Tag Archive | triathlon

Grymt stolt Ironman

Jag är inte en sån som brukar bära deltagarmedaljen efter målgång. Men igår kunde jag inte hålla mig. Då jag nyduschad-å-klar drog tillbaka för att kolla på Heroes Hour kunde jag inte hålla mig. Medaljen åkte på.

Jag åkte ner till Kalmar med en tuff, men rimlig, målsättning – kapa 25 minuter på min fjolårstid och gå i mål på 11:30. Och det började fantastiskt. Utan att ha tränat simning mer än ett fåtal gånger i år var jag fem-sex minuter snabbare upp ur vattnet. Visst, vaderna krampade då jag lunkade upp för bryggan. I övrigt var jag i toppslag.

På Ölandsbron fick jag upp farten. Cykeln rullade lätt och benen var fräscha. Plötsligt kändes 11:30 snudd inpå defensivt. Sen tog jag högersvängen mot Mörbylånga och fick känna på gårdagens stora utmaning – vinden.

I ärlighetens namn blåste det säkert inte särskilt kraftigt. Men på Öland blir minsta lilla bris en orkan. Och bortsett från 2,5 mil med vinden i ryggen kändes Öland som en konstant kamp mot motvind, sidvind och ännu mer motvind. Jag trampade och trampade. Ökade kadensen. Trampade ännu mer. Men vad jag än gjorde gick det plågsamt långsamt.

Då jag rullat tillbaka över Ölandsbron, passerat 120 km och skulle ut 62-kilometersöglan i Kalmar fanns det inte särskilt mycket punch kvar i benen. Snittempot föll ytterligare och varje liten knix kändes superbrant.

Men ändå: Jag plockade fyra minuter på förra årets cykeltid. Så inför löpningen låg jag rätt bra till.

Jag hade skissat på ett löpsnitt på 5:30 per kilometer och tränat för 5:00. Men jag sackade efter redan från start. 5:45 blev 6:00 och efter ett tag låg jag på 6:16 per kilometer. Den rygg jag försökte ta försvann efter en vätskepaus och plötsligt kändes målgången osäker. Jag var verkligen inte sugen på en tremilapromenad med ömmande fötter och skrikande lår.

Under det andra löpvarvet bet jag bara ihop. Jag försökte tränga bort de negativa tankarna och börja räkna ner kilometrarna. Åt mycket, drack ännu mer. Tog Coca-Cola vid varannan vätskestation och hoppades att magen inte skulle revoltera. Vändningen kom i början av det tredje varvet.

Då kom jag ikapp Lukas. Och hur svinigt det än kan låta, men då han sa Nu är väggen nära fick jag ny energi. När jag sen passerade upploppet och började räkna på min tid såg jag att 12 timmar var allt annat än omöjligt, men det krävdes en tempoökning. Så jag tjurade ihop och tryckte på med de få krafter som fanns kvar.

Plötsligt började mina kilometertider peka neråt – 5:46, 5:32, 5:26. Och i takt med att jag passerade fler och fler 12h-aspiranter började jag känna mig allt starkare. Samtidigt var jag lite orolig. En påtvingad promenadkilometer skulle både innebära en sluttid på över 12h och att Lukas skulle hinna ikapp mig, så jag vågade inte slå av på takten – jag behövde mer marginal.

Efter 11:25 lade min klocka av. Det gjorde mig än mer beslutsam att hålla tempot uppe. Då både kropp och skalle väl är trötta är det svårt att avgöra farten. Det jag upplevde som bibehållet tempo skulle lika väl kunna vara 6:30-fart.

Jag hoppade över den sista vätskekontrollen och ökade farten ännu mer då jag kom in i centrum för målgång. Och när jag vände mig om efter att ha korsat mållinjen såg jag att jag hade klarat 12h med god marginal – 11:51 och en kapning av fjolåret med fyra minuter.

Det är långt ifrån säkert att jag hade varit lika nöjd och stolt om vi hade haft perfekta förhållanden och jag faktiskt hade klarat 11:30. Som dagen och loppet nu utvecklades fick jag verkligen, verkligen kämpa. Igår var jag på gränsen till det jag klarar av. Jag var ner till det där mörka stället där de negativa tankarna bor och vid ett tillfälle på det andra varvet låste jag in mig på toan. Men jag tog mig tillbaka och hittade den positiva rytmen igen. Och det känns som en enorm triumf.

Därför kändes det inte mer än rätt att klä sig i finaste medaljen för att hylla gårdagens hjältar – de som fullföljde loppet på 16h med krampande kroppar, skoskav och tömda energidepårer.

