Tag Archive | boulognern

Så jävla snabb!

Uppladdningen inför dagens Runacademypass var kanske inte top notch. Jag hade tänkt långsamlöpa sju kilometer som uppvärmning. Men jag kollade lite för många flöden innan jag pallrade mig iväg. Plötsligt var det bråttom och långsamlöpningen fick bytas ut mot distanstempo. Inte helt optimalt. Eller så var det exakt det som krävs för att få fart på de här gamla kycklingklubborna.

I dag var det time catch-intervaller som stod på menyn. 2x5x400 meter i min kära allé i Boulognerskogen.

Eftersom jag inte är van vid att köra så många fyrahundringar höll jag igen lite i början och rullade på i 80-85 sekunder per intervall. Men med tre vändor kvar kände jag mig alldeles för pigg, så jag började sätta fart. Och under den avslutande intervallen tänkte jag tömma tanken totalt.

När vår tränare Elov Olsson kom upp jämsides med mig efter nån hundring hörde jag mig själv utbrista Vad fan? varpå Elov frågade om vi skulle rejsa. Givetvis. Jag tryckte på så mycket jag bara kunde och kände hur benen trummade på. Men det är tufft att försöka matcha någon som är flera storlekar bättre och med cirka 50 meter kvar tog jag tvärslut.

När jag väl kom i mål hävdade Elov att jag hade gjort fyrahundringen på 65 sekunder. Det är way, way snabbare än vad jag någonsin sprungit tidigare.

I stället för att jämföra mig med andra och hänga läpp över att Elov kunde springa åttor runt mig nöjer jag mig att mäta mig mot mer realistiskt motstånd – nämligen mig själv. Och då kan jag bara konstatera att jag är så jävla snabb!

Rätt coolt att hela vår Runacademygrupp avslutade passet med att pressa fram sin snabbaste intervall för dagen. Där ser man styrkan i att träna i grupp. Det är då man hittar de där dolda krafterna, som det är så satans svårt att kräma fram som sololöpare.

Då livet kommer emellan

Ibland glömmer jag bort att jag började löpa för att jag inte hade så mycket annat för mig. Och då blir jag frustrerad när livet kommer emellan, så att jag inte hinner/pallar sticka ut och springa.

Sen lördagens halvmara har jag varit helt uppsnurrad i annat. I söndags storskördade jag i skogen och i måndags var det fotboll: Gefle vs Djurgården. I tisdags drog jag på övernattningskonferens och i torsdags åkte jag ner till Stockholm för 2,5 timmar U2 på Globen. I går hade jag lite styr inför att jag ska spela musik på ett bröllop. Och i dag är det dags för själva bröllopet.

Det lämnar mig bara onsdagen. Då var jag ner till allén i Boulognern. Intervaller, 8×400 meter, stod på menyn. Och det var lite blandade känslor. De första gick kanon. Men sen började kroppen spöka. Det högg till i sidorna. Någon liten sketmuskel fick spelet och började ticsa. Andningen hängde inte riktigt med. Och pulsen rusade upp-å-ner som en skenande jojo. När jag kom hem insåg jag att det fanns orsak till allt kroppen stretade emot. De första fyra intervallerna hade gått klart snabbare än vad jag egentligen har kapacitet för.

Är jag inte alltför bröllopssliten i morgon ska jag ta en liten skön avkopplingsrunda. Sen ska jag vara back on track nästa vecka. New York Marathon närmar sig och det finns som bekant inga dåliga väder. Bara dåliga löpare.

I en dunkel och skum allé i Boulognern letar jag förgäves efter storformen:

aillis20150919113652

Premiär: 1-2-3-2-1-stege

We-hooo! Efter alldeles för mycket långsamlöpning och sega backintervaller kändes det skönt att äntligen få sträcka ut och springa lite fort igen. I dag testade jag för första gången att köra en stege. Det blev 1-2-3-2-1-kilometer med lite lite varierade vilor emellan i spåren kring Boulognern/Kungsbäck.

