Archive | november 2015

Hur lång tid tar det att betala en skuld?

IMG_3776

Då jag i somras, under pågående semester på Kanarieöarna, bokade en resa till New York fick jag – i god lutheransk anda – för mig att jag måste rättfärdiga mitt handlande med en uppoffring. Jag skulle helt enkelt klimatkompensera min nybokade resa genom att inte äta kött fram till nyår.

Nu har snart fyra månader gått. Jag skippar köttet, men äter fisk och ägg. Ibland går det riktigt dåligt, som då jag i söndags lagade till en ordentlig brunchock i form av auberginegryta med linser. Den smakade verkligen illa, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag blandade ihop tesked med matsked.

Men ibland går det riktigt bra, som då jag i dag grejade middag + två lunchlådor bestående av spenatpaj med stekt lax.

Nu då jag har börjat närma mig slutet av mitt klimatkompenseringsprojekt har jag till sist gjort hemläxan och räknat på vad ett flyg tur och retur över Atlanten landar på i utsläpp. Och om inte jag har räknat helt fel är det 67 kilo nötkött jag ska avstå från för att betala av min skuld.

67 kilo? Det är ju exakt hur mycket som helst för en person som redan innan projektets inledning endast käkade kött ett par dagar i veckan. Och då har jag inte räknat in alternativkostnaden – vilken klimatpåverkan de grönsaker, linser och mejeriprodukter som jag proppar i mig ger.

Jag kommer nog ärligt talat aldrig att bli skuldfri. Inte om jag ska fortsätta åka runt på lopp runt om i världen. Och det vill jag ju. Jag kommer ju definitivt behöva förlänga min vegodiet långt bortom nyårsafton.

Efter fyra riktigt fina fyraminutersintervaller med Runacademy i måndags testade jag ett löpbandspass från Runners World på gymmet idag. 3×3 minuter i miltempo minus tio sekunder.

Jag satte tajmern på 3:40-tempo och lade på lite uppförsbacke Och det gick så bra att jag avslutade med en minuts tempoökning. Kanske, kanske, kanske är det snart dags att göra en attack mot årets mål att göra en kilometer under 3:20 minuter. Helt omöjligt borde det inte vara.

Lika bra att erkänna: Jag har haft en ganska pragmatisk syn på mitt liv som vego. Jag hade inte samvete att styra om menyn för ett helt gäng svensexegrabbar. Och jag kunde inte säga nej då min mor hade lagat älgmiddag. Så jag har gjort två avsteg från dieten. Vilket ju sätter mig i en än större skuld.

Håkanmodellen: Trötthetsträning

Med så många olika rekommendationer och upplägg som florerar är det svårt att välja ”rätt”. Därför har jag utvecklat min helt egna träningsmodell – trötthetsträning.

Nu har jag i och för sig inte gjort några direkta efterforskningar. Och risken är rätt hög att experterna rentav avråder från trötthetsträning. Men jag gillar det.

På slutet har jag försökt få in en ny lördagsrutin: Först ett CxWorx-pass på gymmet direkt följt av ett lugnt distanslöppass i skogen.

Att sticka ut och springa direkt efter ett ganska hårt bålpass är en utmaning. Kroppen vill liksom inte riktigt hålla sig upprätt och det är svårt att trycka fram höfterna, för att få till ett bra löpsteg. Och det är just det jag gillar. Ju mer jag får kämpa för att hålla ett bra steg, desto mer märker jag vilka brister jag har och vad jag måste jobba mer på.

I dag blev det ett omvänt trötthetspass. Runacademy Gävle bjussade på extrainsatta backintervaller. Och även fast jag var med på originalpasset i torsdags kunde jag inte motstå frestelsen. Inklusive transportlöpning och en oönskad irrfärd i helt fel riktning på vägen hem blev det 17 kilometer löpning innan jag kom fram till gymmet.

Väl på gymmet svidade jag om och körde två stycken cirklar à tre varv om tre övningar per varv. Det blev alltså 18 små kraftprov med fokus på mage, rygg, stjärt och axlar. Muskler som redan var lite halvsega efter backintervallerna. Och vilken grym känsla att få kräma ur de sista krafterna, utan att behöva lassa på en massa extravikt.

Om det inte redan finns en massa olästa böcker om trätthetstärning, så  är det kanske dags för mig att skriva antitesen till Paolos 15-minutersupplägg: Trötthetsträning – för dig med för mycket fritid.

Ibland måste man titta bakåt för att komma framåt

Jag följer inte särskilt många andra bloggar. Men dom jag följer skrivs oftast av personer i min egen situation – såna som rätt sent börjat träna/återupptagit träning och som sen dess kör på rätt hårt. En av bloggarna jag följer är Jeanettefrid.com och i går fick jag en kommentar av henne som fick mig att tänka till:

Fan vad stolt du kan känna dig! Tänk hur sjukt långt du kommit sedan du började springa. Det är jäkligt roligt att följa dig som, liksom jag, hittat sin ”sport” för bara ett par år sen.