Det är lätt att tycka att Ironman är ett cyniskt, vinstmaximerat jippo. Men då de sista deltagarna lyfts fram längs det långa upploppet och hälsas som segrare är det omöjligt att ryckas med. Det är bland det absolut finaste som finns inom konditionsidrott.

IM

 

Annonser

Sjukt ojämnt brickpass

Med mindre än tre veckor kvar till Ironman Kalmar sitter jag i samma sits som förra året – jag är undertränad. Framför allt är det de idiotlånga passen som har lyst med sin frånvaro. Dessutom har jag inte lyckats bibehålla cykelformen från Vätternrundan.

För att känna att jag fortfarande är med i matchen körde jag sommarens första lite tuffare brickpass igår: 45 km cykling + 8 km löpning.

Målsättningen att kapa 55 minuter jämfört med fjolårets Ironmanpremiär har jag stekt för länge sen. Men lite drygt 30 minuter borde fortfarande vara doable. Kan jag bara få upp cyklingen till 30 km/h, så har jag kapat 17 minuter innan det ens är dags att snöra på sig löpskorna. Och då kan allting hända. Fjolårets löptid på 3:53 h går att putsa, även fast det kommer göra ont.

Igår plockade jag fram min standardrunda – 22,5 km ut mot Högbo och sen samma väg tillbaka. Inga tunga backar, men en hel del smålut. Och framför allt – väldigt lite biltrafik.

Så jag satte igång och trampade. Jag trampade tungt. Trampade snabbt. Trampade mellanmjölk. Men vad jag än hittade på så fanns speeden inte där. Endast i några undantagsfall kom jag upp i 30 km/h (annat än i nedförskörningar). Vid varvningen utanför Högbo låg jag på ett snitt 28,2 km/h – ingen raketfart direkt.

Men så hände något. På vägen hem hittade jag superkrafter. Plötsligt gick det både lätt och fort. Visst – jag hade haft motvind ut till vändningen. Men den i sig förklarar inte den enorma skillnaden: Under hemvägen snittade jag 33,4 km/h. Så totalt hamnade jag på 31,6 km/h på 45 km, vilket inte alls är illa för min del.

Den efterföljande löpningen kändes också bra. Jag inledde lite långsammare än den 5:00-fart som siktade på. Men efter bara någon kilometer började kroppen känna sig pigg igen och då var det inga problem att defilera in i mål.

Får jag bara till ett par längre cykelpass + ett par tuffare brickpass kan nog Kalmar bli en ganska trevlig semester. Att jag fortfarande inte kan simma ordentligt skiter jag i – där har jag ändå knappt någon tid att vinna/förlora.

 

Målförskjutning deluxe

I måndags morse – ganska exakt 48 timmar efter det att jag slet av mig våtdräkten nere i Kalmar – hörde Uffe av sig på Messenger och undrade om jag hade börjat räkna minuter. Och det hade jag ju. Dittills hade jag hittat 13 minuter som jag utan problem skulle kunna skala bort ifall jag någonsin skulle göra ett nytt Ironmanförsök.

Dagen efter det hörde Lukas av sig och undrade om jag hade anmält mig än. Och det hade jag ju inte, för min plan var att aldrig mer köra ett Ironman.

Men så sov jag på saken. Och vaknade. Och satte mig vid datorn. Och plötsligt var jag inte bara anmäld till Ironman Kalmar 2017. Jag var även anmäld med den uttalade ambitionen att kapa 55 minuter på årets tid och gå under 11 timmar.

Från att ligga sömnlös i min lägenhet med rädsla för att dö om jag åkte ner till Kalmar till att kaxigt hävda att Ironman är en baggis, där det lätt går att bli en timme snabbare, är extremt även för en hybrisskalle som min. Det är målförskjutning deluxe.

Jag är en Ironman

IMG_4500.jpg

11 timmar och 55 minuter tog det. Och bortsett från precis innan start och under en ovanligt tung dipp efter 31 kilometer löpning tvekade jag aldrig på att jag skulle klara det. Nu är jag en Ironman. Fast det är med lite blandade känslor.

Att göra en Ironmansatsning har verkligen inte varit naturligt för mig. Innan det här var jag en ytterst medioker simmare och en rent utav dålig cyklist. Och med facit på hand är det bara att inse att jag kom igång alldeles för sent.

Min vän Ulf, som superpresterade och gjorde en riktigt bra tid, berättade i en tidningsintervju att han hade tränat inför Ironman i 20 månader. Jag? Jo, jag försökte gå från en långsam 2-milacyklist till att kunna hålla 30 km/h över 18 mil på mindre än tre månader. Och då var jag ännu mer naiv gällande simning.