Planen var att ligga på 4:00-tempo och fram till den sista avslutande kilometerintervallen låg jag på 4:01 minuter/kilometer i snitt. De sista krafterna i kombination med hemlängtan gjorde att jag drämde i med 3:36 under den sista intervallen. Så snabbt var det väldigt länge sen jag sprang.

Jag gillar verkligen att jag kan programmera min kära vän Polar V800, så att den durrar när jag springer för sakta, säger till när en intervall är slut och räknar ner vilan. Däremot har jag inte riktigt förstått hur jag ska programmera den. Nu räknade den in min promenadvila i snittiden, så helt plötsligt kunde jag inte enkelt följa upp dagens pass.

Under huven finns ju ungefär exakt all data jag någonsin skulle vilja komma åt. Men jag vill ju inte behöva gräva där. Jag vill att kära V800 ska tvångsmata mig med lättsmälta godbitar.

Jaja. Väldigt oviktig smolk i en grymt skön intervallbägare. Vem vet? Det kanske går att träna sig ner till Sub40 även i år.

Fram för det ideella

IMG_3374

I dag nådde Lidingöloppet on Tour Gävle och Boulognern. I stället för att stå på startlinjen stod jag i en finfin neonväst vid den första (och sista) kurvan och visade vägen.

Jag har aldrig varit funktionär på ett lopp tidigare. Och jag blev faktiskt rätt nervös. Det hade varit hyggligt pinsamt att peka fel, stå i vägen, missuppfatta allt eller göra något annat som sabbade racet för någon av deltagarna. Men ingen sprang – så vitt jag vet – fel vid mina två passager.

Rätt kul att jag under det senaste halvåret har börjat lära känna en del inom Gävles löparscen. Jag har helt enkelt gått från att vara lonerunner till att bli sällskapsrunner. Och det är faktiskt snäppet bättre att ha ansikten som man känner igen att heja fram.

Trots att jag inte var med i dag har jag börjat leka med tanken på att köra Lidingöloppet i år. Det skulle vara en bra inledning på en eventuell klassikersatsning. Kanske lika bra att anmäla mig innan det är för sent.

Nya skor, nytt rekord

Saucony Kinvara

I går unnade jag mig två par nya skor. Tänkte att om jag bara håller mig borta från snuset i två månader så har jag ju fått dojorna ”gratis”.

Efter dagens CxWorxpass plockade jag ut det ena paret – Saucony Kinvara 5 – på ett litet farttest. Nästa veckan ska jag nämligen ner till Målilla för att springa Vårstafetten och jag har ingen uppfattning alls om i vilken form jag är eller vilken fart jag kan hålla.

Även om jag har kört med ett par opronerade Saucony Mirage med litet dropp på bandet på Må Bättre känner jag mig inte helt säker på att mina lättstötta knän kommer lyckas komma överens med mina nya Kinvara. Det är ju trots allt en viss skillnad på löpband och asfalt/torra grusvägar. Men jag bad dom på Intersport om en glad sko med mycket känsla. Och när dom plockade fram de där vita skönheterna smälte jag som en mjukglass på savannen.

En liten stund tänkte jag lunkjogga ut till min vanliga 5k-runda och köra farttestet där. Men då skulle totalen landat på lite drygt en mil och det kändes som att utmana ödet lite. I stället värmde jag upp och satte fart bland flanörerna i Boulognerskogen.

Det blev 2×1000 meter med joggvila emellan. Den första tusingen gick på klart godkända 3:36. Och den andra slutade på 3:27 minuter, vilket var nytt rekord.

Med tanke på att jag valde en rätt knixig väg med smala, skarpa kurvor på slutet samt även kostade på mig ett ansträngt Tackar så mycket till ett par som lämnade mig företräde över en liten träbro kändes 3:27 riktigt, riktigt fint. Fjolårets målsättning att kommer ner i 3:20 på en kilometer verkar plötsligt mer realistiskt än vad det var under 2014.

So far är jag mycket, mycket nöjd med mina Kinvara. Dom får helt klart följa med till Småland nästa helg.