Tyvärr är det alldeles för sällan jag tänker så. Men den sista juli 2012 sprang jag två kilometer. Lungorna hängde utanför kroppen och jag fick gå hem, för jag orkade inte jogga en meter till. Jag tyckte det gick så långsamt att jag fuskade i Nikeappen och ändrade distansen till 2,5 kilometer. Då kändes det bättre.

I New York sprang jag 21×2 kilometer. Återigen tyckte jag att det gick för långsamt. Och kollar jag lite noggrannare inser jag att jag sprang ungefär lika snabbt då som jag gjorde den där julikvällen nere i Hultsfred.

Mitt största mentala spöke är att jag drabbas av konstant målförskjutning. I stället för att stanna upp och ge mig själv en rejäl klapp på axeln blickar jag hela tiden framåt. Jag klarade en halvmara – då borde jag knäcka en mara. Jag knäckte en mara – varför inte ta ett ultralopp? Jag gjorde ett ultra – dags att signa upp för Iron Man.

Målförskjutningen har i och för sig gjort att jag hela tiden ökat, tagit mig längre och blivit bättre. Som en synergi av det har jag dessutom tagit tag i andra delar av mitt liv, som fått mig att bli en klart mer balanserad och harmonisk person. Men målförskjutningen har också gjort att jag tappat referensramarna totalt.

För varje lopp har jag börjat väga min egen prestation mot allt tuffare motstånd. I stället för att jämföra mig med grannen, bekanta eller motionären bredvid mig jämför jag mig med löpare som Anders Szalkai, Elov Olsson och Jonas Buud. Inte nog med att dom har tränat hela sina liv och säkerligen var supertalanger redan som barn. Två av dom tillhör dessutom Sverigeeliten och den tredje är fucking världsmästare. Med så skeva referensramar skulle jag ju lika bra kunna börja jämföra mina miltider med Mo Farah.

Så den här onsdagskvällen – då jag sitter här med stumma ben efter ett tungt gympass – ska jag tänka på den där soffliggaren som, efter 16 år av tvivelaktiga vanor, plötsligt hade så tråkigt att han tog sig ut till elljusspåret i Hultsfred en molnkvav sommarkväll. Och så ska jag hylla varenda steg han har tagit, för han har faktiskt krossat varje mål han har satt upp.

…och efter en kväll av välförtjänt egenberöm ska jag i morgon snöra på mig skorna och på allvar ta tag i min största utmaning hittills: 2016. Det ska bli året efter vilket det inte längre finns några mål kvar för mig att skjuta fram.

Blandade känslor i New York

New York – jag älskar dig för den du är och hur du bemötte mig. Samtidigt så hatar jag dig en smula för hur dina långa broar knäckte mig totalt!

Alltså New York Marathon. Större. Mäktigare. Och bättre. Än allt annat. Jag trodde att jag visste vad som väntade mig. Men jag hade inte en aning om hur sjukt häftigt det skulle vara. Från starten ute på Staten Island och hela vägen in till målgången i Central Park var det sån sjuk stämning. Folk hejade. Hi-fivade. Viftade med skyltar. Langade vatten, frukt och godis från egna hemsnickrade stationer (apelsinklyftan som jag fick av någon random dude längs First Avenue kan mycket väl varit det som fick mig att klara det här kraftprovet).

Efter loppet hörde jag olika siffror. Var det två eller tre miljoner människor som hade stått längs banan och hejat på allt som rörde sig framåt? Det kvittar egentligen, för dom var mer än tillräckligt många. Jag som bara sprungit längs Stockholms gator trodde att det var stämning längs ett marathonspår. Men alla Stockholms 42 kilometrar kan inte ens mäta sig med den inledande milen i Brooklyn.

Före:

Före

Hela tiden fanns det något att titta på. Och när orken börjar tryta och ryggen inte längre riktigt vill bära upp kroppen känns det skönt att kunna småle åt skyltar som Never trust a fart after 15 miles, You know what really turns me on? Men running for 26,2 miles for a t-shirt and a free banana eller den oerhört sköna Last damn bridge! då vi lämnade Bronx och vände hemåt via Madison Avenue Bridge.

För min del blev New York Marathon en ganska stor besvikelse. Efter att knäckt under 3:15 i Stockholm i våras räknade jag kallt med att kunna kuta in i Central Park på 3:10. Jag var ju så mycket starkare. I så mycket bättre form. Men några damn bridges som knäckte mig.