Jag trodde på allvar att 10 simträningar på en nybörjarkurs i crawl skulle göra mig till en fullfjädrad open sea-simmare. Trots att jag kompletterade med ytterligare en kurs tvingades jag i mitten av juli inse att min enda chans att överleva var att bli en stabil bröstsimmare.

I Kalmar ställde jag mig i startgruppen för dom som trodde sig klara simningen på 1:30 timmar. Då några karlar bredvid mig fick höra att jag A) tänkte bröstsimma och B) aldrig hade simmat så långt som 3,8 km tidigare undrade dom om jag verkligen hade ställt mig i rätt grupp.

Men jodå. Det gick ju. 1:27 timmar. Och inga direkta problem, förutom att jag kände mig lite i vägen och att lillfingrarna domnade bort efter lite drygt halva distansen. Då jag väl gick in för växling var jag oerhört tacksam att jag inte hade lytt impulsen att ge efter och kissa på mig i dräkten. Istället höll jag mig, tog en lång kisspaus vid växlingen och drog iväg på cykeln.

Redan innan jag hade nått Ölandsbron hade min vän Lukas, från simgruppen i Gävle, dundrat förbi mig i världens fart. Men det var först när en kvinna med lätthet passerade mig då vi nyss hade nått Öland som jag vaknade till. Där och då bestämde jag mig. Efter att ha simmat snabbare än vad jag egentligen förmår skulle det här loppet inte handla om överlevnad och att ta sig i mål. Jag spände bågen och utmanade mig själv. Jag tog rygg på kvinnan som just passerat.

Nu får en inte ligga i rygg och drafta under Ironman. Minsta tillåtna avstånd mellan cyklarna är 12 meter. Så egentligen låg jag inte i rygg på henne. Men jag satte upp som mål att aldrig ha mer än max en annan cyklist mellan henne och mig. Därefter spenderade jag nästan 12 mil med att stirra på hennes numerlapp – 651 Karin.

Egentligen var Karin snäppet bättre än mig. Men som tur var tog hon ofta lite längre stopp i depåerna. Så jag fick slita för att hänga med, fick någon minuts försprång vid hennes depåstopp, blev omåkt och fick på nytt slita för att hänga med. Utan Karin hade mitt lopp sett helt annorlunda ut.

Även om det blev väldigt mycket ståcyklande under de avslutande sex milen, så gick cyklingen förvånansvärt lätt. Inga enorma dippar och höga växlar gjorde att jag utan dödslängtan kunde hålla ett snitt på strax över 28 km/h och då jag gick ut på löpningen kändes jag mig trots allt rätt fräsch.

Men någonstans under det andra av de tre löpvarven slog tröttheten till på allvar. Benen kändes tunga, farten kändes låg och då jag mötte både Ulf samt Lukas och  insåg hur långt före dom låg började även tankarna att bli ganska tunga. Men jag ville verkligen inte ta en 17-kilometers promenad och komma in i mål på en tid långt över min safetid.

Så jag bet ihop och tog en vätskekontroll i taget. När jag passerade 30 km insåg jag att det fanns en liten, liten chans att faktiskt gå under 12 timmar, vilket skulle vara en timme under min safetid. Så jag ökade farten. Sen sa det BAM!

Vid cirka 31 km var både orken och motivationen som bortblåst. Jag låste in mig på en bajamaja och försökte gråta en skvätt. Där och då önskade jag mig ett benbrott, värmeslag, akut magsjuka eller vad som helst som kunde få mig att bryta loppet med äran i behåll. Men varken  tårar eller undanflykter kom och räddade mig. Istället kom det en kilometertid på 6:54 minuter. Men trots det fanns det faktiskt fortfarande en liten, liten chans att nå under 12 timmar. Så jag ökade farten. Steg för steg. Kilometer för kilometer. Kontroll för kontroll. Och vid 40 km började jag känna mig säker – jag skulle gå under 12 timmar.

Det här loppet visar att inget är omöjligt. Med motivation, tid och prioriteringar går det även att knäcka ett Ironman. Och för mig själv bevisade jag att mitt pannben har vuxit enormt under de senaste åren. Det är inte längre lövtunt. Trots den där incidenten på bajamajan är jag en envis jävel, som faktiskt slutför saker.

