Tag Archive | stockholm halvmarathon

Testlopp

För ett år sen sprang jag Gävle Halvmara för att se om jag ens hade en sportslig chans att överleva Stockholm Marathon några veckor senare. Idag är det dags igen. Den här gången är det rimligheten i att göra ner mot 3:00 på Köpenhamn Marathon om två veckor som ska testas.

Det positiva med dagens lopp är att jag ligger långt, långt förre fjolårs-Håkan. Han var en rätt stukad kille med skadekänningar och utan särskilt många kilometrar i kroppen. Det negativa är att jag har sjukt mycket högre förväntningar idag.

I ärlighetens namn har jag fuskat ganska mycket med mitt träningsprogram under de två sista månaderna. Men jag borde ändå kunna göra en tid ner mot mitt personliga rekord på 1:29:05 från i Stockholm 2014 (loppet som numera går under benämningen Kaskadspyorna utanför slottet).

Det som talar för mig idag är den suveräna farten jag hade i Målilla för två veckor sen. Det som talar emot mig är att under gårdagens finjogg kändes 4:40 min/km som ett ganska snabbt tempo.

Vi får se vad tävlingsjävulen lyckas locka fram.

Annonser

1:30:besvikelse

Stockholm Halvmarathon

Långt i bakgrunden springer en pannbandslöpare med kycklingben och funtar på om det inte är läge att höja tempot.

Stockholm Halvmarathon blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Tydligen motionssprang jag de första fem kilometrarna i ett så lågt trivseltempo att det inte gick att räta upp. I stället för att slå personligt rekord gick jag in på 1:30:30 och hamnade lite drygt 100 placeringar sämre än förra året.

Men även om resultatet blev så där finns det en del sköna saker som jag tar med mig:

  1. Jag fick springa om Promoe på Södra Mälarstrand (jag vände mig bakåt, ropade Long Distance Runner och gjorde tummen upp). Kändes stort.
  2. Jag kände mig väldigt stark i kroppen. Ingen ostbågehållning här inte.
  3. Mitt nya löpsteg blir bara skönare och skönare.
  4. Jag älskar verkligen känslan av att få springa i mina Saucony Kinvara.
  5. Den nya bansträckningen var riktigt trevlig.
  6. Att få avsluta med en tempohöjning till 3:45 min/km var rätt mighty.

Nä. Målet att gå under 1:29 på halvmaran får föras över till 2016. Nu blir det hårdträning inför New York Marathon i november. Blir kroppen än starkare och benen än rappare tills dess, kan det bli ett ruggigt roligt lopp.

Så satans laddad

Efter Vasan har jag tagit det rätt lugnt. Jag har sprungit när jag känt för det och vilat då jag velat det. Det har varit mycket skönt att inte ha någon press och i ärlighetens namn har jag varit lite halvlat. Men det förtjänar jag. Resultatet av den minskade träningsdosen är att mina ben känns totalt hyperaktiva inför morgondagens halvmara i Stockholm.

Egentligen känns det helt sinnes att det bara var två år sen allt det här drog igång. Då handlade det om överlevnad. Om att visa att jag med några månaders löpning i benen kunde ta mig i mål. Då det i morgon är dags för min tredje halvmara i Stockholm är målsättningen aningen högre. I morgon vill jag gå för rekord.

Sent i går drog jag ut och körde ett tempotest på tre kilometer. Det rosslade lite i lungorna och pulsen rusade, men det fanns punch i benen. Och med 11:17 på 3000 meter ska jag enligt omvandlaren på Marathon.se ha kapacitet för att gå under 1:27:30 i morgon.

Nu tror jag i och för sig inte att det kommer att gå fullt så snabbt. Men med ett uns solsken, tacksam vind, härlig draghjälp, lagom mycket hemlängtan och peppiga människor längs banan borde jag kunna matcha 1:30. Och då krävs det bara en gnutta pannben från Slussen och ner till Slottet för att bräcka fjolårets personliga rekord.

Tillbaka på stegen

Egentligen ville jag gå till gymmet. Men Jobb-Anna var klok och poängterade att om jag vill börja springa fort är det nog snarare intervaller som gäller. Och jag vill ju springa fort. Så det fick bli lite intervaller i går.

Jag har två intervallstegar och i går var det den korta – 1-2-3-4-3-2-1-minuter – som stod på agendan. Men då den första intervallen rimligtvis borde vara slut durrade klockan aldrig till. Och det var då jag insåg att jag hade kickat igång långstegen: 1-2-3-2-1-kilometer.

Det är så satans tråkigt, men så fort jag upplever ett litet mentalt gupp börjar hjärnan leta argument för att lägga av. Och så blev det givetvis även i går. Den första intervallen blev en utdragen debatt med mig själv. Som tur var blev hjärnan motbevisad på varenda enskild punkt. Och då jag satte iväg på den första tvåkilometersintervallen kändes benen lätta och bröstet liksom svävade uppåt, framåt.

Jag knäckte alla fem intervaller inom tidsmålet – under fyra minuter per kilometer. Den långa trekilometarn kändes väldigt fin och gick i stabilt 3:56-tempo.

Den här stegen blev både mycket bättre och mycket skönare än förväntat. Satsningen inför Stockholm Halvmara är igång på allvar.

Superskön comeback

Det var så länge sen jag fick använda mina superfina, älskade Saucony Kinvara att jag hade glömt bort hur glada dom är. Men i dag – efter månader av återhållsam långsamlufsande – var det äntligen dags att snöra på sig snabbdojorna igen.  

