Jag är ultra

Kortversionen av gårdagen: Först sprang jag dubbelt så långt som jag någonsin hade gjort tidigare. Sen sprang jag sex kilometer till. Och plötsligt var jag ute på upploppet i Mora.

Den klart längre versionen:
De senaste veckorna har jag vänt alla tankar och all energi inåt i förhoppning om att hitta någon slags dold superkraft. För hur skulle jag, som inte fått till tuffare långpass än 40k, annars överleva Ultravasan med hedern i behåll? Då jag strax innan 05:00 klev in i startfållan i Sälen hade jag fortfarande inte hittat den där superkraften. Jag var inte nervös. Jag var livrädd. Jag var så rädd att magen inte ville vara med under de första milen.

Vändningen kom strax innan Risberg. Då jag efter 30 kilometer kom på mig själv att tänka Shit vad härligt att få springa lite stig igen, då vi lämnade en grusväg för lättare traillöpning insåg jag att det faktiskt var doable. Att jag faktiskt kunde knäcka Vasaloppet. Det var där och då som min superkraft dök upp.

Det kanske låter konstigt, men Ultravasan var både enklare och svårare än vad jag trodde. Enklare på så vis att jag utan större problem kunde tänja på mina egna gränser och prestera avsevärt mer än vad jag någonsin varit i närheten av. Svårare på grund av känslan av maktlöshet då kroppen rätt snabbt plockade bort alla växlar, utom den absolut långsammaste. Det gick liksom inte att förmå benen att röra sig snabbare.

Efter magkaoset i början flöt allting på superfint fram till 70k. Då kom den enda egentliga dippen. Jag och tjejen som jag sprang med passerade person efter person som hade gett upp och börjat gå. Och vid en minimal backe gav även jag upp. Jag tackade mitt sällskap för hjälpen och önskade henne lycka till. Men då jag kom över krönet och såg att hon inte låg alltför långt framför insåg jag allvaret – om jag inte sprang ikapp henne och fick sällskap skulle jag inte få fart på benen igen. Och även om det gjorde ont att börja springa på nytt kändes det som ett klart bättre alternativ än en tvåmilapromenad. Att bryta efter 70k var aldrig aktuellt.

Den här tjejen sprang jag före, efter och bredvid i ungefär två mil mellan 60-80k. Hade det inte varit för henne hade jag säkerligen vikt ner mig. Och jag är sjukt tacksam över hennes smittsamma styrka. Jag hoppas verkligen att hon höll hela vägen och krossade målsättningen på elva timmar. Själv hittade jag oanade krafter på slutet. Med nio kilometer kvar fick jag hemlängtan och ökade takten. Att få springa om alla dom som gick gjorde mig bara starkare och starkare.

Den sista kilometern var en emotionell berg-å-dalbana. Nio månaders slit. Så många träningstimmar. Allt tvivel. Och plötsligt var målet inom räckhåll. Människorna som hejade. Tårarna som trängde fram. Och då jag på upploppet hörde någon ropa mitt namn och sträcka fram näven för en high five. Plötsligt dök en sista liten kraft upp. Jag lyckades räta på kroppen, höja huvudet och öka takten. Klart som fan att ett ultralopp förtjänar en ultraspurt.

Innan: Trött, sammanbiten och livrädd kille velar över klädvalet i Sälen.
IMG_3563

Efter: En sjukt nöjd snubbe som lovar sig själv att tänka två gånger innan nästa idiotutmaning.

IMG_3560

Annonser

Taggar:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: