Archive | maj 2016

Köpenhamn? Ett misslyckande? No way!

CPH1.jpg

Då jag under den 27:e kilometern under Köpenhamn Marathon fick kämpa allt hårdare för att hålla spyan nere och tempot uppe, samtidigt som jag tvingades se hur avståndet till 3:00-farthållarna sakta med säkert ökade, kändes det senaste halvåret av mitt liv totalt bortkastat. 15 kilometer senare var känslan en annan.

Jag räckte inte till. Så enkelt är det. Jag lyckades inte kapa 16 minuter på mitt marathonrekord och gå under tre timmar i Köpenhamn. Jag var inte ens nära. Sex månaders hårdträning var inte nog. Jag hade fuskat lite för mycket med styrkan och långpassen. Något som slog till som en slägga under loppets andra halva.

Köpenhamn Marathon var över alla förväntningar. Välorganiserat. Bra bana. Trevlig inramning. Lagom många löpare. Och till en början var även jag över alla förväntningar. Då jag passerade halvvägs på 1:29:30 kändes allting så satans lätt. Sen gick det utför.

Jag vet inte om det var min lilla fartökning för att komma ikapp farthållarna som gjorde det. Eller så var det mitt aningen ojämna tempo (jag pendlade ganska vilt mellan kilometrar på 4:04 och 4:20). Men plötsligt fanns det inte längre någon punch i benen. 4:27. 4:35. Tempot blev lägre och lägre tills jag träffade en all time low: 5:24 på den 37:e kilometern. Där och då kändes hela livet som ett fiasko. Men så hände två saker:

  1. Världens bästa medlöpare sprang förbi. Och utan att han förstod det drog han upp mig från mina Nä, nu jävlar ger jag mig-tankar.
  2. Jag började räkna baklänges och insåg att det bara krävdes en minimal fartökning för att gå under 3:10.

Med facit på hand är jag jättenöjd med Köpenhamn. Jag gick i mål på 3:08:06 och putsade mitt personliga rekord med drygt åtta minuter. Samtidigt besegrade jag dumskallen, som ville bryta redan efter 27 kilometer. Och bägge dessa bedrifter fick jag göra i trevligt solsken. Inte illa för att vara en söndag liksom.

Min sexmånaderssatsning på att bli sub-3h slutade halvvägs mellan mitt gamla rekord och min högt satta målsättning. Men jag väljer att se det här glaset som halvfullt.

CPH3.jpg

Kolhydratladdning & segt sista pass

Imorgon bär det äntligen av till Köpenhamn. Och det ska bli suveränt kul. Jag är helt enkelt i kanonform och om inget väldigt oförutsett händer kommer jag att putsa mitt marathonrekord ganska rejält. Men under morgonens sista löppass fanns det inget som indikerade rekordfart.

Med tanke på att jag har tränat för det här loppet i sex månader tänkte jag att jag kunde gå all in även under upploppet. Så för första gången har jag testat att kolhydratladda. Efter tisdagslunchen blev det minimalt med kolhydrater och dagens morgonjogg (att kalla det för löpning vore ett hån mot alla dom som verkligen löper) var slutet på kolhydrattömningen.

Det gick segt och långsamt. Varken kropp eller hjärna hade någon direkt power. Och inte blev känslan bättre av att jag mötte en massa hurtiga deltagare i P4-milen, som studsade fram i fin sub-50-fart. Därför blev jag inte direkt ledsen när en hantverkare ringde och frågade om vi kunde ses vid min lägenhet om 30 minuter. Det sista passet innan Köpenhamn blev en väldigt kort historia.

Om det var trist att tömma kolhydratdepåerna var det desto trevligare att börja fylla på dom med svullig frukostbuffé på Café Lido och lunch i solen på en uteservering.

Hej då kolhydratfattiga måltid – det dröjer nog tills vi ses igen…

IMG_4221

Sista långpasset innan Köpenhamn

Igår var det säsongens myspass med Runacademy. Och med åtta dagar kvar till maran i Köpenhamn passade det mig helt perfekt, för då fick jag ett ordentligt långpass utan att behöva köra ett tråkigt passbenspass på egen hand.

Gårdagens Runacademy-pass var ett tvåmilapass i avslappnat tempo. Men eftersom vi körde det längs milspåret vid Skidstavallen kändes det rätt tufft trots det lugna tempot. Det finns liksom backar att ta av längs det spåret.

Med fem kilometer transportlöpning till passet hade jag 25 kilometer i benen då jag började springa hemåt. Jag hade bestämt mig för att inte komma hem med mindre än 30 avklarade kilometrar och med bara en liten omväg kunde jag få både lite omväxling och några lätta bonusmetrar, så jag tog vägen via järnvägsbron vid Gävle Hamn hem.

Det finns få ställen som jag känner mig så tuff som löpare som då jag får springa längs den ruffiga järnvägsbron. Det är en superlång raksträcka, som liksom aldrig vill ta slut. Under gårdagen blev den lite extra tuff, då den blev starten på min sista kilometer fartökning.