Alltså. Det känns rätt lamt och pajigt att åma sig kring ett par skor. Men jag älskar verkligen hur dom här skorna får mig att springa. Jag blir på bra humör omgående. Redan under de första stegen. 

I dag testade jag huruvida det finns någon fart i kroppen. Efter uppvärmning körde jag sex kilometer i en bit under 4:30-tempo, med en avslutning på 4:07. 

Visst. Det är en bra bit ner till målet på under 1:29 på Stockholm Halvmara. Men med mycket löparglädje, ett stärkt självförtroende och några bra intervallpass borde det inte vara helt omöjligt. 

Att korsa bristningsgränsen (och slå personligt rekord)

Medalj

Stockholm Halvmarathons 20k-passering. Klockan över mitt huvud visar 1:26:nånting. Med tanke på att jag var sen över startlinjen har jag över en minut till godo på den tiden. 1:30 är inom räckhåll! Jag letar så djupt jag bara kan inom mig efter raketbränsle och trycker på lite extra. Strax innan slottet spyr jag. Men jag vägrar sakta ner. Sen spyr jag igen. Och igen.

Under den sista kilometern på dagens halvmara spydde jag fyra gånger. Och direkt efter målgång spydde jag två gånger till. Det var som att kroppen ville vända ut och in på sig själv. Då en medlidsam funktionär räckte över en spypåse tog allting slut. Inga per spyor. Men det var på stappliga ben jag tog mig till slutet av målfållan.

Nu vet jag var min gräns går. För första gången någonsin har jag nått min egen bristningsgräns. Jag till och med korsade den och såg hur det såg ut på andra sidan. Det var ingen vacker syn och jag vill be alla dom som stod längs upploppet för att heja på sina nära och kära om ursäkt för att de fick följa min kamp mot mig själv på lite väl nära håll.

MEN – och det är inget litet men, så jag skriver det med versaler –  jag gjorde det. Mellan spyorna höll jag tempot uppe. Jag passerade mållinjen på 1:29:05. Jag spöade helt enkelt skiten ur mitt eget högt satta mål. Och av bara farten putsade jag mitt personliga rekord med 4:30 minuter. För att inte snacka om att jag kapade drygt 14 minuter från min fjolårstid, då jag gjorde mitt livs första halvmara. Sånt kan vara värt ett par spyor.

Lika synd som jag tyckte om folket som fick se mig kasta upp längs upploppet tycker jag om dom som sitter i samma kupé som mig just nu. Dom som tvingas dela luft med en sargad 36-åring som doftar lika delar spya och intorkat svett. Men det får dom ta.

…och nervositeten inför start

Spellista

För ett år sen satt jag på tåget ner till Stockholm och var livrädd. Jag skulle springa längre än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Och jag var uppriktigt osäker på om jag skulle klara av det. Nu sitter jag här ett år senare. Och känslan är den samma.

I dagens halvmara ska jag försöka springa snabbare än vad jag någonsin lyckats göra tidigare och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag inte är 100 procent tränad. Men det är inte det värsta. I år ska jag gå ut med Startgrupp A. Jag ska springa med dom snabba löparna. Hur kunde det bli så?

Just nu studsar frågorna fram och tillbaka i skallen:

  • Ska jag köra med tidsangivelse i lurarna?
  • Ska jag köra kortärmat, trots att mina bästa resultat kommit i långärmat?
  • Gå ut hårt och hoppas på det bästa? Eller…?
  • Borde jag inte sänka ambitionsnivån – satsa på 1:35h i stället för 1:30h?
  • Är min playlist tillräckligt motiverande?

Just spellistan, som för många nog är en ickefråga, är den som gnager hårdast hos mig. Jag är en usel löpare utan musik i lurarna. Den sätter takten, känslan och motivationen. Den kan ta mig de extra meter som behövs för att nå hela vägen fram. Men den kan även sänka mig och trigga de negativa tankarna.

Min playlist inleds som den brukar:

  1. En lugn femminuterslåt, som slås på fem minuter innan start (Lorentz – Allt från mig)
  2. Eminem – The Monster (har inlett så många lopp med den att jag fått en betingning – när låten går igång vet jag att det är på allvar)

Därefter bryter jag mot hur jag brukar göra. I stället för att köra ett och samma album under den första milen blir det:

3x Håkan Hellström
2x Veronica Maggio
2x Timbuktu
2x Kanye West
2x Bloc Party

Efter det ska jag ha passerat 10k. Då switchar jag om till luftig pop och dansanta tongångar, för att vid 16k gå över till tyngre rock. Det är här det kan gå ordentligt fel. Det är här det ska bära eller brista.

För att belöna mig själv har jag försökt tajma passande målgångslåtar:

1:30h – Ison & Fille – Länge leve vi
1:34h – Lil Wayne – Drop The World
1:38h – Sabaton – Primo Victoria

Startgrupp A. Det skrämmer skiten ur mig. Folk kommer inte bara se snabba ut. Jag kommer veta att varenda en av dom är förbannat snabb. Men samtidigt får jag inte glömma bort att jag faktiskt har kvalat in dit. Jag har inte hamnat där av misstag.

Stockholm Halvmarathon – nu kör vi! Oavsett om det bär eller brister kommer jag ta mig fram med loppets bästa spellista i lurarna.