Arkiv | Nonsens RSS for this section

Pensionerade trotjänare

Då jag började jogga för några år sen åkte jag in till Intersport i Vimmerby och skaffade ett par råsnygga Nike Lunarglide. Tyvärr blev dom snodda från badhuset i Hultsfred inom två veckor. I ren frustration beställde jag ett kustomiserat par direkt från Nike. Jag valde den skrikigaste färgkombinationen jag kunde komma på och lade för säkerhets skull till mitt namn på plösarna. Allt för att få eventuella återfallsförbrytare att tänka ett varv till innan de snodde mitt andra par Lunarglide.

Till en början tyckte jag dom var gräsligt fula, men med tiden har dom växt på mig. Och sen jag gick vidare till andra löpardojor har mina Lunar varit det givna valet för vardagslodande till affären och returen. Men allt har ett slut.

För ett par veckor sen pensionerade jag både mitt första par löparskor och fyra av deras efterkommande syskon genom att dumpa dom i Stadiums Re:Activate container. Tanken på att någon blivande världsstjärna i ett utvecklingsland ska träna upp sig i mina gamla skor känns lite fel, för dom är mer eller mindre helt slut i dämpningen. Men kanske, kanske kan någon ha nytta av dom i sitt framtida vardagslodande.

Jag är lite osäker på om jag verkligen beställde ett par korvskinn från Nike. Men med åren har skorna bara blivit mindre och mindre. På slutet har jag rentav varit tvungen att dra in tårna för att kunna få på mig dom.

Kan det vara så att fötterna tänjs ut och blir större av löpträning? Eller är det som med öronen – att fötterna liksom blir större då en uppnår gubbåldern.

Annonser

Härliga Hässelby

Det blev inget hattrick med personbästa tre år på raken i Hässelbyloppet. Målsättningen att få gå under 38 minuter sprack med 11 sekunder och jag var 6 sekunder över fjolårets personbästa 38:04. Men vad gör det? Jag fick ett riktigt fint lopp.

Det kändes rätt oinspirerande att kliva ut i småregnet och kylan från den varma bilen 45 minuter före start. Där och då kändes stortider rätt omöjliga. Men så fort starten gick kändes allt lätt igen.

Min plan var att ta rygg på P4-Staffan. Men vi kom ifrån varandra lite i starten. Och i sicksackandet framåt under den trånga första kilometern hamnade han något steg bakom mig, så det var jag som fick vara ryggen.

Trots trängsel brändes första kilometern av på fina 3:45 minuter och plötsligt vaknade drömmen om sub-38 igen. Andra kilometern gick ännu snabbare och när jag kunde se ledaren i motionsklassen bara cirka 150 meter längre fram gick det ännu lättare att trycka på. Vi plockade placering efter placering. Plötsligt fick jag hybris: Segervittring!

Men fastän jag fortsatte att plocka placeringar var segern aldrig nära. Vid sju kilometer låg jag ensam trea av dom som startade i Herrar Motion 1. Fast hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom aldrig närmare de två i täten.

Det blev ett väldigt fint lopp, fastän vädret var lite halvtrist. Den enda dippen kom under den åttonde kilometern. Farten sjönk till 3:58 och benen kändes lite tunga. Men då var det en kille som kom ikapp och gick om. Jag försökte peppa och ropade att han skulle hålla i hela vägen in i mål. Sen var beredd på att börja falla bakåt. Men triggad av omlöpningen fick jag nya krafter. Och efter att ha legat i rygg på shorts-å-linne-löparen framför mig i knappt en kilometer gick jag om honom med en kilometer kvar. Dessutom började avståndet till tvåan krympa ganska snabbt, även om det fortfarande var stort.

Därifrån och in i mål var det bara hemlängtan som gällde. Visst, det gjorde ont. Men jag tänkte att ju snabbare jag sprang desto kortare tid skulle jag behöva dras med trötthetssmärtan. Den avslutande kilometern blev min snabbaste – 3:37. Ett värdigt slut. Men inte värdigare än att shorts-linnet flög förbi som ett skott de sista hundra meterna.

Jag gick i mål som fjärde person i min startgrupp på 38:10. Sen blev jag slagen av tre personer från en senare startgrupp. Tiden må ha varit 6 sekunder söligare. Men placeringen blev bättre än förra året.

Fjärde året på raken har jag fått göra milen på sub-40. Rätt lyxigt faktiskt med tanke på att jag faktiskt bara gått under 40 minuter fyra gånger.

När jag efter loppet snackade med de två som kom först i startgruppen och fick höra att bägge dessa två tidigare har gjort under 36 minuter på milen lovade jag mig själv att göra ett nytt försök på sub-38 nästa år. Det känns faktiskt helt rimligt.

När benen bara trummar på

Det här med ”Jag ångrar att jag stack ut och sprang idag” har ingen någonsin sagt stämmer verkligen.

Idag då jag stämplade ut hade jag ingen sug alls. Det var grått. Och småregnade. Och såg kallt ut. Men jag gjorde en deal med mig själv. Ett lugnt, skönt distanspass så får jag köpa nåt gott på vägen hem.

Och så kom jag ut. Regnet var knappt dugg ens. Luften var krispig. Höstlöv på marken. Och som en superfet bonus fick jag se två rådjur och en katt. Dessutom kändes kroppen fjäderlätt och benen bara trummade på.

