Archive | augusti 2016

Första passet inför Hässelby

Nu har jag bara ett enda mål kvar för den här säsongen: Att göra en bra miltid. Och det tänkte jag göra i Hässelby.

I min originalplan ingick att springa Stockholm Halvmarathon. Men jag tror jag skiter i det. Jag känner mig både sliten och ganska långsam just nu. Och det kanske är stroppigt, men jag är inte helsugen på att åka ner till Stockholm, att ta en högkvalitetsträning och komma in i mål på 3-4 minuter över min egentliga kapacitet. Så nu är det fullt fokus på Hässelbyloppet i oktober i stället.

Jag har inte kört ett enda kvalitetspass sen i maj. I stället för att pina intervaller har jag nöjt mig med grund-, distans- och långpass. Men idag var det dags för comeback i dubbel bemärkelse.

Först körde jag ett pass CxWorx på gymmet (även det var brutalt länge sen) och sen steppade jag upp på löpbandet och körde 3x6x200 meter med två minuter slövila mellan varje serie. Nu är det enorm skillnad på att bara rulla med på ett löpband och faktiskt trycka på ute i det fria, men jag kände mig ändå förvånansvärt pigg och hade inga problem att under passets gång successivt höja tempot från 3:50 till 3:00 min/km.

Jag gillar verkligen känslan av att få räta på ryggen, tajta till löpsteget och springa fort. Och det här passet kändes lovande inför Hässelbyloppet.

Höstens första lördagsdubbel är avklarad.

Annonser

Målförskjutning deluxe

I måndags morse – ganska exakt 48 timmar efter det att jag slet av mig våtdräkten nere i Kalmar – hörde Uffe av sig på Messenger och undrade om jag hade börjat räkna minuter. Och det hade jag ju. Dittills hade jag hittat 13 minuter som jag utan problem skulle kunna skala bort ifall jag någonsin skulle göra ett nytt Ironmanförsök.

Dagen efter det hörde Lukas av sig och undrade om jag hade anmält mig än. Och det hade jag ju inte, för min plan var att aldrig mer köra ett Ironman.

Men så sov jag på saken. Och vaknade. Och satte mig vid datorn. Och plötsligt var jag inte bara anmäld till Ironman Kalmar 2017. Jag var även anmäld med den uttalade ambitionen att kapa 55 minuter på årets tid och gå under 11 timmar.

Från att ligga sömnlös i min lägenhet med rädsla för att dö om jag åkte ner till Kalmar till att kaxigt hävda att Ironman är en baggis, där det lätt går att bli en timme snabbare, är extremt även för en hybrisskalle som min. Det är målförskjutning deluxe.

Jag är en Ironman

IMG_4500.jpg

11 timmar och 55 minuter tog det. Och bortsett från precis innan start och under en ovanligt tung dipp efter 31 kilometer löpning tvekade jag aldrig på att jag skulle klara det. Nu är jag en Ironman. Fast det är med lite blandade känslor.

Att göra en Ironmansatsning har verkligen inte varit naturligt för mig. Innan det här var jag en ytterst medioker simmare och en rent utav dålig cyklist. Och med facit på hand är det bara att inse att jag kom igång alldeles för sent.

Min vän Ulf, som superpresterade och gjorde en riktigt bra tid, berättade i en tidningsintervju att han hade tränat inför Ironman i 20 månader. Jag? Jo, jag försökte gå från en långsam 2-milacyklist till att kunna hålla 30 km/h över 18 mil på mindre än tre månader. Och då var jag ännu mer naiv gällande simning.

Jag trodde på allvar att 10 simträningar på en nybörjarkurs i crawl skulle göra mig till en fullfjädrad open sea-simmare. Trots att jag kompletterade med ytterligare en kurs tvingades jag i mitten av juli inse att min enda chans att överleva var att bli en stabil bröstsimmare.

I Kalmar ställde jag mig i startgruppen för dom som trodde sig klara simningen på 1:30 timmar. Då några karlar bredvid mig fick höra att jag A) tänkte bröstsimma och B) aldrig hade simmat så långt som 3,8 km tidigare undrade dom om jag verkligen hade ställt mig i rätt grupp.

Men jodå. Det gick ju. 1:27 timmar. Och inga direkta problem, förutom att jag kände mig lite i vägen och att lillfingrarna domnade bort efter lite drygt halva distansen. Då jag väl gick in för växling var jag oerhört tacksam att jag inte hade lytt impulsen att ge efter och kissa på mig i dräkten. Istället höll jag mig, tog en lång kisspaus vid växlingen och drog iväg på cykeln.