Joråså att:
IMG_3214

Världens drygaste intervallöpare

I går körde jag för tredje veckan på raken mitt 500-metersspår i Boulognerskogen. Och äntligen, äntligen, äntligen fick jag till den fjärde femhundringen. På köpet sprang jag mig nog även epitetet Världens drygaste intervallöpare.

I Runner’s World läste jag igenom något sub 40-program, som innehöll 6×1000 m-intervaller. Jag fattar verkligen inte hur det går till. Mina 500 m-intervaller knäcker mig totalt. Men i går trappade jag i alla fall upp från tre till fyra intervaller. Och däremellan joggvila i 500 meter. Fyra intervaller och tre varv joggvila. Sju varv totalt. Och under samtliga sprang jag förbi samma par.

På mitt första varv sprang jag förbi två personer, som promenerade åt motsatt håll. Då jag kom in i sista kurvan på mitt andra varv hade dessa två hunnit slagit sig ner på varsin bänk längs den ganska smala vägen. Gott så. Men jag misstänker att deras samtal blev ganska hackigt, för varannan minut sprang jag förbi. Ibland lunkande. Ibland rusande. Men ständigt flåsande och frustande. Paret pallade sitta och titta på mig i fyra varv. Då jag väl var inne på den sista intervallen hade dom gett upp och jag sprang förbi dom då de var på väg bort från bänkarna.

Nä. Den snackpausen hade dom inte mycket för…

Snittiden på gårdagens intervaller blev snäppet långsammare än förra veckan. Men då ingår även tiden för joggvilan, så det är omöjligt att veta huruvida jag slackade i intervallerna eller i återhämtningen. Fast det kvittar å andra sidan – det viktiga är att jag kunde addera mer distans än tidigare.

Tillsammans med en redig uppvärmning och en lång nedvarvning blev gårdagens tur en fin 10,2-runda i 4,39-tempo.

Grattis i efterskott Håkan

Boulognerskogen

I förrgår fyllde Håkan Hellström 40 år. Och i dag firade jag min namne med att ta en after work-tur med den nykomponerade spellistan Hellströms 30 bästa löparlåtar i lurarna. Givetvis hade det varit mer passande med 40 låtar. Men även om han är ett geni har Hellström inte 40 bra löparlåtar i bagaget. I ärlighetens namn så har han knappt 30 stycken – jag fick krysta lite för att komma upp i en jämn och fin siffra.

Dagens runda var min vanliga 10 km-tur, fast med ett bonusvarv i skogsspåret borta vid högskolan i Gävle. Totalt landade det på 14,6 km. Jag gillar verkligen det där skogsspåret. Det är lättsprunget och inte alls så kuperat, som vissa gamla motionsspår envisas med att vara. Men det innehåller ändå en redig mördarbacke. Allt för att motverka obefogad hybris.

Fast den stora behållningen med rundan är Boulognerskogen. Att på vägen hem få springa omvägen över de små träbroarna vid Gavleån är alltid en extra belöning i slutet av en bra löptur.

Målet i dag var att ligga på ett stadigt 5:00-tempo. Men då jag precis inledde bonusvarvet i skogen och det kom en lite slöare Hellström-låt kändes tempot klart, klart långsammare än så. Därför blev jag rätt förvånad när jag kom hem och insåg att snittfarten låg på 4:35. Och jag hade sprungit helt tokigt jämnt – jag hade nio raka kilometer där tiden diffade med endast tre sekunder mellan den snabbaste och långsammaste kilometern. Typ som en maskin.

Då jag tränade inför halvmaran förra sommaren nötte och nötte jag för att kunna hålla jämnt 5:00-tempo på sträckor mellan milen och 15 kilometer. Nu verkar det som att 4:40 är det nya 5:00. Synd att det inte är en halvmara jag tränar inför. I såna fall skulle jag kunna få en riktigt trevlig sluttid. Inte ens min uppblåsta hybrishjärna tror att jag kan snitta 4:40 på en tre gånger så lång distans som den jag betade av i dag.

Jaja. Grattis i efterskott Hellström. Och tack för att du gav mig en så fin runda i dag – trots att jag tvivlade på huruvida dina små mirakel var löpanpassade eller inte.