Jag märkte att farten ökade efterhand. Men det lustiga var att trots det kändes det aldrig som att ansträngningen ökade. Allting bara flöt på. Det var så lätt.

12,83 kilometer efter att jag övermannade latmasken och tog mig ut stannade jag och köpte ett mindre berg av nötter inför kvällens filmtittande.

Hässelbyloppet – jag är så redo för dig!

Aldrig mer matlagning – jag har gett Huel en chans

Tyvärr händer det titt som tätt att jag slarvar med maten. Jag jobbar hemifrån och det händer alldeles för ofta att jag sätter mig direkt vid datorn och innan jag fattat vad som hänt är klockan 14:28 – lite för sent för lunch, alldeles för tidigt för middag. Så jag hoppar över att käka.

Därför tänkte jag ge Huel en chans. Eller snarare – jag har gett Huel en chans.

Nu har jag inte undersökt det här supernoga, men om jag har fattat det rätt är Huel pulvermat, fast bra. Dricker du enbart Huel fyra gånger om dagen får du i dig 100% eller mer av det dagliga behovet av kolhydrat, protein, vitaminer + en massa annat som kroppen tycker är göttigt.

Perfekt för mig som inte bara ogillar, utan även glömmer bort, att laga mat.

Jag började med två säckar Huel med vaniljsmak.

Smak: 3 av 5 (klart bättre än hampaprotein, sämre än sockrad proteinshake)
Textur: 3 av 5 (lite grynigt, kräver en mixer för den som kräver smoothness)
Smidighet: 4 av 5

Jag skulle lätt kunna tänka mig att byta ut 5-8 mål mat i veckan mot skakat pulverkäk. Och framför allt vore det grymt smidigt som föda under kommande etapplopp. Däremot är jag inte redo att go 100% Huel.

Runners blues eller verklig förändring?

Idag lyssnade jag på podden Talk Ultras Marathon Des Sables-special med Elisabet Barnes. Att Elisabet inte får mer uppmärksamhet av det svenska löparcommunityt är sjukt underligt – hur många världsstjärnor har vi egentligen?

Elisabets etapp-för-etapp-genomgång av loppet slungade mig tillbaka i tiden. Plötsligt såg jag sanddyner framför mig och kände den där känslan av att vara fullt fokuserad på ett enda mål – att överleva fram till nästa checkpoint.

Sen jag kom hem har inget längre känts likadant. Men det är inte den tomhet som jag ofta brukar uppleva efter att ha slutfört en långsatsning och kommit ut på andra sidan av en utmaning. Istället för att känna mig tom känner jag mig ovanligt uppfylld, men av något annat.

Det här låter nog sjukt flummigt, men det känns verkligen som att en del av mig blev kvar där i öknen. En viktig del. Och där den har suttit finns nu något annat, något som jag hittade då jag tvingades möta mig själv under värsta tänkbara förhållanden. Men det skumma är att det känns som att den nya delen och den jag tappade bort hör ihop – att dom kompletterar varandra.

Kanske är det bara hederlig gammal runners blues. Kanske kommer jag vakna upp på måndag och inse att allt faktiskt är som vanligt. Men kanske, kanske uppstod det en verklig förändring. Att jag förändrades.

Det enda jag vet är att just nu längtar varenda cell i kroppen tillbaka. Trots smärtan, utmattningen, tristessen mellan etapperna och den enorma frustrationen över att inte leva upp till mina egna förväntningar vill jag tillbaka till öknen, för att leta efter det jag förlorade.

JC_S9042

Gear test: Matchvikt & nya dojor


Sen jag kom igång och började springa igen har jag kört mer och mer ryggsäcksträning. Och hittills har det gått ganska lätt. Men idag notchade jag upp gamet ett snäpp. 

För ett gäng veckor sen skaffade jag nya skor inför resan till Marocko i april. Jag hade läst en massa tips och blogginlägg och insett att det var dags att skaffa ett par trailskor. Men ju mer jag testat dom desto mer osäker har jag blivit. 

Det är egentligen inget fel på mina trailskor (ett par Saucony Peregrine). Men dom känns inte heller klockers. Och när jag i förra veckan kom på mig själv med att hellre snöra på mig mina mängddojor än trailskorna inför ett ryggsäckspass insåg jag att nåt måste göras. 

Så igår passade jag på att slinka in på Löplabbet när jag ändå var nere i Stockholm på jobb. Och jag lämnade butiken med ett par Hoka One One Vanquish 2 i oförskämt stor storlek – perfekt för uppsvällda fötter som inte vill ta ett steg till. 

Idag körde jag dubbel premiär på gymmets löpband: Dels laddade jag i en extra vikt i ryggsäcken och dels testade jag nydojorna. 

Att försöka springa i sex procent lutning med tolv extra kilon på ryggen var snäppet svårare än vad jag hade räknat med. Men framåt slutet av passet (jag körde 10 min gång + 15 min löpning) kändes det ändå rätt okej och jag kunde speeda upp lite framåt slutet av passet, du uppförsbacken började plana ut. 

Okej. Så nu ver jag att jag klarar två kilometer med full packning på rullande underlag. Då återstår bara 248 kilometer sand och sten för att knäcka Marsthon Des Sable. En baggis!

Dagens pass:
25 min ryggsäcksträning på löpband
25 min funktionell styrka

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.