Redan innan jag hade nått Ölandsbron hade min vän Lukas, från simgruppen i Gävle, dundrat förbi mig i världens fart. Men det var först när en kvinna med lätthet passerade mig då vi nyss hade nått Öland som jag vaknade till. Där och då bestämde jag mig. Efter att ha simmat snabbare än vad jag egentligen förmår skulle det här loppet inte handla om överlevnad och att ta sig i mål. Jag spände bågen och utmanade mig själv. Jag tog rygg på kvinnan som just passerat.

Nu får en inte ligga i rygg och drafta under Ironman. Minsta tillåtna avstånd mellan cyklarna är 12 meter. Så egentligen låg jag inte i rygg på henne. Men jag satte upp som mål att aldrig ha mer än max en annan cyklist mellan henne och mig. Därefter spenderade jag nästan 12 mil med att stirra på hennes numerlapp – 651 Karin.

Egentligen var Karin snäppet bättre än mig. Men som tur var tog hon ofta lite längre stopp i depåerna. Så jag fick slita för att hänga med, fick någon minuts försprång vid hennes depåstopp, blev omåkt och fick på nytt slita för att hänga med. Utan Karin hade mitt lopp sett helt annorlunda ut.

Även om det blev väldigt mycket ståcyklande under de avslutande sex milen, så gick cyklingen förvånansvärt lätt. Inga enorma dippar och höga växlar gjorde att jag utan dödslängtan kunde hålla ett snitt på strax över 28 km/h och då jag gick ut på löpningen kändes jag mig trots allt rätt fräsch.

Men någonstans under det andra av de tre löpvarven slog tröttheten till på allvar. Benen kändes tunga, farten kändes låg och då jag mötte både Ulf samt Lukas och  insåg hur långt före dom låg började även tankarna att bli ganska tunga. Men jag ville verkligen inte ta en 17-kilometers promenad och komma in i mål på en tid långt över min safetid.

Så jag bet ihop och tog en vätskekontroll i taget. När jag passerade 30 km insåg jag att det fanns en liten, liten chans att faktiskt gå under 12 timmar, vilket skulle vara en timme under min safetid. Så jag ökade farten. Sen sa det BAM!

Vid cirka 31 km var både orken och motivationen som bortblåst. Jag låste in mig på en bajamaja och försökte gråta en skvätt. Där och då önskade jag mig ett benbrott, värmeslag, akut magsjuka eller vad som helst som kunde få mig att bryta loppet med äran i behåll. Men varken  tårar eller undanflykter kom och räddade mig. Istället kom det en kilometertid på 6:54 minuter. Men trots det fanns det faktiskt fortfarande en liten, liten chans att nå under 12 timmar. Så jag ökade farten. Steg för steg. Kilometer för kilometer. Kontroll för kontroll. Och vid 40 km började jag känna mig säker – jag skulle gå under 12 timmar.

Det här loppet visar att inget är omöjligt. Med motivation, tid och prioriteringar går det även att knäcka ett Ironman. Och för mig själv bevisade jag att mitt pannben har vuxit enormt under de senaste åren. Det är inte längre lövtunt. Trots den där incidenten på bajamajan är jag en envis jävel, som faktiskt slutför saker.

Innan Ironman fick jag höra att jag skulle göra minst fem minuter snabbare tid ifall jag rakade av mig skägget. Sanningen är att skägget gjorde mig minst 15 minuter snabbare. Det stöd som jag fick av den enormt fina publiken på grund av mitt skägg gjorde mig starkare än någonsin. Vem kan vika ner sig när publiken känner igen en (”Kolla – där kommer skägget igen!”, ”Shit, skägget ser fortfarande stark ut!”)? I en av Kalmars parker satt ett grabbgäng och väntade in mig varv efter varv under löpningen. Vid varje varv poängterade en av dom högljutt hur snyggt skägget var och avslutade med ”Håkan – jag håller på dig!” (att ha namn på nummerlapparna är en briljant idé) och vid det sista varvet, med bara någon kilometer kvar, sprang han upp och skulle high-fiva.

Jag trodde att jag skulle känna allt när jag kom in på den röda upploppsmattan och till sist fick höra speakern säga de där magiska orden – Håkan, you are an Ironman. Men bortsett från trötthet och lättnad kände jag ingenting. Inga tårar. Ingen känslostorm.

