Tag Archive | hemlingby

Delad glädje ger ökad fart

Alltså tänk. Fram till för knappt ett halvår sen tyckte jag att löparklubbar var töntiga och att grupplöpning kändes lamt. Så mycket jag har missat på grund av den inställningen.

Efter gårdagens Runacademy gjorde jag premiär på Hemlingby Löparklubbs tisdagsintervaller i dag – i normala fall brukar jag bara vara med på de kortare fredagsintervallerna. Det var 3×2000 meter som stod på agendan. Det kanske inte låter så tufft, men det är en rätt trixig distans.

2000 meter är inte tillräckligt långt för att hålla igen och fisa i starten. Samtidigt är det långt nog för att man ska kunna stumna till rejält. Särskilt då de körs i Hemlingby, där spåret avslutas med 500 meter uppför.

Efter den första intervallen kände jag mig lugn och fin. Knappt ansträngd. Men klockan indikerade något annat, så jag var tvungen att fråga dom andra. Men jo – vi hade hållit 3:45-tempo. Det andra varvet gick i samma fart och det kändes fortfarande superfint i förhållande till det tempo vi trots allt hade hållit.

Inför det tredje varvet var det några som tacklade av och vi var tre stycken som tampades. Jag höll på att hakas av omgående. Men jag kämpade på. I varje uppförsknix tappade jag, för att kunna ta igen det i nedförslutningarna. Efter halva varvet drog en av de andra ifrån och jag hamnade i mitten.

Löpningen kändes seg och ineffektiv. Allt som varit så lätt tidigare var klumpigt och gick långsamt. Och ett litet tag funtade jag på att bryta ihop och gå den sista biten. Men jag bet ihop och även om benen var blytunga under den sista uppförskörningen så tog jag mig i mål med äran något så när intakt. Det var då jag insåg det – avslutningsintervallen hade gått ännu snabbare.

Att göra 3×2000 meter på strax under 3:45 i snitt är way bortom min egentliga kapacitet. På egen hand hade jag varit minst tio sekunder långsammare per kilometer. Men det är ju det som är poängen med gruppträning. Det sporrar och triggar. De andras energi smittar av sig och letar sig in i krafter som sällan annars släpps fram.

Jag är ingen vidare pannbenslöpare. Jag är ofta defensiv och viker ner mig i förtid. Men jag är en rätt hygglig man-mot-man-löpare. Och det ska jag fan ta fasta på. Viva grupplöpningen. Det lär bli fler tuffa tisdagsintervaller framöver.

Back to back-premiär

Då jag nyss vankade bort till köket för att hämta lite glass var det på ordentligt gubbstela vader. Men vad spelar det för roll? Den här helgen har jag gjort mitt första back to back-pass.

Egentligen har jag inte riktigt greppat vad ett back to back-pass är. Enligt somliga är det två krävande pass dagarna efter varandra. Enligt andra får det bara gå tio timmar mellan passen. Men hur långt är långt? Och hur krävande är krävande?

Det enda jag har greppat är själva grundtanken: Att köra ett tungt pass och innan en har återhämtat sig från det passet köra ytterligare ett tungt pass. Liksom för att ligga lite på minus redan från start då det andra passet drar igång.

Upplägget för mitt livs första back to back-pass var 30 + 30 kilometer i de lägre pulszonerna. Med andra ord rörde det sig om långsamt nötande under lång tid. Och det började fint – i går körde jag barbröstad löpning i skogarna kring Strömsbro/Hille, då jag utforskade ett nytt spår och virrade bort mig på trevliga stigar. Tyvärr fick jag inte ihop fullt 30 kilometer i går, så dagens pass inleddes med dubbla minus i protokollet.

Innan dagens pass inspekterade coach Hubert utrustningen:
IMG_3370

Dagens pass var säsongspremiär för det trevliga milspåret i Hemlingby. Det gånger två plus lite irrfärder under transportlöpningen dit och hem gjorde att dagens tur klockade in på 32k. Och därmed överträffade jag målet på 60 kilometer fördelat på en helg med 400 meter.

Med tanke på hur trött jag blev i stjärten i dag och hur stöttiga vaderna kändes på slutet känns tanken på att jag om drygt två månader ska lyckas springa 90k smått absurd. Men vad fasen – större vändningar har ju hänt förut.

När benen bara trummar på

I måndags testade jag ett ultratips från Anders Szalkai, som jag läste i Runner’s World. Min tolkning av tipset blev en runda på cirka 500 meter upp och ner för Hemlingbybacken. Det blev tuff, stjärtaktiverande backträning med löpvila nedför den flackaste delen av backen. Totalt körde jag tio varv utan paus. Och det gick fantastiskt bra.

Förra gången jag körde backintervaller i Hemlingby körde vi 2×5 backar med promenad nedför och kortare vila mellan varje intervall. Det var en ordentlig nära döden-upplevelse med skenande puls. I måndags var tempot lite lägre, men trots det rusade pulsen upp till 90% av max.