För att testa hur formen egentligen är lade jag in en fem kilometer lång fartökning efter 27 kilometer. Till en början var kroppen inte alls särskilt pigg på att lämna njutzonen. Men ganska snart fick jag upp tempot och med hjälp av både järnvägsbron och en hel del hemlängtan lyckades jag precis gå under fyra minuter på kilometer #32. Klart supergodkänt.

Idag är det bara en vecka kvar till årets stora marathonmål. Jämfört med hur jag låg till inför fjolårets Stockholm Marathon är jag både snabbare och starkare i år. Dessutom har jag sjukt många fler mil i kroppen.

Då lyckades jag sänka mitt rekord med 15 minuter. Däremot är jag osäker på om jag kan göra samma kapning i år igen. Att gå under tre timmar i Köpenhamn kommer bli riktigt, riktigt tufft. Men en tid under 3:05 känns ändå rimligt.

Nu återstår bara den stora frågan: Att satsa högt från början och kanske misslyckas eller…?

IMG_4183

Vilket besked: Nytt pers med 3 min!

Efter dagens testlopp i Gävle ska jag sluta tänka på de spyor som krävdes för att jag skulle gå under 1:30 på halvmaran i Stockholm. Nästa mål borde snarare bli att gå under 1:25 h.

I och med att jag är så kass på att pressa mig själv under träning krävs det lopp för att jag ska få reda på var jag egentligen står. För två veckor sen slog jag rekord på 5 km nere i Målilla. Och idag krossade jag mitt halvmararekord med ganska exakt tre minuter. Med 1:26:09 i mål känns en helmara under tre timmar faktiskt inte totalt orimligt.

Loppet idag gick helt perfekt. Bortsett från att jag rusade iväg i starten och gjorde 3:56 min på den första kilometern sprang jag väldigt behärskat och bra. Under det första varvet slog jag följe med hon som senare skulle sluta tvåa i damklassen. Ibland tog hon täten. Men för det mesta låg jag steget före och så fort jag råkade slå av på takten var hon uppe jämsides för att trissa upp den igen. Perfekt.

Tyvärr hakades mitt sällskap av under backen upp mot varvningen på Gunder Hägg Arena. Därifrån och in i mål fick jag sololöpa. Men vad gör det när benen är starka, farten är jämn och varenda löpare som du kommer ikapp väljer att inte ta rygg?

Med cirka två kilometer och massvis med krafter kvar såg jag två ryggar omkring 200 meter före mig. Egentligen var jag rätt nöjd redan då, för jag skulle gå under målet 1:30 h. Men plötsligt vaknade tävlingsnerven. Och i den svaga nedförslutningen vid Gävle travbana började jag plocka sekund efter sekund. Plötsligt hittade jag en helt ny fart och de sista tio sekunderna plockade jag in på bara några hundra meters löpning. Damsegraren och hennes sällskap hade inte en chans att haka på då det var dags för den sista uppförsbacken. Där såg jag nästa rygg.

Hade jag vetat att jag hade en tid under 1:26 på gång + en finfin skalp i form av att få slå en löpare som jag har väldigt stor respekt för, så hade jag nog kunnat gasa på rätt mycket extra under de sista 500 meterna. Men nu blev det inte så. Det blev en elfteplats och en, för mig, finfin tid.

Och det bästa av allt: Jag kände mig inte ens trött. Visst, fartökningen under den sista 1,5 kilometern tog emot. Men utan den hade jag nog kunnat hålla 4:05 min/km i ytterligare 5-6 kilometer.

Hade jag vetat var den här dagen skulle sluta hade jag sett ännu kaxigare ut innan start.

GavleHalvmara

Testlopp

För ett år sen sprang jag Gävle Halvmara för att se om jag ens hade en sportslig chans att överleva Stockholm Marathon några veckor senare. Idag är det dags igen. Den här gången är det rimligheten i att göra ner mot 3:00 på Köpenhamn Marathon om två veckor som ska testas.

Det positiva med dagens lopp är att jag ligger långt, långt förre fjolårs-Håkan. Han var en rätt stukad kille med skadekänningar och utan särskilt många kilometrar i kroppen. Det negativa är att jag har sjukt mycket högre förväntningar idag.

I ärlighetens namn har jag fuskat ganska mycket med mitt träningsprogram under de två sista månaderna. Men jag borde ändå kunna göra en tid ner mot mitt personliga rekord på 1:29:05 från i Stockholm 2014 (loppet som numera går under benämningen Kaskadspyorna utanför slottet).

Det som talar för mig idag är den suveräna farten jag hade i Målilla för två veckor sen. Det som talar emot mig är att under gårdagens finjogg kändes 4:40 min/km som ett ganska snabbt tempo.

Vi får se vad tävlingsjävulen lyckas locka fram.