Med risk för att låta som en riktigt gnällig jävel gick faktiskt det mesta fel:

  • Innan loppet rasade magen och jag rusade in och ut ur bajamajor.
  • Redan efter 10k började det ömma under högerfoten.
  • Vid 21k kom farthållaren för 3:15-tempo ikapp mig och jag fick slita för att hänga med.
  • Då vi kom ut på den långa uppförsrakan på Queensboro Bridge tvingades jag släppa farthållaren.
  • Strax innan 30k gjorde jag misstaget att dricka sportdryck…
  • …vilket gjorde att jag fick magkramp mellan 31-32k.
  • Därifrån och in var allt bara ett töcken av trötthet, smärta och långsam löpning.

Under:

under

Men ändå. Jag ångrar inte en enda sekund att jag åkte över. New York Marathon är det i särklass bästa lopp jag fått uppleva. Vid flera tillfällen – för första gången efter bara fem kilometer – brast det och jag fick torka tårar. Och vid något tillfälle blev jag tvungen att skrika till publiken och förklara hur fantastiska dom var. För det var verkligen en helt, helt sagolik publik. Dom bar fram varenda löpare. Och dom behandlade alla som hjältar.

De enda gångerna som publiken inte lät rakt igenom lurarna var i de ortodoxjudiska kvarteret i Brooklyn, där ingen brydde sig om racet, samt – något otippat – precis innan mål, dit ingen publik släpptes in. I övrigt var det som att ha en komplett blåsorkester i öronen. Fantastiskt!

Då vi senare under kvällen körde lite middag med de andra som rest tillsammans med Springtime fick jag höra att New York Marathon är dokumenterat tufft. Det är sällan någon persar där. Snarare är det vanligt att springa cirka 10 minuter långsammare än normalt.

Det plus det faktum att jag precis som under Ultravasan lyckades trycka undan alla negativa tankar och låta pannbenet bära mig framåt gjorde att jag ändå känner mig nöjd. Men i ärlighetens namn tänkte jag både en, två och tre gånger längs vägen att jag borde bryta. Men vem kan vika ner sig och bryta när ett par miljoner människor bär en framåt?

Om någon mot all förmodan läst allt det här, så har jag bara en enda sak att säga: Får du chansen att springa New York Marathon – ta den! Jag tänker definitivt göra mitt bästa för att få komma tillbaka. Och då ska jag vara rustad för att löpa över varenda bro i hela världen.

Efter:

785899_1007_0049

2016 börjar nu

I går – sex dagar efter besvikelsen i New York (det får nog bli en race report from New York Marathon framöver) – kickade jag igång satsningen inför 2016. Nu jävlar ska det bli ordning på såväl målsättningar som träningsupplägg.

Jag mötte Anders Szalkai som hastigast i New York. Och efter några dagars grubblande tog jag mod till mig i fredags och mailade honom. Enligt honom är det fullt rimligt att någon som gjort under 39 minuter på milen även går under tre timmar på maran. Och det avgjorde allt – jag ska göra allt jag kan för att få krossa motionärernas drömgräns nästa år.

Gårdagens pass bestod av två långa trösklar – 2×12 minuter. Den första gick rätt bra. Tempot. Hållningen. Flåset. Allt fanns där. Under den enda kände jag hur jag började krokna alldeles för snabbt. Och när jag kollade ner på klockan stod det att jag hade 3:45 minuter kvar till målgång. På en gång funtade jag på att vika ner mig. Men jag bet i en liten stund till. Och när jag kollade klockan på nytt strax därefter insåg jag att jag hade läst av farten och inte nedräkningen – jag hade bara lite drygt en minut kvar innan hägrande ståvila.

I dag var det dags för ytterligare ett intervallpass. Knappast optimalt med tre kvalitetspass på lika många dagar (i morgon blir det intervaller med Runacademy). Men jag ville så gärna gå i mål i Runacademys fyra veckor långa höstutmaning. Och för att göra det måste jag beta av löpskolning + backintervaller.

Normalt sett när jag kör backe kör jag i alltför branta backar. Det tar bra och pulsen rusar. Men det känns mer som styrke- än fart-å-teknik-träning. Men i dag hittade jag min nya hemmabacke:

aillis201511082119777

Visst. Det kändes lite fånigt att jogga ner långsamt medan bilar swishade förbi. Och några kids skrattade medan jag körde löpskolning. Men det kan jag lätt bjussa på.

Som en del av 3:00-satsningen ska jag försöka ta tag i mina matvanor. Som det är nu äter jag tre mål mat om dagen: Frukost kring klockan 06:00, lunch strax innan tolv och middag vid 20:00-21:00. Får jag energidippar däremellan löser jag dom med socker.

För att få lite bättre balans och bli kvitt godiset ska jag börja planera in mellanmål. Så nu är kylen fylld med både flapjacks och dadelbollar. Tror nog att bakning skulle kunna bli en liten microhobby.
IMG_3766