Strax efter målgången, då jag och Lukas satt och pustade ut, dök det ändå upp två känslor: Stolthet uppblandad med besvikelse.

Jag är superstolt. En hybrisidé har drivit mig så långt framåt i år att jag inte bara deltog i Ironman. Jag knäckte Ironman. Och det är en viss skillnad. Jag överlevde inte, jag presterade. Det är jag stolt över. Samtidigt lämnade jag Ironmanområdet med en viss besvikelse: Var det inte mer än så här? Var det inte tuffare?

Det kan låta destruktivt, men det som driver mig framåt är viljan att se var allting tar slut. Jag vill se hur långt jag kan ta allting. Var gränsen går för mig. Och tydligen gick den inte vid 3,8 km simning, 18,2 mil cykling och 42 km löpning.

Nu ska jag raka mig och ta tag i nästa utmaning.

IMG_4491

Ett försök att se opåverkat lugn ut precis före start…

Kvällen innan

IMG_4482

Däcken är pumpade. Utrustningen är incheckad. Middagen uppäten. Frukosten inhandlad. Sportdrycken blandad. Vattnet lagd på kylning. Och de sista små ändringarna är gjorda – jag kör med tävlingsdojorna istället för lufsskorna.

Det enda som återstår är lite Netflix och en natts sömn. Om 24 timmar hoppas jag få titulera mig Ironman.

Dags att blicka bakåt

Om det finns något som jag har lärt mig om triathlon under den här sommaren, så är det att dåligt samvete går hand-i-hand med triathlonträning.

Visst. Det är tufft att löpträna också. Det är inte alltid det finns tid för intervaller, grundträning och långpass. Men jämfört med triathlon är det ändå ganska enkelt att få till. För då det kommer till triathlon finns det alltid något som behöver lite extra kärlek, något som har fått ett pass för lite.

Sista helgen inför Ironman Kalmar ägnades åt två långpass. Tyvärr har jag fått till alltför få långpass under den här sommaren. Och det innebär att jag på lördag förväntas kunna simma längre än jag någonsin har gjort, följt av mitt livs längsta cykeltur. Bara för att toppa allt med ett marathon.

Bristen på långpass följde med mig i skallen under både lördagens cykelpass och gårdagens simning i Gavleån. I brist på annat träningssällskap valde det dåliga samvetet att haka på.

Men efter gårdagens simning bestämde jag mig för att vända på perspektivet och kolla facit. Precis som de flesta andra motionärer är jag alldeles för dålig på att blicka bakåt. I stället för att bara fokusera på att bli snabbare och bättre måste en ibland stanna upp och reflektera. För ingen av oss når någonsin fram – det finns alltid en vilja att orka lite mer. Och då kan det vara sunt att faktiskt kolla på sin utveckling:

I mitten av juni testade jag open water-simning för första gången. Då simmade jag cirka 400 meter innan jag kände mig trött och skakis. I går simmade jag åtta gånger den distansen. Och bortsett från att jag blev sjukt kissnödig kändes det lugnt och skönt.

Sure. Jag har inte lärt mig att crawla. Halvvägs in i den här sommaren insåg jag att min enda chans att överleva Ironman är att fokusera på bröstsim. Men sen dess har jag slagit rekord efter rekord. Jag har blivit bättre!

Den 8 juni gjorde jag årets cykelpremiär. Lite sent kan tyckas. Men jag hade fokat fullt ut på löpning innan dess. Då cyklade jag två mil och snittade 27,8 km/h. I helgen cyklade jag nästan sju gånger så långt i samma tempo. Och på sträckor kring två mil har jag blivit brutalt mycket snabbare än vad jag var i början av sommaren. Återigen: Jag har blivit bättre!

De sista dagarna inför Ironman tänker jag ägna mig åt självbelåtenhet. Fuck jante och dåligt samvete. Jag är faktiskt i kanonform. Jag är starkare än någonsin. Jag har åtskilliga mil i såväl ben som armar och skalle. Jag har lärt mig att idrotta utan lurar i öronen. Jag har utmanat det jag trodde var omöjligt och pushat alla mina gränser. Och om inte det skulle räcka på lördag – so what?

Då får jag blicka tillbaka och tänka på var jag befann mig då jag i vintras anmälde mig till Ironman. Den killen som gjorde det hade inte haft en chans att ta sig i mål. Men det har den här killen, för han är en bättre version av sitt gamla jag.

blog