Den flacka löpvilan utför gjorde att jag hann komma ner i puls under varje varv och under utförslöpningen byggde jag upp den mentala styrkan för att peppra på ett varv till. Benen var så satans lätta att det kändes nästan osportsligt. I måndags var Hemlingbybacken verkligen min bitch.

Hemlingbybacken

I dag körde jag ett litet tempopass i mitt hemmaspår. Tio minuters uppvärmning följdes av 60 minuter tempo. Målsättningen var att konstant ligga under 4:40 min/km. Nu lyckades jag inte riktigt med det. Men trots en andrakilometer på 4:52 minuter hamnade snittet på 4:27 och de sista tio kilometrarna gick på klart godkända 44:05 minuter.

Onsdag kväll och benen, lungorna, hjärtat och hjärnan är i perfekt samklang. Det här kan bli en helt lysande löparvecka. I morgon ska jag nog iväg och köra långsamlöpning med löparklubben.

Ingen runners blues i år

Efter förra årets mara gick jag in i en ordentlig svacka. Och det kanske inte var så konstigt. Jag menar, vad ska en hitta på då åtta månaders fokus precis har avslutats? Jag sprang knappt alls under hela juni 2014. I år blir det annorlunda.

I dag var det avslutning med Runacademy i Gävle. Trots lite ömma lår sen helgens bravader passade jag på att jogga de 4,6 kilometrarna upp till Hemlingby och dagens pass. Med facit på hand var det inte helt genomtänkt. Dagens avslutning var verkligen inget lugnt Tack för i år-pass. I stället toppades hela den 15 veckor långa säsongen med kursens tuffaste pass: 25 minuter överraskningar under ledning av Petra Kindlund.

Det blev trösklar, intervaller på allt mellan 20-60 sekunder, en tur uppför Hemlingbybacken. Och allt det varvat med intensiv löpstyrka. Grymt kul. Och grymt jobbigt.

Petra Kindlund är utan tvekan den främsta löparen som jag har fått sprungit med. Och även om vi haft några riktigt skarpa löpare i Gävlegruppen så blev det ett helt annat fokus då Petra tog täten. Jag var nog inte ensam om att vilja höja mig ett snäpp i kväll.

Nu är det full fart framåt. Det är knappt tre månader kvar till Ultravasan. Och fram tills dess måste kroppen bli starkare, psyket solidare och löpsteget effektivare.

Riktigt roligt från kvällens avslutning: En kille i gruppen har A) genomfört Ultravasan förra året och B) anmält sig även i år.

…och det innebär att jag A) inte kommer vara ensam på startlinjen och B) vet någon som faktiskt har överlevt nio mil i skogen. Även om han har ett fjäderlätt löpsteg så är jag just nu fylld av en Kan han, så kan jag-känsla. Och det är klart mycket mer engagerande än att sitta och spela runners blues på repeat.

Äntligen +30k

Sen jag, på inrådan av sjukgymnasten, började korrigera mitt löpsteg för att inte få sån snedslitning kring höger knä har jag försökt stresstesta knät så mycket som möjligt. Förra helgen blev det två pass à +20k. Helt utan problem. Och under veckan som följde testade jag både hastiga rörelser under en fotbollsmatch och riktigt tunga backintervaller i Hemlingby. I lördags var det dags för gesällprovet – årets första ordentliga långpanna.

Upplägget var att följa Gästrikeleden söderut, lunka fram i ett skönt tempo i 1,5 timmar och sen köra samma väg tillbaka hem. Och det blev en helt underbar tur. Lite motionsspår, lite grusväg, lite landsväg, en del trail samt några passager av sönderkörda skoterleder. Äntligen fick jag se den coola gamla timmerrännan.

GästrikeledenJag hann 16,7k innan klockan ringde och det var dags att vända hemåt. Och efter knappt 30k tog mobilbatteriet slut. Det var lite synd, för då hade precis min hemlängtan tagit över med en smärre tempoökning som resultat. Det är inte helt, helt omöjligt att jag under slutet var nere och nosade på 4:45 min/km, som är min måltid inför maran i Stockholm.

Egentligen hade jag hoppats på att knäcka 30k redan i slutet av mars. Men så blev det ju inte. Trots allt börjar jag känna mig mer och mer redo för Stockholm Marathon. Givetvis skulle jag gärna haft tre-fyra veckor till på mig att förbereda mig. Men så är det väl alltid?

Även om jag inte har lika många långa pass i kroppen i år är känslan en annan. Efter lördagens 33,4k-runda var jag inte alls så knäckt som jag brukar vara efter ordentliga långpass. Låren tog inte slut längs vägen och ländryggen var tillräckligt stark för att hålla överkroppen uppe hela vägen. Jag blev inte ens lika bängstel under kvällen som jag alltid brukar bli av en ordentlig utmaning.