Innan Ironman fick jag höra att jag skulle göra minst fem minuter snabbare tid ifall jag rakade av mig skägget. Sanningen är att skägget gjorde mig minst 15 minuter snabbare. Det stöd som jag fick av den enormt fina publiken på grund av mitt skägg gjorde mig starkare än någonsin. Vem kan vika ner sig när publiken känner igen en (”Kolla – där kommer skägget igen!”, ”Shit, skägget ser fortfarande stark ut!”)? I en av Kalmars parker satt ett grabbgäng och väntade in mig varv efter varv under löpningen. Vid varje varv poängterade en av dom högljutt hur snyggt skägget var och avslutade med ”Håkan – jag håller på dig!” (att ha namn på nummerlapparna är en briljant idé) och vid det sista varvet, med bara någon kilometer kvar, sprang han upp och skulle high-fiva.

Jag trodde att jag skulle känna allt när jag kom in på den röda upploppsmattan och till sist fick höra speakern säga de där magiska orden – Håkan, you are an Ironman. Men bortsett från trötthet och lättnad kände jag ingenting. Inga tårar. Ingen känslostorm.

Strax efter målgången, då jag och Lukas satt och pustade ut, dök det ändå upp två känslor: Stolthet uppblandad med besvikelse.

Jag är superstolt. En hybrisidé har drivit mig så långt framåt i år att jag inte bara deltog i Ironman. Jag knäckte Ironman. Och det är en viss skillnad. Jag överlevde inte, jag presterade. Det är jag stolt över. Samtidigt lämnade jag Ironmanområdet med en viss besvikelse: Var det inte mer än så här? Var det inte tuffare?

Det kan låta destruktivt, men det som driver mig framåt är viljan att se var allting tar slut. Jag vill se hur långt jag kan ta allting. Var gränsen går för mig. Och tydligen gick den inte vid 3,8 km simning, 18,2 mil cykling och 42 km löpning.

Nu ska jag raka mig och ta tag i nästa utmaning.

IMG_4491

Ett försök att se opåverkat lugn ut precis före start…

Triathlonpremiär med mersmak

13702254_10205204906642426_194263450_o

Igår gjorde jag triathlonpremiär. Och inför det var jag ruggigt nervös. Dels har jag jobbat alldeles för mycket under de senaste tre veckorna. Och det har satt sina spår på träningen. Dels var jag rädd för att vara mycket sämre än alla andra. Men framför allt var jag rädd för att göra fel och bryta mot en massa oskrivna regler över hur en ska bete sig under ett triathlonlopp.

Det var även premiär för Gävle Triathlon och banan var riktigt fin. Två varv simning i Gavleån. Fem varv cykling i stan. Och fyra varv löpning på bägge sidor om ån.

Jag lade mig längst bak i starten eftersom jag inte ville sinka de övriga simmarna. Men efter bara ett tiotal meter insåg jag något: Hyggligt bröstsim går lika bra som dåligt crawl.

Jag kunde inte bara hålla jämna steg, utan även simma ifrån, de sämsta simmarna. Och det utan att flaxa fram med dåliga crawltag. I stället för att ens försöka crawla tog jag det lugnt och skönt och bröstsimmade mig fram. Det gick klart snabbare än förväntat. I stället för 45 minuter, som jag hade överslagsbudgeterat med, gjorde jag 1,5 km simning på 30 minuter.

Cyklingen gick också över förväntan. Då jag har tränat själv har jag haft svårt att snitta mer än 27,5 km/h, fast när jag har legat i vinddraget från min sparringpartner Jocke har jag kunnat trampa på i 30 km/h.

På tävling får en inte ligga i vinddraget. Men trots det kunde jag – på egen hand – trampa mig fram de fem varven och 40 kilometrarna med ett snitt på över 30 km/h.

Både vid första och andra växlingen låg jag jämnsides med killen som hade startnumret precis över mig. Rätt kul att vi som grannar hade sällskap så länge. Men då det var dags för löpning var grannsämjan över. Jag tryckte på från början och han släppte direkt.

Efter en inledande kilometer på 4:11 minuter drog jag ner på tempot något. Jag var alldeles för rädd för att stumna. Men frågan är ifall jag hade behövt sakta in. Benen var hur pigga som helst och trummade på av sig själv. Efterhand kunde jag öka igen och det var först under det sista varvet som jag sträckte ut näven och grabbade en mugg vid vattenstationen. Däremot var jag nog inte fullt så pigg som resultatet ville hävda. 39:09 minuter på milen luktar felmätt bana.

Mitt första triathlon gick klart över förväntan och det var ordentligt kul. Mycket möjligt att jag har en ny favoritdrog på gång. Och med bara lite putsning av en del detaljer borde jag kunna vara nere och sniffa på tider kring 2:35 h.

