Arkiv | Nonsens RSS for this section

Facit: Vecka #3

Måndag: Styrketräning (explosivitet) + Inomhusintervaller (8x200m + 4x400m) – 10k
Tisdag: Morgonjogg – 7,9k
Onsdag: Styrketräning (fria vikter)
Torsdag: VILA
Fredag: Distanspass – 10k
Lördag: CxWorx + Distanspass (12k i marafart) – 14,5k
Söndag: Veckans långpass – 24,8k

Det kändes som en slö vecka, men nu inser jag att det inte alls var det. I långpasset sprängde jag – i enlighet med programmet – in nio intervaller: 3×3/2/1 minuter. Det kändes som ett skönt kvitto att det finns en extra växel att lägga i även efter en timmes löpning.

Annonser

Magiska godsaker

Då jag i våras började träna med min klunga inför Vätternrundan gick jag in med låg svansföring och rätt stukat självförtroende – jag visste med mig att jag var en av de svagaste länkarna.

Troligen märkte mina klungvänner av det och vid en paus under ett – för mig – rätt tufft pass var det någon som bjussade på godis: En PowerGel Shot med colasmak från PowerBar. Jag vet inte om det var energitillskottet eller mitt pannben som gjorde det, men resten av passet gick superlätt.

Där och då skaffade jag mig en psykisk hang-up.

Inför Vätternrundan packade jag ner en påse PowerGel Shots i ramväskan. Tanken var att jag skulle plocka fram sötsakerna då allt kändes som mest förjävligt och jag var nära att kasta in handduken. Samma procedur upprepade sig inför sommarens Ironman Kalmar.

Det lustiga är att jag aldrig öppnade någon av mina godispåsar. Under Vätternrundan tänkte jag från och med Jönköping: En mil till, sen får jag öppna godispåsen… Och den tanken upprepade sig tydligen 15 gånger, för plötsligt var jag i mål.

Och under Ironman hade jag tänkt ha påsen tills jag återvänt till fastlandet och hade de hemska Kalmarmilen kvar på cykeln. Men dom milen blev inte så hemska, så jag plockade med mig godiset ut på löpningen. Varv efter varv sprang jag med en påse godis i vänsternäven. Och när det plötsligt var mindre än fem kilometer kvar kunde jag lika bra ge bort godiset till en hejande barnfamilj.

Det är grymt bra att ha en energireserv med så magiska krafter att den aldrig ens behöver användas. Det gjorde att jag hade en oöppnad påse i kylen då jag blev akut sötsugen häromkvällen.

Fantastisk träningsvecka

Det var väldigt, väldigt länge sen jag var så här nöjd med en träningsvecka. Inte nog med att jag följde mitt marathonprogram till punk-å-pricka (så när som att jag stuvade om bland dagarna, jag fick även in lite styrka plus ”sprang ikapp” förra veckans skippade tröskelpass.

Men det bästa av allt var nog att jag hittade en ny slinga, genom att klippa ihop delar från några av mina vanliga löp- och cykelslingor. I ursprungsutförande är det nog strax under 20 kilometer. Men den kan utan problem skalas upp till 35-40 kilometer rätt snabblöpt asfalt.

Måndag: Resdag + vila
Tisdag: Tröskelpass på löpband – 6×5 min
Onsdag: Intervaller på inomhusbana – 18x200m
Torsdag: Styrketräning + 13,5 km jogg
Fredag: Tröskelpass – 3×10 min
Lördag: CxWorx + 8 km jogg
Söndag: Veckans långpass – 23 km

Totalt: 79,2 km löpning

Tevetips för sportnördar

Jag har ett rätt splittrat förhållande till sport. Jag älskar elitidrott och gör mitt bästa för att hänga med. Samtidigt kollar jag rätt lite på sportsändningarna, för egentligen tycker jag att det är intressantare att läsa referaten, analyserna och omkringartiklarna. Bortsett från att jag oftast lagar middag till P4-sporten och går på någon enstaka fotbollsmatch konsumerar jag förbluffande lite livesport. En skulle rentav kunna säga att jag har ett platonskt förhållande till elitidrott – jag är mer intresserad av allt runtomkring (träning, psykologi, material, taktik och resultat) än vad jag är av att följa själva utförandet.

Något jag spenderat onödigt mycket tankekraft på är att sätta olika sportprestationer i relation till varandra: Vilket världsrekord är egentligen mest imponerande? Inom vilken idrott är glappet mellan världselit och motionär minst? Vilken OS-gren är enklast att kvala in till? Och på det ämnet ramlade jag in i ett helt lysande teveprogram i veckan.

Egentligen skulle jag Netflixa den nya säsongen av Travelers. Men jag hann aldrig så långt. Då jag slog på teven hamnade jag på Kunskapskanalen, där programmet Teknologi i världsrekordens tjänst rullade.

Upplägget var lika enkelt som briljant: Låt aktiva idrottare på världselitnivå använda dåtida redskap och se om de kan matcha tidigare världsrekord.

