Veckans löparskiva: Trentemøller

Trentemøller – Lost

Efter förra veckans löpframgångar med Avicii i lurarna tänkte jag på nytt ge det elektroniska en chans, så jag sparade Trentemøllers nya skiva Lost tills dagens långpass.

Mitt förhållande till den danske electronicahjälten Trentemøller är egentligen väldigt grunt. Jag såg honom live på Island en gång och blev totalt knockad. Egentligen var jag på plats för att se Bloc Party. Men som tur var dök jag upp i tillräckligt god tid för att även se Trentemøllers furiösa liveset. Därefter köpte jag en dubbelsamling, som jag lyssnade alldeles för lite på. Men i dag blev det ett återseende. Om än ett ganska okärt sådant.

Jag hade både räknat med och hoppats på en dansant skiva, som fick benen att studsa fram över asfalten. Det jag i stället fick var ett ganska lågmält och aningen slött hopkok av knasterelectronica, triphop, vardaglig dubstep, pop, krautrock och det mesta däremellan.

Troligtvis är Lost en väldigt bra skiva att finlyssna på där hemma i höstmörkret. Men det är ingen dansgolvshit. Och det är ingen löparskiva.

Det mest positiva med Lost är låtlängderna. Med tanke på att dom varierar från 3,39 upp till 13,32 (dom flesta klockar in på cirka fem minuter) går det bra att köra en låt/en kilometer till Lost. Däremot saknar den det driv som krävs för att faktiskt trissa upp tempot och komma ner i schyssta kilometertider. Dessutom är den så lång att det går lätt att lura sig själv att springa längre än tänkt.

Längd: 1:11,28 min.
Rekommenderad löptakt: Kring 5:20 min/km.
Skönaste löpspår: Candy Tongue.
Powertrack: Egentligen är nog Trails ett bättre powertrack, men givetvis måste Never Stop Running bli det spår som lyfts fram här.

Söndag: Långpass

Världens tröttaste löparapa måste luta sig mot en stolpe för att inte dumhjärnan ska falla i backen.

Precis som förra veckan hade jag tänkt avsluta den här veckan med ett lite längre löppass. Men för att inte nöta sönder mitt vanliga terrängspår och för att faktiskt få se något nytt hade jag planerat en helt ny runda – 18 kilometer asfalt. Inledningen blev dock rätt förvirrad.

Kartan på datorn hade inte riktigt kopierats över till skallen och där jag trodde att det skulle finnas en cykelväg var det bara en bilväg. Och när jag till sist hittade en cykelväg insåg jag ganska snabbt att det var fel cykelväg. Så jag kryssade lite fram och tillbaka, upp och ner. Och längs vägen fick jag se en del av mitt gamla postdistrikt, där jag sommarjobbade på gymnasiet.

Men när jag väl hade hittat rätt började det rulla på och det gick lättare än vad jag hade förväntat mig. När Miss Nike+ berättade att jag hade sprungit hälften av måltiden, som låg på 1:20,00, kände jag mig superfräsch. Och det var då jag började tänka tanken: Varför inte springa längre än vad jag någonsin gjort tidigare?

Jag vet inte om andra har samma problem, men så fort jag börjar tänka framåt och inte bakåt börjar hjärnan spöka. När den inser hur långt (eller kort för den delen) det är kvar blir den plötsligt superneggig. Och i mitt fall brukar hjärnan alltid vinna över så väl hjärtat som ben och lungor.

I dag var inget undantag. När jag började tänka på hur långt till det var kvar för att komma upp i min längsta runda ever halkade tankarna över på den negativa sidan. Plötsligt kände jag mig stum och tung. Inte trött – lungorna var fortfarande med.

Som tur var lyckades jag brotta ner de negativa tankarna och när jag väl hade gjort det släppte den upplevda stumheten och kroppen blev lätt igen. Men vid 17,4 kilometer gjorde jag misstaget att kolla på mobilen (jag hade stängt av alla tids- och distansnotifikationer). Och då började jag räkna. Fem kilometer. Det är vad som krävs. Plötsligt började det mala i skallen igen:

Inte en chans att du klarar det här. Vem fan försöker du lura? Du har ju skeva knän och taskig hållning. Och dessutom borde du börja bli törstig vid det här laget. Lägg av medan du har chansen!

De sista fem kilometrarna blev en kamp. Men det var the good guys som segrade. När jag kom hem till innergården körde jag rentav ett litet ärevarv för att komma upp i exakt 22,5 kilometer.

22,5 kilometer är långt ifrån ett maraton, men det är det längsta jag någonsin har sprungit. Och om man jämför med halvmaran för några veckor sen var tiden klart sämre (jag klockade in på ett snitt på 4:59), men det spelar egentligen ingen roll.

Jag är faktiskt stoltare och mer nöjd i dag än vad jag var då jag gick i mål i Stockholm. I dag fanns det ingen support eller hjälpande inramning. Det fanns ingen att ligga i rygg på, ingen peppande publik och inga att springa om och sno energi från. I dag gjorde jag det helt själv. Och det gjorde jag trots att neggohjärnan på allvar försökte få mig att inse mina begränsningar vid två tillfällen.

Som tur var är inte mitt hjärta tillräckligt smart för att inse att vi faktiskt har begränsningar. Om jag bara skulle kunna koppla om så att hjärtat skulle styra hjärnan – i stället för tvärt om – skulle löpningen gå så mycket enklare.

22,5 kilometer? Vilken jävla söndag.

Lördagsbak

I går kväll testade jag att baka egna powerbars. Bortsett från att kanterna blev lite brända och att jag borde skurit till rutorna innan jag frös in hela plåten (när jag plockade ut plåten och skar till bitarna i morse blev det rätt mycket smul) blev det riktigt goda kakor.

Nu vet jag i och för sig inte hur näringsvärdet är i mina kakor. Jag ville hålla mig borta från hardcorerecepten med tillsatt proteinpulver och liknande. I stället snodde jag det här receptet från Allt Om Mat.

Det shyssta med det receptet är ju att det bara är ”enkla livsmedel”. Allting som behövdes – och som inte redan fanns hemma – låg bara och väntade på att köpas på Willys. Och i ärlighetens namn var det väl lite därför som jag valde just det här, och inte något lite mer ambitiöst, recept.

Ingredienser:
100 g blandad, torkad frukt, gärna aprikoser, äppel
100 g mörk choklad
150 g smör
0,5 dl strösocker
0,5 dl ljus sirap
5 dl havregryn
1 dl kruskakli
1 st ägg
2 dl jordnötter

Nu freebasade jag i och för sig lite. Ett ägg blev två. Jordnötterna blandades upp med lite cashewnötter. Och havgegrynen byttes ut mot grynblandning. Dessutom slängde jag i lite pumpakärnor, mest för att det är gott.

Som sagt: Jag har ingen aning om hur näringsvärdet är. Men med tanke på hur enkelt det var och hur snabbt det gick känns det rätt onödigt att hela tiden köpa på sig en massa dyra snyggpowerbars. Att knapra oregelbundna smulkakor känns klart coolare. Och om jag nästa gång skulle tillsätta lite mer protein borde mina bars hålla samma nivå som köpekakorna.