Archive | januari 2016

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga löpare

Nu kanske jag överdrev – det finns både dåliga väder och duktiga löpare som inte riktigt snöra på sig när det snöar ordentligt ute. Men den senaste veckan har jag ställts inför fyra olika prövningar som vinterlöpning kan bjuppa på. Och alla har visat sig vara övervinnerliga.

#1 Halka
Att försöka hålla hög fart kan vara svårt i sig. Men när det dessutom är halt blir det snudd inpå omöjligt. Ett av förra veckans tempopass blev så stappligt att det var lika bra att inse att vintern är här. Efter halkpasset åkte spikesskorna fram.

#2 Superkyla
Problemet med kylan är egentligen mest psykisk. Det är svårt att motivera sig att sticka ut och jogga lite då termometern ligger och puttrar strax över -20 grader. Men så fort motorn har nått arbetstemperatur är det sällan något problem. Det viktigaste är att ha ordentliga vantar. I övrigt är det sällan man fryser medan man är ute och springer.

Då jag förra veckan var ute på ett superkallt pass fattade jag inte varför alla hundägare som jag mötte verkade så superglada att de småskrattade. När jag väl kom hem insåg jag varför:

IMG_3880

#3: Bastubad på löpband
Efter onsdagens skäggfrost var det ännu kallare under torsdagen, så jag valde att hoppa upp på löpbandet i stället. Mötet mellan mitt svettiga löparjag och kylan utomhus gjorde att skyltfönstren immade igen totalt.

Av fem löpbandsmotionärer och två på crosstrainer var jag den enda som lyckades imma rutorna så ordentligt att det på allvar inte gick att se ut i hörnet där jag stod. I såna lägen är det lätt att känna sig som en ordentligt svettig jävel.

#4: Snö, snö, snö
Gårdagens långpass sköts upp tills i dag på grund av att jag inte ville springa på snöiga cykelbanor. Hade jag bara kollat på prognosen hade jag gjort en annan bedömning – gårdagens snöfall var inget mot dagens. Då Gävle hamnade mitt i en enorm snökanon blev det 21 rätt kämpiga kilometrar längs cykelbanor som var mer eller mindre oplogade. Det var ett steg framåt och ett glid i sidled. Typ.

Ska jag vara helt, helt ärlig så är vinterlöpning så där. Det är inte alls samma sköna känsla som att bara snöra på sig och sticka ut en skön sommarkväll. Men samtidigt är vinterlöpning hanterbar. Det går trots allt att lägga grunden för våren redan nu.

Det enda som stör mig med vinterlöpningen är A) att det är så lätt att få bröstskav när det är kallt ute och B) att mina fötter inte riktigt är skapta för att springa långt med spikes. Så här ligger jag nu – jag som så sent som i går hävdade att jag aldrig får bröstskav – med ömmande fötter och två bröstvårtor som hade blött igenom undertröjan under dagens pass.

Annonser

Första passet 2016 – tröstrika trösklar

De senaste två veckorna har jag haft en liten motivationsdipp. Några pass har skippats. Andra har förlagts till löpbandet eller sprungits igenom med minsta möjliga ansträngning. Därför kändes det bra att dra igång 2016 med ett ordentligt jävla kvalitetspass.

I dag tog jag igen det tröskelpass som jag bommade i torsdags. 12-10-8 minuter stod på schemat. Men eftersom jag var osäker på vilket tempo jag skulle lyckas hålla programmerade jag klockan efter distanser i stället: 3-2,5-2 kilometer. Och däremellan 90 sekunder joggvila.

Det positiva med att förlägga merparten av sin träning till naturligt kuperade motionsspår är att löpningen blir sjukt mycket lättare då benen väl släpps lös på flackare partier.

I dag lät jag kroppen bestämma tempot. Inget kollande på klockan och inga inställda tempozoner. Helt naturligt.

Den första tröskeln kändes lång, men samtidigt inte överjobbig. Jag sprang liksom avslappnat och njöt av att äntligen vara ute med lite fart i benen. Det handlade mer om att ta sig framåt med bra teknik, än att pressa på. Därför blev jag grymt förvånad då klockan pep till och visade att jag precis hade kapat den längsta tröskeln på under 12 minuter.

Och därifrån gick det bara bättre och bättre:
3k: 3:56 min/km
2,5k: 3:47 min/km
2k: 3:45 min/km

Alltså. Det känns ju hyggligt safe att hävda att 2016-års första löppass blev årets hittills bästa pass. Men faktum är att det här tröskelpasset nog kommer topp listan ganska lång tid framöver.

Skulle jag kunna få kroppen att anse att mitt tröskeltempo verkligen är 3:45 min. Shit! Då skulle jag kunna klippa milen på 37:30. Det vore ju helt sinnes.