Tag Archive | vildsvinet

Racerapport: Vildsvinet

Jag gillar Vildsvinet i Sollentuna. Det är lagom stort. Lagom långt. Lagom krävande. Och det brukar gå lagom bra. Då jag förra året debuterade i Vildsvinet var jag i superform. Jag hade nyligen gått sub 40 på milen, långpannorna flöt på och jag var fysiskt starkare än vad jag någonsin varit. Då jag återvände i går var känslan en annan – jag hade nästanvilat i två veckor på grund av en överansträngning och det var väldigt länge sedan jag nitade en mil senast. I år blev banan 9,8 kilometer i stället för nio blankt. Tydligen hade ursprungsbanan varit alldeles för torr, så för att få in lite gegg och kamp hade den dragits om. Det tror jag inte riktigt på, för det fanns ordentligt med gyttja och vadande längs banan. Lite bakvänt var det den första kilometern som kändes värst. Direkt efter start rusade pulsen och benen kändes tvärtunga, trots att jag öppnade i ganska makligt tempo. Inte kändes det lättare då vi tidigt i loppet skulle uppför den tvärbranta Väsjöbacken. Men sen släppte det liksom. Från två kilometer och in i mål kändes livet rätt gött. Och det trots att jag vurpade två gånger och skrapade upp mig en del. Trailpartierna kändes skitroliga och gyttjan gjorde mig inte alltför mycket. Jag sprang ikapp och om. Jag hade flytet. Jag tror det var kring 6 kilometer som jag kom ikapp en kille, vars rygg jag hade sett lite väl länge. Jag trodde att han skulle släppa direkt och blev rätt förvånad då han svarade. Sen sprang jag med honom hela vägen in i mål. Tillsammans kom vi även ikapp damtvåan. Tyvärr lyckades vi inte hjälpa till att dra fram henne till segern – det var lite för långt fram till ettan för det. Speaking of långt fram till ettan. Jag var rätt nöjd med 51:06 minuter och en 21:a plats. Men att komma över 12 minuter efter segraren på ett 9,8-kilometerslopp känns rätt tungt. Hur i helvete Nicolas Simonin kunde knäcka den här banan på under 39 minuter fattade jag inte alls – förrän jag läste att han var landslagsorienterare. Visst – inte i det svenska landslaget. Men ändå. Före starten träffade jag Sebastian, som jag inte hade sett på hur många år som helst. En gång i tiden inspirerade han mig att skaffa min första mobil med surfmöjlighet. Och nu hade jag tydligen inspirerat honom till att sista minuten-anmäla sig till Vildsvinet. Och därmed känns det som att vi har jämnat ut inspirationskontot. Känns bra att ha reglerat den skulden. Just nu känns det inte alls lika kul som det gjorde på banan i går. Det överbelastade knät ömmar på och känns svagt. Men det kommer krävas bra mycket mer än ett ömmande knä för att jag inte ska återvända till Vildsvinet även nästa år.

Vildsvinet avklarat

Vildsvinet

I går svettig stafett i Målilla. I dag blöt trail i Sollentuna. Jag tog mig i mål i Vildsvinet. Och därmed är tävlingshelgen deluxe avklarad.

Vildsvinet var en intressant upplevelse. Visst att jag gärna springer i skogen. Men jag springer ju i motionsspåren. Att behöva jaga fram över stenar och rötter rakt in i skogen är jag inte van vid. Och det märktes. På alla trailpartier tappade jag. Och då det blev vanliga löpning på spån, grus eller asfalt knappade jag in. Men mest av allt tappade jag i de leriga partierna.

Tydligen gick det att ta sig torrskodd genom fjolårets premiärvildsvin. Den lyxen fanns inte i år. Bland annat fanns det en dyränna på nästan hundra meter, som vi skulle vada igenom. Och vid ett tillfälle gick banan ut på en brygga, där vi skulle hoppa ner i sjön och ta oss i land. Redan efter ett par kilometer höll min gamla vana att plurra i sig (hela mitt liv är fyllt av ofrivilliga plurr). Medan killen bredvid smidigt sprang torrskodd via torvor och pinnar över en dypöl lade jag mig raklång och doppade bröstet. Det blev helt enkelt ett lopp med blöta skor, blöta kläder, blöta kalsonger och blöta tuggummin i fickan.

Jag gick ut rätt lugnt från början i och med att jag var lite osäker på exakt hur tufft loppet skulle vara. Med facit på hand borde jag nog inte ha gjort det. Över de första åtta kilometrarna kände jag mig oväntat pigg, bortsett från frustrationen över att det gick lite väl långsamt över stock och sten. Det var först då jag kom fram Väsjöbacken som det började kännas tufft på allvar.

300 meter uppför en slalombackes brantare baksida. Och sen – när toppen väl var nådd – hålla emot i nerförslutningen. Där fick benen, lungorna och hjärtat jobba ordentligt. Då jag väl kom ner för backen kändes allt som en enda stor win. Men den blev kortvarig. Direkt efter kom en ordentlig knixbacke, som var lagom kul med mjölksyra upp över öronen och en puls i jämnhöjd med världsrekordet.

Men trots att jag gick under två kortare passager uppför Väsjöbacken lyckades jag passera en kille där. Och sen höll jag honom bakom mig hela vägen in i mål. Det innebar att jag kom nia av totalt 230 startande.

Snittiden på 5:07 per kilometer känns svår att värdera, men jag hade nog kunnat putsa den något. Å andra sidan – hade jag kört på hårdare innan kanske jag hade kroknat totalt i bergsklättringen.

En helg. Två tävlingar. Två klart godkända insatser. Jag är mycket nöjd.

Tävlingshelg deluxe

Stafettlaget

Jag sitter på tåget ner till Hultsfred, för i morgon vankas det vårstafett i Målilla och en återförening av det lag som förra året överträffade alla förväntningar. I år har jag fått den tunga näst sista sträckan. Och det gör mig lite nervös, för flera andra lag kommer nog sätta riktigt duktiga löpare på den sträckan. Dessutom har jag varit krasslig och inte vågat träna alls sen i måndags. Men jag tror och hoppas på att jag kommer vakna upp i morgon utan trasslande hals.

För att göra tävlingshelgen än mer komplett åker jag raka vägen upp till Sollentuna efter stafetten i morgon. Där vankas det Vildsvinet på söndag – 10 kilometer trail med en mördarbacke, som ska passeras två gånger.

Målsättningen i Vildsvinet är bara att lunka runt. Men i morgon skulle jag vilja prestera. Förra året gick det så bra för oss i stafetten att det vore synd att underprestera i år. Min sträcka är 7,7 kilometer. Frågan är om en tid på 32 minuter är att hoppas på för mycket?

Uppdaterad tävlingskalender

Hårda killar

I dag bestämde jag mig för att vara med i Vårstafetten i Målilla i april. Det innebär att det blir stafett i Småland på lördagen och Vildsvinet i Stockholm på lördagen. En helhelg i slutet av april med andra ord.

Förra årets Vårstafett var mitt första löplopp sen jag var gymnasieknatte. Då fick jag en helt sanslös start, som räckte till en riktigt bra tid på sträckan. Och den triumfen tänkte jag ta och återupprepa i år. På nytt ska jag köra den sjätte sträckan – 4,59 kilometer längs undersköna fält.

I dag var det all work and no play. Långpanna på jobbet gjorde att det blev en vilodag. Men i går körde jag bröst/triceps/mage. Och i morgon tänkte jag köra lite tempolöpning på bandet.