Resultat:
Simning: 30:10 min
T1: 3:40 min
Cykling: 1:16:46
T2: 1:41 min
Löpning: 39:09 min

Totalt: 2:31:23 min

Bilden ljuger – så här trött var jag inte alls då jag drog ut på den avslutande löpningen:

13735190_10205204906962434_1802994867_n

Söndagens dubbelpanna

Idag är det tre veckor sen Köpenhamn Marathon. Och efter en välförtjänt slövecka började jag förra veckan stuva om lite i träningsupplägget med mindre löpning och mer cykel + simning. Allt för att eventuellt, eventuellt kunna nå årets stora utmaning – Ironman Kalmar.

I stället för långpannor kör jag numera dubbelpannor – cykel följt av lugn och kort löpning, för att få känna på hur det känns i benen.

I måndags satte jag nytt cykelrekord med 47,5 km. Det krossade jag i dag med 65 km cykel följt av 10 km löpning. Och det kändes verkligen kanon.

För bara 10-12 dagar sen var cykling en sann pina för mig. Ryggen ömmade, nacken stelnade och stjärten verkade bestå av enbart ben och nerver efter bara en halvmil. Men numera kan jag slappna av. Allt känns mycket säkrare. Och då känns det även bättre i kroppen.

Målet för Ironman är att kunna snitta 27,5 km/h på cykel och 5:00 min/km i löpningen. Lyckas jag bara öka på distanserna successivt under sommaren så borde det faktiskt vara doable.

Men för att ens kunna få hoppa på cykeln krävs ju att jag kan knäcka 3,6 km simning i öppet vatten. Och med tanke på att jag i fredags lyckades crawla 50 meter för första gången känns tyvärr simningen helt totalt omöjlig.

Men, men – det är bara att nöta vidare. I morgon är det simskola. Vem vet? Jag kanske lyckas få ihop 2×50 meter i morgon.

FullSizeRender

Att vara eller icke vara – en triathlonsatsning

Scott Speedster 40

Är det triathlon som är nästa utmaning? Det är den stora frågan just nu. Och så länge jag inte har större saker att grubbla över känner jag mig extremt privilegierad.

Bortsett från att det verkar vara en grymt kul tävlingsform, så är ju triathlon dessutom ett bra sätt att närma sig mina vaga idéer om att försöka genomföra en Svensk Klassiker under 2016.

Nu är jag verkligen inte inne på att göra en Iron Man-satsning. Det är inte ens olympisk distans som jag sneglar på. I stället handlar det snarare om att kanske genomföra en eller ett par sprintdistanser under nästa sommar. Och visst – det skulle jag väl kunna göra här och nu. I morgon typ. Men jag vill ju inte bara överleva. Jag vill ju kunna genomföra och känna att jag presterar så bra som jag har förmåga till.

För att göra det krävs:

  1. Att jag lär mig cykla (snabbt alltså)
  2. Att jag lär mig simma (snabbt alltså)
  3. Att jag skaffar en massa prylar (för att kunna simma och cykla snabbt alltså)

Punkt #3 är ju absolut enklast att börja med, så i veckan skaffade jag en ny cykel på Stadiumrean. Det blev en Scott Speedster 40, vilket tydligen är en rätt schysst nybörjarcykel. Och sen behövdes det ju sjukt mycket tillbehör. Hej cykelbyxor, cykeljacka, trampor, skor och hjälm. Heeeeej då cashes i massor.

För att inte bli en sån som skaffar grejer som bara samlar damm stack jag ut på en testrunda så fort Franke hade hjälpt mig montera trampor och sadel. Det blev sex vingliga kilometrar, där jag pendlade mellan lycka och ren dödsångest (alltså, jag gillar verkligen inte fart – särskilt inte i kombination med smala däck och fastlåsta fötter).

Det gick knappast snabbt. Men jag tog mig fram. Och mitt enda egentliga missöde skedde 80 meter från mållinjen, då en vinglig jag fick möte av en vinglig cyklist på en trottoar. Jag nitade och skorna ville inte lösa ut sig och jag hann fundera på om jag skulle försöka ta vurpan med tanden, axeln eller höften. Men i fallet löste ena skon ur sig och jag kunde rädda situationen.

Det kommer nog ta rätt många cykelturer innan jag känner mig bekväm på min nya racer. Och gällande simningen visade det sig i går att höstens crawlkurs redan är fulltecknad. Men vad fan – jag är klart närmare en triathlonsatsning än vad jag var för en vecka sen.

Och det bästa av allt är att Franke också är pepp på att testa triathlon. Det kan bli riktigt spännande. Han spöar mig utan ansträngning i cykling och simning. Men jag ska nog kunna äta upp en hel del av hans försprång under löpningen. Frågan är om det kommer ta mig hela vägen.