Tag Archive | toughest

Dags att blicka bakåt

Det sämsta med att bara springa framåt är att det är så lätt att glömma bort varifrån man kommer.

I går var det exakt två år sen jag hade så tråkigt nere i Hultsfred att jag till sist valde att snöra på mig skorna för en löprunda i skogen. Enligt appen sprang jag 2,5 kilometer. Men det var nog snarare 2 kilometer – jag misstänker att min flerårigt chipstränade kropp knappast hade 3:46-tempo i sig från början.

Dagen efter stack jag ut igen. Och dagen efter det var det dags på nytt. I början körde jag asfaltslöpning – för varje runda försökte jag lägga på ett kvarter till. Öka sträckan och bli lite, lite bättre. Där och då trodde jag aldrig att jag höll på att lägga grunden till en helt ny vana. Ett nytt liv. Men så blev det.

Två år senare har jag loggat 1261 kilometer i Nikeappen. Lite drygt 12 kilometer i veckan låter inte särskilt imponerande. Men för mig är det en grym seger av episka proportioner. Jag har blivit piggare och mer aktiv. Starkare och mer uthållig i vardagen. Framför allt har jag tagit mig igenom två seglivade skador, utan att klappa ihop och falla tillbaka i gamla vanor.

Längs vägen har jag skaffat fler funktionskläder än vad en vuxen människa borde behöva samt fått ett sundare förhållande till socker. Och jag har betat av lopp. Stafetter, millopp och leriga terränglopp. För att inte snacka om utmaningen i att knäcka en tuff hinderbana i form av Toughest i Malmö. Eller gå under 40 minuter på milen. Eller pina sig igenom de sista tio kilometrarna i ett maraton, innan belöningen dök upp i form av Stockholms Stadions heliga innerplan.

För ett år sen var jag fullt besluten att överleva en halvmara. Ett år senare har jag planerat in en bonushalvmara några veckor innan Stockholm Halvmarathon. Allt för att kunna vässa formen och vara närmare den nivå jag drömmer om att få vara på.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde en kväll av tristess föda en helt ny livsprioritering? Mitt 2012-jag hade idiotförklarat mitt 2014-jag om han hade vetat att jag 24 månader senare skulle ha börjat fundera över möjligheterna att genomföra en Svensk Klassiker 2016.

Jaja. I morgon ska jag fortsätta springa framåt. Då är det dags för en ny utmaning, ett nytt lopp. Men i dag gottar jag mig i var och en av de 1261 kilometrar som har tagit mig hit. Håller jag i under ytterligare ett år ska jag med glädje börja kalla mig för löpare. Fram tills dess nöjer jag mig med att vara en stolt vardagsmotionär.

När dök den här killen upp?
medalj

Annonser

Jag är tuffast

Jag vet inte riktigt vad jag oroade mig för – jag överlevde Toughest i Malmö i går utan större problem. Faktum är att jag nog till och med fick en ganska hygglig tid. Fast av någon anledning har min tid inte dykt upp i resultatlistan, något som verkar ha drabbat fler från de senare startgrupperna. Men det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag gjorde det och att det var förbannat kul.

Som jag minns det har det alltid varit likadant – även när jag var liten. Vid varje utmaning har jag tänkt: Jag kan inte, klarar inte, är inte tillräckligt duktig/modig/stark. Men det där är ju skitsnack. Vi klarar alla mer än vad vi tror. Och det är dags att en gång för alla slå ihjäl alla negativa tankar.

Toughest i Malmö: Åtta kilometer löpning med 40 hinder längs vägen. Klarar du inte ett av de tuffare hindren blir det straffrundor.

För min del blev det tre straffrundor:
1) Ringarna: Gå armgång i ringarna över vatten. Jag kom två tredjedelar av vägen innan jag tappade greppet och föll. När jag kollade på filmer hur andra hade gjort insåg jag att jag hade fel teknik – i stället för att gå brett och röra sig diagonalt framåt borde jag ha jobbat rakt framåt.
2) Monkeybar 2.0: Armgång längs en metallstång. Här fick jag helt enkelt inte grepp om stången. Både stången och händerna var för hala från lerhindret innan. Det var så halt att jag inte ens lyckades hålla i mig tillräckligt för att kränga upp benen runt stången.
3) Onicoväggen: En halv skateramp som skulle springas uppför. Jag gjorde två bra försök och tog mig upp till kanten, men lyckades inte hålla mig kvar. Sen blev jag förbannad och tog en sprint längs straffrundan.

Med facit på hand skulle jag ha skitit i tiden och gjort fler försök på Onicoväggen. Men där och då blev jag bara frustrerad.