Att se en modern simmare försöka matcha Mark Spitz gamla rekordtid i uråldriga Speedos eller en velodromcyklist försöka slå en OS-prestation från den svart/vita eran på en gammal bockstyrad cykel var betydligt roligare än vad det kanske låter.

Mest imponerande tyckte jag roddaren, som skulle matcha Gert Fredrikssons tider från 40-talet, var. Där har vi verkligen en sport där teknologin påverkat utövandet. Dåtidens vintagekanoter var så breda med dagens mått mätt att det krävs en helt annan teknik. För att inte snacka om hur styva träpaddlar beter sig i vattnet i förhållande till moderna karbonverktyg. Att den nutida idrottaren trots det kunde matcha Gert Fredriksson är sjukt imponerande.

En aspekt som bara nämndes i förbifarten under programmet – och som gör de moderna idrottarnas försök att slå historiska rekord än mer imponerande – är kontextens påverkan på resultatet.

Alla vi som har deltagit i ett lopp, oavsett vilken nivå det har varit på, vet att inramningen gör en enorm skillnad. Att ha åskådare, motståndare och tävlingsnerver påverkar prestationen enormt. Den kraft du inte lyckas pressa fram på träning kan du hitta under tävling.

Att då helt ensam hoppa ner i en pool på ett tomt badhus och försöka simma i OS-guldfart är enormt och pekar på en annan aspekt, som inte alls nämndes i programmet (medan jag tittade): Träningslärans utveckling.

Att jämföra dåtida och nutida idrottare blir inte helt rättvist. Dels har vi teknologi/material-frågan, som utreddes i programmet. Dels har vi utvecklingen av smartare, bättre och mer vetenskapliga träningsupplägg. Och det var nog på grund av dessa som idrottarna i programmet lyckades så pass bra då de skulle prestera även med gammal teknologi. Dagens elit är helt enkelt mer vältränade (eller bara smartare tränade) än vad dåtidens världsmästare fick chansen att bli.

Jaja – lång utläggning för att få posta ett grymt tevetips -> Teknologi i världsrekordens tjänst

Veckans mission #49

Ny vecka. Nya missions. Och på nytt klarade jag dom.

Med tanke på att det har var veckan då träningsprogrammet inför Stockholms Marathon drog igång blev det en rätt kass träningsvecka. Men imorgon tänkte jag testa om min lilla fotskavank har blivit så pass bra av den senaste tidens vila att jag kan börja småjogga lite igen.

Den här veckans mission:

  • Ingen TV måndag – torsdag – CHECK
  • Gå på långspinning – CHECK
  • Spring inte en enda meter – CHECK

…och som en följd av att jag inte söp bort någon tevetid i början av veckan + har tränat minimalt har jag både hunnit läsa ut årets andra bok och blivit klar med omorganiseringen av min garderob.

Veckans mission: Accomplished

För ett par veckor sen återinförde jag konceptet Veckans Mission. Tanken med Veckans Mission är att det ska vara något jag strävar efter och kan uppnå utan alltför stor uppoffring. Det kan vara början på en god vana (som att smörja in fötterna varje kväll) eller något microprojekt som jag inte skjutit på för länge (som att organisera om garderoben).

Den här veckans mission:

  • Köra ett spinningpass – CHECK
  • Gå på yinyoga – CHECK
  • Inte käka på café – CHECK

Att det kan krävas så lite för att känna att veckan varit en succé.

Pensionerade trotjänare

Då jag började jogga för några år sen åkte jag in till Intersport i Vimmerby och skaffade ett par råsnygga Nike Lunarglide. Tyvärr blev dom snodda från badhuset i Hultsfred inom två veckor. I ren frustration beställde jag ett kustomiserat par direkt från Nike. Jag valde den skrikigaste färgkombinationen jag kunde komma på och lade för säkerhets skull till mitt namn på plösarna. Allt för att få eventuella återfallsförbrytare att tänka ett varv till innan de snodde mitt andra par Lunarglide.

Till en början tyckte jag dom var gräsligt fula, men med tiden har dom växt på mig. Och sen jag gick vidare till andra löpardojor har mina Lunar varit det givna valet för vardagslodande till affären och returen. Men allt har ett slut.

För ett par veckor sen pensionerade jag både mitt första par löparskor och fyra av deras efterkommande syskon genom att dumpa dom i Stadiums Re:Activate container. Tanken på att någon blivande världsstjärna i ett utvecklingsland ska träna upp sig i mina gamla skor känns lite fel, för dom är mer eller mindre helt slut i dämpningen. Men kanske, kanske kan någon ha nytta av dom i sitt framtida vardagslodande.

Jag är lite osäker på om jag verkligen beställde ett par korvskinn från Nike. Men med åren har skorna bara blivit mindre och mindre. På slutet har jag rentav varit tvungen att dra in tårna för att kunna få på mig dom.

Kan det vara så att fötterna tänjs ut och blir större av löpträning? Eller är det som med öronen – att fötterna liksom blir större då en uppnår gubbåldern.