Tag Archive | må bättre

Lite väl klen alltså

Jag tycker det är så otacksamt: Allt som byggs upp av tid, svett och möda går alldeles för snabbt att riva ner.

Då jag har varit som bäst och snabbast, som inför Köpenhamn Marathon 2016, har jag även varit som muskelärt starkast. Det kanske inte gäller för alla, men för mig finns det ett tydligt samband mellan snabba löptider och regelbundna gympass. Så då träningen inför nästa säsong nu har dragit igång på allvar måste jag göra något åt mitt högst sporadiska styrketränande.

I morse traskade jag iväg till gymmet för ett kortare styrkepass (marklyft, benböj, utfallssteg och mellan varje set lite bålstyrka). Inte nog med att jag fick börja med rätt lätta vikter – pulsen rusade även iväg på ett sätt som jag inte är van vid då jag styrketränar. Det är bara att inse: Jämfört med i våras och somras är jag helt enkelt lite väl klen just nu.

Från och med nu ska jag försöka få till åtminstone två styrkepass per vecka: Ett med fria vikter och ett gruppass (typ CxWorx). Blir det någon ork över kanske jag kan addera även ett lättare pass med kroppsvikt och dynamiska övningar.

Annonser

Styrkan i en finishertröja

Lika mycket som jag älskar att få en fin finishertröja då jag gått i mål i något lopp, lika splittrat förhållande har jag till att använda dom. Ibland känner jag mig lite fånig då jag glider runt i en tajt funktionströja från nåt lopp 2015. Men lika ofta kan den där tröjan vara hela skillnaden.

Nyligen insåg jag att jag omedvetet använt finishertröjor då jag:
A) Varit på väg in i ett sammanhang där jag känt mig underlägsen.
B) Varit på väg ut på ett riktigt tufft träningspass.

Eftersom A) bara känns tuppigt-å-fånigt har jag försökt sluta med det. Däremot har jag, numera medvetet, börjat använda mina gamla lopptröjor allt oftare för att sporra mig själv.

Kör jag ett riktigt tufft pass är det bara att kolla ner och se trycket på bröstet. Det förpliktigar liksom att ett Ironman, ultra eller marathon där. Då går det inte att vika ner sig – klarade jag det då, så har jag ingen anledning att faila nu.

Idag var det för ovanlighetens skull långspinning på Må Bättre: 2×45 intensiva minuter. Och för att få maximalt med kraft i benen satte jag på mig min gamla mörkblå tröja från Köpenhamns Marathon. Den gjorde susen. Jag må ha svettats som en hel fabrik. Men jag höll mig stark. Och jag utmanade. Och jag ökade. Och jag utmanade ännu mer.

90 starka minuter in på försäsongskontot. Nu kan jag med gott samvete löka lite på söndag.

Cash-for-No-Snus

Cash

Här på Kaplansgatan har vi så lite olja att Oil-for-Food-programmet skulle sluta i akut självsvält. I stället kör vi Cash-for-No-Snus-programmet.

Om jag inte räknat helt snett är det i dag 33 dagar sen jag köpte min senaste (jag vågar inte riktigt skriva min sista) snusdosa. Och om vi tänker bort att varje snusstopp i affären ofta innebar att jag även köpte något annat onödigt (läs: sockrigt), så innebär det att jag under de senaste 33 dagarna har sparat 50 spänn per dag. Cashing – vi snackar om 1650 kronor som alltså inte har hamnat under läppen!

Nu inledde jag i och för sig mitt slutsnusande med att plocka ut ett litet förskott i form av två par löpardojor ur snuskassan. Så egentligen ligger jag fortfarande back.

MEN… framåt mitten av oktober det år jag har fyllt 97 år kommer mitt Cash-for-No-Snus-program att ha gett mig en miljon kronor. Och för att fira detta faktum hakade jag på Kontors-Anna och körde ett pass Funktionell Träning på Må Bättre i kväll.

Det var första gången jag testade på Funktionell Träning och passet kan väl enklast sammanfattas med att ALLT – hur enkelt det än ser ut – blir absurt jobbigt om man gör det tillräckligt många gånger. Helvete så många repetitioner det var av allt. Det var sjukt, sjukt jobbigt.

Och givetvis fanns det – precis som på varenda Bodypump-klass jag någonsin varit på – en brud längst fram som körde skiten ur precis allt och alla. Det slår liksom aldrig fel. Det finns alltid en tjej (i vissa fall till och med en tant) som ser helt normalskapt ut, men som under skalet har muskler som är helt immuna mot den totala utmattning som många repetitioner utan läkande pauser ger upphov till.

Passledarens återkommande uppmaning om att vi inte skulle glömma bort att fylla på med vatten kändes nästan lite hånfulla med tanke på att det aldrig kom ens tillstymmelse till microvattenpaus.

Nya skor, nytt rekord

Saucony Kinvara

I går unnade jag mig två par nya skor. Tänkte att om jag bara håller mig borta från snuset i två månader så har jag ju fått dojorna ”gratis”.

Efter dagens CxWorxpass plockade jag ut det ena paret – Saucony Kinvara 5 – på ett litet farttest. Nästa veckan ska jag nämligen ner till Målilla för att springa Vårstafetten och jag har ingen uppfattning alls om i vilken form jag är eller vilken fart jag kan hålla.

Även om jag har kört med ett par opronerade Saucony Mirage med litet dropp på bandet på Må Bättre känner jag mig inte helt säker på att mina lättstötta knän kommer lyckas komma överens med mina nya Kinvara. Det är ju trots allt en viss skillnad på löpband och asfalt/torra grusvägar. Men jag bad dom på Intersport om en glad sko med mycket känsla. Och när dom plockade fram de där vita skönheterna smälte jag som en mjukglass på savannen.

