Söndag: Långpass

Bild
Världens tröttaste löparapa måste luta sig mot en stolpe för att inte dumhjärnan ska falla i backen.

Precis som förra veckan hade jag tänkt avsluta den här veckan med ett lite längre löppass. Men för att inte nöta sönder mitt vanliga terrängspår och för att faktiskt få se något nytt hade jag planerat en helt ny runda – 18 kilometer asfalt. Inledningen blev dock rätt förvirrad.

Kartan på datorn hade inte riktigt kopierats över till skallen och där jag trodde att det skulle finnas en cykelväg var det bara en bilväg. Och när jag till sist hittade en cykelväg insåg jag ganska snabbt att det var fel cykelväg. Så jag kryssade lite fram och tillbaka, upp och ner. Och längs vägen fick jag se en del av mitt gamla postdistrikt, där jag sommarjobbade på gymnasiet.

Men när jag väl hade hittat rätt började det rulla på och det gick lättare än vad jag hade förväntat mig. När Miss Nike+ berättade att jag hade sprungit hälften av måltiden, som låg på 1:20,00, kände jag mig superfräsch. Och det var då jag började tänka tanken: Varför inte springa längre än vad jag någonsin gjort tidigare?

Jag vet inte om andra har samma problem, men så fort jag börjar tänka framåt och inte bakåt börjar hjärnan spöka. När den inser hur långt (eller kort för den delen) det är kvar blir den plötsligt superneggig. Och i mitt fall brukar hjärnan alltid vinna över så väl hjärtat som ben och lungor.

I dag var inget undantag. När jag började tänka på hur långt till det var kvar för att komma upp i min längsta runda ever halkade tankarna över på den negativa sidan. Plötsligt kände jag mig stum och tung. Inte trött – lungorna var fortfarande med.

Som tur var lyckades jag brotta ner de negativa tankarna och när jag väl hade gjort det släppte den upplevda stumheten och kroppen blev lätt igen. Men vid 17,4 kilometer gjorde jag misstaget att kolla på mobilen (jag hade stängt av alla tids- och distansnotifikationer). Och då började jag räkna. Fem kilometer. Det är vad som krävs. Plötsligt började det mala i skallen igen:

Inte en chans att du klarar det här. Vem fan försöker du lura? Du har ju skeva knän och taskig hållning. Och dessutom borde du börja bli törstig vid det här laget. Lägg av medan du har chansen!

De sista fem kilometrarna blev en kamp. Men det var the good guys som segrade. När jag kom hem till innergården körde jag rentav ett litet ärevarv för att komma upp i exakt 22,5 kilometer.

22,5 kilometer är långt ifrån ett maraton, men det är det längsta jag någonsin har sprungit. Och om man jämför med halvmaran för några veckor sen var tiden klart sämre (jag klockade in på ett snitt på 4:59), men det spelar egentligen ingen roll.

Jag är faktiskt stoltare och mer nöjd i dag än vad jag var då jag gick i mål i Stockholm. I dag fanns det ingen support eller hjälpande inramning. Det fanns ingen att ligga i rygg på, ingen peppande publik och inga att springa om och sno energi från. I dag gjorde jag det helt själv. Och det gjorde jag trots att neggohjärnan på allvar försökte få mig att inse mina begränsningar vid två tillfällen.

Som tur var är inte mitt hjärta tillräckligt smart för att inse att vi faktiskt har begränsningar. Om jag bara skulle kunna koppla om så att hjärtat skulle styra hjärnan – i stället för tvärt om – skulle löpningen gå så mycket enklare.

22,5 kilometer? Vilken jävla söndag.

Bild

Annonser

Taggar:,

Trackbacks / Pingbacks

  1. Dagens dubbelmacka | Maratonsatsningen - oktober 1, 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: