömmen om att göra Stockholm Halvmarathon på 1:30:00 känns plötsligt inte helt omöjlig. Får jag in lite mer speed i kroppen under de kommande veckorna kan en höstkantad lördagseftermiddag i Stockholm mycket väl bli min främsta triumf någonsin.

Dags att känna pressen?

Okej. Så jag har tydligen hamnat i Startgrupp A i Stockholm Halvmarathon. Att hitta folk som vill hålla farten uppe kommer knappast bli mitt största problem.

Shit alltså. Hur kunde det bli så här? Jag som för ett år sen hade målsättningen att överleva ett lopp. Och nu ska jag starta med dom kvicka löparna. Årets utmaning kommer bli att hålla nere farten, så att jag inte tar rygg och kroknar efter ett par kilometer.

Jag borde nog känna press. Men just nu känns det mer som pepp.Startgrupp A

Race day

I går var det race day. Det veckovisa hotellmästerskapet på Playitas gick av stapeln. Fem eller tio kilometer och ett fåtal hugade löpare, som kände för att slåss mot eftermiddagsvärmen.

I och med att jag är på sportsemester och inte har särskilt många måsten på agendan valde jag att ladda upp like a pro. Uppstigning 08:00. En långsam morgonlöpning à fem kilometer. Dusch och sen en ännu långsammare frukost. Därefter helkroppsmassage med fokus på det högerknä som börjat strama en del på slutet. Lite sol, bad och läsning. En väldigt sen salladslunch följt av siesta.

Då väckarklockan ringde efter siestan var jag fortfarande rätt dåsig. Men det gick snabbt över när jag fick börja värma upp. Och efter hand dök löparna upp vid starten. Tre tjejer och ett tiotal snubbar. I 10k-klassen var vi endast en tjej och fem killar som kom till start.

I starten var det en av 5k-killarna som rusade på som satan. Själv tog jag det lugnare, lade mig i mitten och såg till att ha överblick över täten. Jag försökte hitta ett jämnt och skönt tempo. Som tur var kollade jag inte av Nike+, för psyket hade inte gillat att den första kilometern gick i 4:09-tempo.

Vägen upp till vändpunkten vid 2,5k avslutades med en lång och seg uppförsbacke. Där gick jag ikapp och förbi den senare damvinnaren på 5k och i den efterföljande utförslöpningen, som inledde hemvändandet på första varvet, räknade jag till cirka 28 sekunder efter ledaren.

Vid varvningen för 5k klev två av killarna före mig av och jag gick ut som trea i milloppet. Jag låg cirka 10 sekunder efter tvåan och planen var att jobba ikapp honom under den kommande kilometern, ligga i rygg under uppförskörningen och sticka ifrån direkt efter 7,5-passeringen.

Men jag kom ikapp alldeles för snabbt. Och han såg så sliten ut. Det kändes inte lönt att lägga sig i rygg. När jag testade att trycka på lite släppte han direkt. Därifrån och in i mål var jag ensam mot tröttheten.

Den 41-årige fransmannen framför mig fanns det inte mycket att göra åt. Även om jag knappade in några sekunder var han totalt ohotad. Och i mål var jag det också – luckan bakåt hade vuxit sig ganska stor.

Den preliminära tiden blev 41:22. Det hade räckt till en seger förra veckan. Å andra sidan var det någon 17-åring som tryckte in en fenomenal 36:nånting-tid veckan före det. Så en andra plats kändes ändå väldigt hedrande.

Snittet blev 4:05 minuter/kilometer med 4:25 som långsammaste kilometer och avslutningen på 3:44 som snabbaste notering.

4:05 ligger klart under min måltid på Stockholm Halvmarathon, så farten kanske trots allt finns där. Då ska jag å andra sidan dubbla distansen plus röra mig i tusenfalt större trängsel. Det känns för tidigt att ge upp. Men det är ett riktigt, riktigt tufft mål jag satt upp.

En sjukt sliten tvåa:
Förlorare

…och ett helt oberört vinnarpar:
Vinnare