Archive | april 2018

Ett nederlag är inget misslyckande

Förra lördagen försökte jag mig på nytt på 100 miles-distansen. Och på nytt fick jag lämna ett lopp med Did Not Finish-stämpel. Ett nederlag, men verkligen inget misslyckande.

TEC 100 i Täby var en helt strålande tävling. 14 varv på en bana, där lite drygt hälften gick i härlig skog. Att vädret var på topp gjorde så klart sitt, men jag hade nog trivts även i regn och motvind, för det var riktigt bra arrangerat.

Det här var första gången jag kört en varvtävling. Och det var riktigt skönt att kunna ha med massvis med mat + kläder (jag hade till och med sovsäck + liggunderlag i packningen). Däremot gjorde jag ett rookiemisstag och placerade min packning under de trångbodda bänkarna. Under de första fem-sex varven spelade det ingen större roll. Men då benen väl började bli lite ömma var det rätt bökigt att sätta sig på huk för att komma åt lite nyponsoppa och batteriladdaren.

Loppet blev riktigt socialt för min del. De första tre varven slog jag följe med en göteborgare som hade gjort en liknande resa som jag – börjat springa sent och kämpat upp från ett par kilometer till marathon och ultra. Därefter slog jag följe med N – en hjälte från Sandviken, som tog sig i mål i Kullamannen Ultra i höstas.

Jag kände mig pigg och fräsch hela vägen. Och framför allt var jag positiv. Men under det nionde varvet hände något. Efter att ha sprungit de första fyra kilometrarna började jag och N gå då vi kom till skogen – både för att spara krafter och för att det var natt. Då insåg jag att jag hade väldigt svårt att hålla samma tempo som N.

Innan varvningen insåg jag att det här var det sista jag skulle se av N. På nästa varv skulle jag inte kunna hålla jämna steg med honom. Jag var inte trött, men jag hade blivit långsam. Och när jag gjorde huvudräkningen – fem varv à 2h varvet innebär 10h ensampromenad för att nå mållinjen – valde jag att kliva av.

Till skillnad mot för efter Kullamannen, då jag kände att jag hade misslyckats grovt, ser jag inte det här som något misslyckande. Nu vet jag att 100 miles är långt, men doable. Med gott humör, stark kropp och bra sällskap går det att knäcka sträckan. Samtidigt har jag börjat fundera på huruvida det här med ultra verkligen är något för mig. Jag tycker ju om att springa snabbt, matcha tider, se målet närma sig och bli trött. 100 mileslopp handlar ju snarare om att uthärda, än att löpa. Det är mer strapats än lopp.

Jag får nog ta mig en funderare innan jag stakar ut framtiden. Därför känns det sjukt kul att det är en halvmara som står näst på agendan. Då finns det ingen risk för tiotimmarspromenad.

Payoff utanför trygghetszonen

Igår var jag för andra veckan på raken med på Hemlingby Löparklubbs inomhusintervaler. Förra veckan var det ett rätt behagligt upplägg: 6x1k i ansträngande, men inte maxad fart.

Igår var några av klubbens bättre löpare med. Och dom ville köra ett lite tuffare upplägg: 1200m i milfart följt av 800m i marafart. Gånger sex. Utan vila emellan. Totalt alltså 10k i en fart rätt nära mitt max.

Utåt sett ville jag inte visa något, men upplägget i kombination med sällskapet oroade mig. Jag var lite rädd för att krokna efter 6k. Men jag valde ändå att satsa högt, så jag lade mig sist i klungan och tassade med under inledande 1200m i 3:50-fart. När vi kom fram till ”vilofasen” i marafart blev jag rätt förvånad. Temposänkningen var marginell. Det här gänget ansåg att 4:00-4:06 var marafart. Rätt långt från de 4:16 per kilometer som jag tränar mot.

Men jag bet ihop och så fort någon framför mig började sacka lite gick jag om för att täppa till luckan. Efter ett tag hade alla utom jag släppt det starka loket M, som låg i täten och drog. Och efter 6k hörde jag mig själv ropa till M att jag skulle gå upp och dra. Var fan kom det ifrån?

Väl i täten var det bara att sträcka ut. När vi hade betat av den sista tolvhundringen och bara hade 800 meter vila kvar kände jag mig fortfarande pigg. M skulle få kämpa lite för att springa ifrån mig. Så jag plockade fram extrakrafter och ökade.

Med 300 meter kvar av passet gick M upp jämsides och passerade mig. Jag sa åt honom att trycka på det sista lilla och såg framför mig hur jag skulle släppa iväg honom. Men det ville inte benen. Istället ökade dom takten under en avslutning som – med mina mått mätt – gick hysteriskt fort.

Mitt val att kliva ut ur min trygga lilla bubbla och utmana mig själv – oavsett om det skulle bära eller brista – betalade tusenfallt tillbaka. Då jag efter passet nedvarvningsjoggade hemåt var det som att studsa fram mellan små moln. Så där snabb och stark var det väldigt länge sen jag kände mig.

När jag kom hem och kollade på träningsfilen visade det sig att jag hade räknat fel. Jag hade varit lite för ivrig och den näst sista vilan hade bara blivit tre, istället för fyra, varv. Hade jag inte klantat till mig hade gårdagens pass varit mitt livs tredje snabbaste mil. Men personårsbästa på 9,8k är inte heller helt fel.

Ultradagen i MdS

Idag är det den långa ultradagen i Marathon des Sables – löparna har 86,2 härliga kilometer att beta av. Och imorgon är det ett år sen jag själv var nära att bryta ihop totalt bakom en sanddyn nere i Marocko.

För den som har gjort till exempel Ultravasan låter nog inte ultradagen på MdS alltför skräckinjagande. Inte med tanke på att maxtiden är smått bisarra 35 timmar. Själv behövde jag nästan ett dygn på mig att beta av ultradagen, så jag har full respekt för de hjältar som just har inlett dagens långetapp på MdS.

Jag har följt årets upplaga av MdS på avstånd. Eftersom Elisabet Barnes inte är med i år är det inga svenskar som är med i toppfajten. Men Stefan Fastesson har gjort ett fantastiskt race hittills. Håller han ihop idag har han en stabil topp-100-plats. Den jag följer närmast är dock en svenska som tampas lite längre ner i resultatlistan. Hon verkar vara en riktig fajter – lugn och metodisk. Min plan var att maila henne lite pepp inför ultradagen (med värkande kropp, misshandlande fötter och några dagars svältdiet i magen kan ett mail från random främling göra mirakel för humöret). Men jag räknade fel på dagarna, så jag får skicka det efter dagens etapp istället. Jag hoppas verkligen att hon kämpar sig igenom dagen.

Lärdomen från min egna ultradag i MdS är att lite sömn och nya strumpor kan göra susen. Efter att okontrollerat ha raglat mig fram över sanddyner valde jag att blåsa upp madrassen och sova vid den näst sista checkpointen. När jag väl vaknade och fick byta strumpor gick det plötsligt att springa igen.

Jag tänker köra samma taktik då jag nästa lördag hoppas knäcka mitt livs första 100 mileslopp (Tec 100 i Täby). Jag ska skita i både tiden och prestigen. Folk får varva mig bäst dom vill och jag tänker ta med både liggunderlag och sovsäck. Det enda målet med det loppet är att ta sig i mål.