Arkiv | Nonsens RSS for this section

Aldrig mer matlagning – jag har gett Huel en chans

Tyvärr händer det titt som tätt att jag slarvar med maten. Jag jobbar hemifrån och det händer alldeles för ofta att jag sätter mig direkt vid datorn och innan jag fattat vad som hänt är klockan 14:28 – lite för sent för lunch, alldeles för tidigt för middag. Så jag hoppar över att käka.

Därför tänkte jag ge Huel en chans. Eller snarare – jag har gett Huel en chans.

Nu har jag inte undersökt det här supernoga, men om jag har fattat det rätt är Huel pulvermat, fast bra. Dricker du enbart Huel fyra gånger om dagen får du i dig 100% eller mer av det dagliga behovet av kolhydrat, protein, vitaminer + en massa annat som kroppen tycker är göttigt.

Perfekt för mig som inte bara ogillar, utan även glömmer bort, att laga mat.

Jag började med två säckar Huel med vaniljsmak.

Smak: 3 av 5 (klart bättre än hampaprotein, sämre än sockrad proteinshake)
Textur: 3 av 5 (lite grynigt, kräver en mixer för den som kräver smoothness)
Smidighet: 4 av 5

Jag skulle lätt kunna tänka mig att byta ut 5-8 mål mat i veckan mot skakat pulverkäk. Och framför allt vore det grymt smidigt som föda under kommande etapplopp. Däremot är jag inte redo att go 100% Huel.

Annonser

Runners blues eller verklig förändring?

Idag lyssnade jag på podden Talk Ultras Marathon Des Sables-special med Elisabet Barnes. Att Elisabet inte får mer uppmärksamhet av det svenska löparcommunityt är sjukt underligt – hur många världsstjärnor har vi egentligen?

Elisabets etapp-för-etapp-genomgång av loppet slungade mig tillbaka i tiden. Plötsligt såg jag sanddyner framför mig och kände den där känslan av att vara fullt fokuserad på ett enda mål – att överleva fram till nästa checkpoint.

Sen jag kom hem har inget längre känts likadant. Men det är inte den tomhet som jag ofta brukar uppleva efter att ha slutfört en långsatsning och kommit ut på andra sidan av en utmaning. Istället för att känna mig tom känner jag mig ovanligt uppfylld, men av något annat.

Det här låter nog sjukt flummigt, men det känns verkligen som att en del av mig blev kvar där i öknen. En viktig del. Och där den har suttit finns nu något annat, något som jag hittade då jag tvingades möta mig själv under värsta tänkbara förhållanden. Men det skumma är att det känns som att den nya delen och den jag tappade bort hör ihop – att dom kompletterar varandra.

Kanske är det bara hederlig gammal runners blues. Kanske kommer jag vakna upp på måndag och inse att allt faktiskt är som vanligt. Men kanske, kanske uppstod det en verklig förändring. Att jag förändrades.

Det enda jag vet är att just nu längtar varenda cell i kroppen tillbaka. Trots smärtan, utmattningen, tristessen mellan etapperna och den enorma frustrationen över att inte leva upp till mina egna förväntningar vill jag tillbaka till öknen, för att leta efter det jag förlorade.

JC_S9042

Gear test: Matchvikt & nya dojor


Sen jag kom igång och började springa igen har jag kört mer och mer ryggsäcksträning. Och hittills har det gått ganska lätt. Men idag notchade jag upp gamet ett snäpp. 

För ett gäng veckor sen skaffade jag nya skor inför resan till Marocko i april. Jag hade läst en massa tips och blogginlägg och insett att det var dags att skaffa ett par trailskor. Men ju mer jag testat dom desto mer osäker har jag blivit. 

Det är egentligen inget fel på mina trailskor (ett par Saucony Peregrine). Men dom känns inte heller klockers. Och när jag i förra veckan kom på mig själv med att hellre snöra på mig mina mängddojor än trailskorna inför ett ryggsäckspass insåg jag att nåt måste göras. 

Så igår passade jag på att slinka in på Löplabbet när jag ändå var nere i Stockholm på jobb. Och jag lämnade butiken med ett par Hoka One One Vanquish 2 i oförskämt stor storlek – perfekt för uppsvällda fötter som inte vill ta ett steg till. 

Idag körde jag dubbel premiär på gymmets löpband: Dels laddade jag i en extra vikt i ryggsäcken och dels testade jag nydojorna. 

Att försöka springa i sex procent lutning med tolv extra kilon på ryggen var snäppet svårare än vad jag hade räknat med. Men framåt slutet av passet (jag körde 10 min gång + 15 min löpning) kändes det ändå rätt okej och jag kunde speeda upp lite framåt slutet av passet, du uppförsbacken började plana ut. 

Okej. Så nu ver jag att jag klarar två kilometer med full packning på rullande underlag. Då återstår bara 248 kilometer sand och sten för att knäcka Marsthon Des Sable. En baggis!