Det är verkligen inte läge att få hybris. Men i jämförelse med hur sänkt jag var för bara två veckor sen känns det väldigt, väldigt lovande inför Stockholm om två veckor. Kanske är det vetskapen om att fokus i år ligger på Ultravasan – och inte Stockholm – som gör att allting känns så mycket mindre pressat. I år ska jag försöka släppa lös lusten och låta den bära mig fram.IMG_3314

Premiär: Runacademy

I dag hölls det första passet på den första upplagan av Runacademy här i Gävle. Och för min del var det första gången jag testade på organiserad löpträning (de där åren med friidrott på lågstadiet gills inte längre).

På dagens agenda stod teknikträning och löpskolning. Helt okej, även om det var synd att spåren var lite för mörka/blöta för att använda. I stället fick vi köra på asfaltsväg i utkanten av ett bostadsområde. För min del hade vi gärna kunnat kört fler repetitioner och färre moment. Nötning är ända sättet jag kan lära mig saker.

Totalt var vi 65 personer som mönstrade Runacademy Gävle. Och det var en rätt brokig skara. Innan snackade jag med någon herre som ville komma igång efter en lite väl stillasittande period och det verkade även finnas några verkliga nybörjare. Det var långt, kort, tunt och runt på ett och samma ställe. Det fanns även några som jag misstänker gör stabila låga 40 min på milen.

Men för min del kvittar det hur kvallen är på resten av gruppen. Jag är inte där för att springa fort eller spränga vallar. För min del handlar det om att A) Få tips om nya pass, B) Få input gällande bättre löpsteg och C) Lära känna några fler av Gävles löpare. Att träningen dessutom ligger på den veckodag då jag har lättast för att såsa till är så klart en finfin bonus.

Första passet fick utan problem godkänt. Och med lugn löpning dit + hem på totalt 9,2k får även jag godkänt. Nästa vecka blir det backintervaller. Med tanke på att slalomklubben hade träning i en lite väl isig Hemlingbybacke i kväll misstänker jag att det inte blir uppför den vi ska forsa fram. Synd. Jag saknar blodsmaken som den brukar kunna föra med sig.

Glädjen i att springa långsamt

Mitt största problem med löpningen är farten. Har jag den inte blir jag förbannad och går hem. Har jag den springer jag för fort, blir trött och får gå hem då med. Jag känner mig som en bulldog som skjuter ner skallen, springer på så fort som möjligt och inte tänker minsta tanke på att disponera krafter. Och det är därför jag ogillar långpannor så mycket. Jag vill hellre springa fort (eller nåja – fort för att vara jag) än att springa långt.

Men i dag fick jag känna på en annan sida av löpningen – glädjen i att springa långsamt.

Planen var att jag skulle ge mig ut på en hybrisrunda och nöta asfalt ända tills mina ben inte pallade mer. Banan var utritad och klar. Men då jag kom fram till vändstationen i Hemlingby fick jag för mig att ta en sväng i skogen i stället. Bara en liten sväng och sen fortsätta nöta asfalt. Men så hittade jag milspåret som PellePelle tipsade om. Och det var så fint att jag blev tvungen att köra två varv.

Då jag väl kom tillbaka ut på asfalten hade jag redan avverkat 30 kilometer och hade inte mycket mer kvar att ge. Hade inte den hägrande vattenflaskan drivit på mig och min igentorkade gom hade jag gett upp där och då. Men det blev några meter till. Och därmed lyder mitt nya personliga rekord i att springa långt på 30,92 kilometer.

Anledningen till att jag pallade längre i dag än vad jag någonsin gjort tidigare var att farten var en helt annan. Snittet hamnade på ett föga imponerande 5:34 minuter. Men vad spelar det för roll? Målet var ju trots allt att springa långt och härda ut. Fram till 28 kilometer kändes allting faktiskt som en enda lång promenad i honungsfabriken. Det var bara skönt och mysigt. Glädjen i att springa långsamt och känna hur kroppen bär en framåt är enorm. Den spöar feelingen av att ens lungor kommer att implodera vilken sekund som helst med hästlängder.

Däremot börjar jag få ett löparmässigt i-landsproblem: Vätska.

Så länge mina långpass låg på under 20 kilometer var vätska inget stort problem. Då räcker det med ett par tuggummin och Fishermans Friend för att känna sig med i matcken. Men i dag blev det riktigt tungt att springa utan vätska. Och skulle rundorna bli längre och värmen högre här under våren kan det nog vara rent farligt att vara så oplanerad som jag är. Samtidigt känns vätskeband som en svår grej. En ryggsäck känns klart bättre.

Som tur var har jag börjat ta med kontokortet ut på alla mina längre rundor, för det är trots allt mer regeln än undantag att jag inte orkar bära kroppen hela vägen hem. Avslutningen på rundan fick bli ett spontant litet pit-stop bland veckohandlande familjer, innan jag och min tajta dräkt stapplade oss hem genom staden.