En liten stund tänkte jag lunkjogga ut till min vanliga 5k-runda och köra farttestet där. Men då skulle totalen landat på lite drygt en mil och det kändes som att utmana ödet lite. I stället värmde jag upp och satte fart bland flanörerna i Boulognerskogen.

Det blev 2×1000 meter med joggvila emellan. Den första tusingen gick på klart godkända 3:36. Och den andra slutade på 3:27 minuter, vilket var nytt rekord.

Med tanke på att jag valde en rätt knixig väg med smala, skarpa kurvor på slutet samt även kostade på mig ett ansträngt Tackar så mycket till ett par som lämnade mig företräde över en liten träbro kändes 3:27 riktigt, riktigt fint. Fjolårets målsättning att kommer ner i 3:20 på en kilometer verkar plötsligt mer realistiskt än vad det var under 2014.

So far är jag mycket, mycket nöjd med mina Kinvara. Dom får helt klart följa med till Småland nästa helg.

Joråså att:
IMG_3214

Yin, Yang och Killen däremellan

I söndags testade jag yoga för första gången. Desperat osmidighet kräver desperata åtgärder. I och med att det stod yinyoga på menyn på Må Bättre gick jag dit och körde ett pass. Fel kille på fel plats vid fel tillfälle, men med rätt uppsåt.

Jag hade inte en susning om vad yinyoga var. Eller hur man borde vara klädd. Eller vilka tillbehör man bör ha. Men det kvittade. Jag körde på. Tänjde och tänjde. Håll evighetslånga ställningar och förbannade att jag är en sån klen människa. Inte ens att sitta i skräddarställning i fyra-fem minuter är något som jag kan göra utan smärta.

Men i stället för att låta den första bittra smaken av yoga skrämma bort mig har jag bestämt mig för att ge det några veckor och lika många pass. Vem vet – jag kanske blir tokbiten. Och blir jag inte det borde jag rimligtvis bli lite, lite smidigare.

Efter en totalslö måndag var det dags för yangträning i dag. Planen på att ta en tur på löpbandet ersattes med en isig utomhusrunda. Och det var tur.

Nu har jag i och för sig lovat mig själv att inte stirra på tider och inte pusha mig själv förrän tidigast i mars. Men det innebär inte att jag springer utan app. Och när jag var klar med dagens 10,4:a trodde jag först inte riktigt på appen. Utan att trycka på. Utan att bli anfådd. Utan att bli trött. Utan allt det hamnade jag 15 sekunder under min för närvarande normala kilometertid.

Jag fattar inte alls vad som hände. I dag hade jag det bara. Benen flöt fram. Tankarna var positiva. Allting var lätt. Och det gick fort. Eller i alla fall fort för att komma från någon som kommit överens med sig själv om att mest lunka på tills konditionen börjar återvända till lungorna.

Kanske, kanske, kanske var det yin som satte fart på yang. I såna fall kommer yoga bli min nya favvodrog.

Jag tänker på katter – vad triggar dig?

kattunge

Jag är knappast känd för mitt ihärdiga pannben. Snarare är det min minst uthålliga kroppsdel. Men då pannbenet ville ge upp vid 15k under gårdagens långpass började jag tänka på katter. Och det hjälpte.

Hädanefter ska mitt träningsmotto bli: Varje gång du ger upp dör en kattunge!

Givetvis vill jag inte att några stackars kattungar ska få sätta livet till, så jag plockade fram kattanken när det kändes som jobbigast under dagens spinning/core-kombo.

För några veckor sen bytte Må Bättre här i Gävle corepass. Och i dag var första gången jag testade på det. Det kändes råjobbigt och vid ett tillfälle maskade jag mig igenom ett outro.

Men vad fan? Varje nytt corepass har känts supertufft första gången. Och det kanske är den här känslan av utmaning som krävs för att jag ska komma igång och köra lite mer core. Det och tanken på oskyldiga små kattungar, som får sätta livet till ifall jag plötsligt ger upp.

How bad do you want it?

How bad do you want it? är taglinen för de nya Grit-passen som Må Bättre här i Gävle började köra efter jul. Och efter mitt första försök med Grit Strength är jag benägen att säga Not bad enough

30 minuter. Några rätt enkla övningar. Men högintensiv intervallträning. Och det är länge sen jag blev så totalt genomkörd och utpumpad.

Instruktören tyckte att minimivikten var 7,5 kilo per sida av skivstången. Men jag ville inte vara minimum, så jag lade på 10 kilo per sida. Stort misstag. Redan i den första, korta andningspausen fick jag lassa av. Det gick bara inte att fortsätta med 2×10. Därefter gick det aningen bättre, men jag märtke också att jag började fuska allt mer ju längre passet gick. Benböjningarna blev inte så djupa. Ibland kanske jag hoppade över någon repetition. Och när vi skulle avsluta med lite planka försökte jag hitta ett skönt viloläge.

Grit har profilerats som ett av dom absolut tuffaste passen den här terminen. Och det fanns anledning till det. Redan nu under kvällen har jag känt hur ömheten börjat komma smygande i rygg, nacke och axlar. Chansen att jag kommer få tidernas träningsvärk är överhängande.

Men vad fan? Jag testade i alla fall. Och känner jag min egen dumhet rätt kommer jag testa igen nästa lördag. Vem vet – på sikt kanske jag härdar ut ett helt pass med en anständig intensitet. Kanske vill det bad enough ändå.