Dagens pass:
25 min ryggsäcksträning på löpband
25 min funktionell styrka

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.

Gear test: Linser och käk

Så. Jag ska alltså ner till Marocko och springa flerdagarsracet Marathon des Sables. Och först nu – med två månader kvar – har jag kommit igång ordentligt med förberedelserna.

Det är rätt mycket att tänka på inför tävlingen. Inte nog med att det finns en hel del grejer som du enligt reglerna måste ha med (se där – nu äger jag en kompass), det är rätt mycket annat som måste klaffa. Som mat och i mitt fall det där med synen.

Jag har testat några olika frystorkade alternativ. Och de smakar helt ärligt skit. Eller – till en början smakar de oftast ganska okej. Men efter halva måltiden känner du att den enda smaken som egentligen finns där är syntetisk fulkrydda. Och då blir det svårt att mumsa i sig resten.

Idag testade jag en annan infallsvinkel – frystorkad mjölk-å-flingor:

img_4993

+
Rätt gott
Kräver inte kokande vatten (där kan jag spara en del gram på att slippa ha med kök)
Lätt att äta


Kändes inte så mättande
Innehåller palmolja

I veckan var jag även hos optikern för att testa månadslinser som inte behöver plockas ut under natten. Klart smidigare än endagslinser – mindre packning och inget problem med att plocka i och ur linser med otvättade lortfingrar.

So far funkar linserna kanon. Så min enda fundering kring pågående gear test är om jag verkligen vill äta sånt här till frukost/lunch/middag sju dagar i sträck:

img_4996

Söndagsäventyr

Eftersom det är omkring fem månader sen jag testade att köra bil senast och jag dessutom behöver nöta ännu fler skidmil valde jag att förena nytta med nöje till ett litet söndagsäventyr igår.

Jag tog en bil och åkte på egen hand ut till Högbo.

De senaste gångerna jag har åkt skidor har jag lyckats trampa snett några gånger med vänsterfoten. Och det ska väl egentligen inte gå? Pjäxan sitter ju fast i sitt läge. Dessutom har det då och då känts som att jag stått direkt på snön. Då jag kom fram till Högbo insåg jag varför.

Min vänstra pjäxa var knäckt. Nästan hela sulan hade gått av ungefär där tårna börjar. Böjde jag lite på pjäxan såg jag rakt in i innersulan. Inte så underligt att det känt som att jag haft snö i pjäxan. Som tur var gick det att hyra pjäxor ute i Högbo för bara femtio spänn.

Då jag väl var klar och skulle hem fortsatte äventyret – jag kom inte in i bilen. Mitt nyckelkort vägrade att funka. Ett samtal till Sunfleetsupporten senare hade jag fått lära mig att inte lämna bilpoolsnyckeln i nyckelhållaren. Då avslutas tydligen bokningen. Lite snopet ifall jag hade blivit stående ute i Högbo med nycklar, mobil och cashes inne i en hyrbil som jag inte kunde komma in i. Men supporten fixade biffen. Plötsligt funkade nyckelkortet igen och jag kunde rulla hemåt.

Skidåkningen då? Jo tack. Jag valde att inte kolla på klockan, utan enbart lyssna på kroppen. Jag försökte hitta ett tempo som kändes lugnt och skonsamt. Och det tempot blev 4:34 min/km utslaget på 32 sköna kilometrar. Verkligen inte illa för att vara jag.

Kanske borde jag vara mer oroad över Vasaloppet. Men det är jag faktiskt inte. Så länge grejerna håller och jag petar i mig energi längs vägen kommer jag fixa det här utan större problem.

Glädjen över att inte längre vara utelåst…

img_4977

Facit 2016 – bästa året hittills.

Vilket sanslöst löpår 2016 blev för min del. Jag var med fyra tävlingar och slog pers i samtliga. Eller kan det vara så att jag har glömt bort några tävlingar?

Jaja – oavsett om minnet sviker eller inte, oavsett om jag har förträngt någon tävling eller inte, så går det inte att blunda för att jag slog rekord på fyra olika distanser under 2016.

23 april – Vårstafetten i Målilla, 5 km: 18:05*
7 maj – Gävle Halvmarathon: 1:26:09
22 maj – Köpenhamn Marathon: 3:08:06
9 oktober – Hässelbyloppet, 10 km: 38:04

…och som en liten bonus knäckte jag mitt första Ironman.

Visst. Jag lyckades inte med målet att göra maran på under tre timmar. Men det känns som att det kvittar. Jag är ändå sjukt nöjd med det här löparåret.

Nästa år blir det nog inte pers (förutom på Ironman). Istället tänkte jag fokusera på mer längd. Men vi får se. Det finns väl all risk att jag blir uttråkad framåt mitten av maj och vill testa att försöka springa snabbt igen.

*) Rekordet i Målilla är egentligen en sanning med modifikation. Sträckan var 5,7 kilometer. Men de fem avslutande gick på 18:05.

47_m_square