Onicoväggen

Förra helgen gjorde jag mitt första terränglopp. Inför det var jag rånervös och osäker på om jag verkligen har kondisen för sånt. Det gick skitbra och i mål kände jag att jag hade kunnat sprungit fortare. I går gjorde jag mitt första hinderlopp. Jag var än mer nervös och lekte med tanken på att dra mig ur och ljuga om att jag visst hade varit med. Även det loppet gick skitbra. Jag klarade två tuffa armgångar och var så adrenalinstinn när jag klättrade upp och ner för högre hinder att jag inte ens hade tid att fundera över min höjdrädsla. Av bara farten rusade jag dessutom så snabbt ner i det kalla havsvattnet att min badkrukegen inte hann öppna munnen.

Inte ens när jag föll på dipsstången och tog emot mig med ansiktet upplevde jag några problem. Medan de oroliga funktionärerna undrade hur det hade gått rusade jag tillbaka till början av stången. Och där – med ansiktet täckt av sand – hoppade jag upp igen och tog mig fram längs stängerna så snabbt mina späda triceps förmådde.

Visst. Lopp som Toughest är utformade så att alla ska klara dom, bara dom ger sig fan på att försöka. Men det kvittar. Det gör inte min seger över mig själv mindre värdefull. För jag är varken olympier eller världsmästare. Jag är en sketen vardagsmotionär med klena armar och negativa tankar. Och i går utmanade jag min egen självbild. Det visade sig att jag är tuffare än vad jag ger mig själv credit för.

Om det inte blir något mer hinderlopp i sommar ska jag definitivt återvända till Malmö nästa år. Jag känner att jag har en gruvlig revansch att utkräva på de förhatliga ringarna.

Ringarna

Inte så tuff längre

En gång i tiden (läs: i vintras) tyckte jag att Toughest i Malmö – åtta kilometer och 40 tuffa hinder – kändes som en bra och rolig idé. Nu när jag nyss checkade in på rummet i Malmö känns det inte alls lika bra. Nu känner jag mig inte lika tuff längre.

Om det inte vore för att min syster most likely kommer få ett automail med mitt resultat skulle jag faktiskt kunna tänka mig att banga ur morgondagens tävling. Jag känner mig alldeles för klen och inte tillräckligt hård för att köra en massa armgång, isbad med mera.

Som tur var har flera av hindren straffrundor, som man kan springa i stället för att göra hindren. Något säger mig att mitt Toughest kommer bli klart mycket längre än åtta kilometer…

Länge leve vi

Ison & Fille

Jag har aldrig varit starkare. Aldrig orkat mer. Någonsin. Men det är så lätt att glömma.

Dagens Gritpass gick precis som det brukar: Skivstångsmomentet gick bra, men jag tvärdog under den andra halvan. Burpees är helt enkelt min kryptonit. Dom får min kropp att sluta funka. Och precis som förra veckan nådda jag inte upp till mitt mål. Faktum är att jag aldrig har nått upp till mitt mål. Det jag inte tänkte på när jag lämnade träningslokalen genomsvettig, slutkörd och aningen besviken är att jag var närmare mitt mål än vad jag var förra veckan. Än vad jag någonsin har varit.

När man tränar är det lätt att – precis som i livet i övrigt – bara blicka framåt. Stegen ska bli snabbare. Tyngderna tyngre. Repetitionerna fler. Citius, altius, fortius. Det är bara snabbare, högre, starkare som gäller. Men om man bara blickar framåt hela tiden kommer man aldrig att nå sitt mål, för när du väl har nått fram har målet förflyttat sig. Det handlar om klassisk målförskjutning.

Om vi aldrig tillåter oss att se bakåt kommer vi heller aldrig att inse stegen som vi faktiskt tar framåt. Och det var först när jag stod utanför gymmet med en pappmugg blaskigt kaffe som jag insåg att jag  har blivit starkare, uthålligare och bättre. I dag klarade jag fler repetitioner än vad jag gjorde första gången jag testade Grit. Jag hade fler kilon på stången än för tre veckor sedan. Då spelar det faktiskt ingen roll att grannen gör ännu fler repetitioner med ännu tyngre vikter och att hennes benböj går djupare än mina – det är inte henne jag tävlar mot. Det jag tävlar mot är mina mentala begränsningar.

Samma sak är det med löpningen. Medan jag känner mig besviken över att vara långt ifrån den kapacitet som krävs för att träffa min måltid på Stockholm Marathon glömmer jag bort de steg jag faktiskt har tagit. Det är bara 20 månader sen jag snörade på mig löparskorna efter över tio år av stillasittande. På min första tvåkilometersrunda höll lungorna på att sprängas. Nu klarar jag tio gånger den distansen utan att vara i närheten av lika anfådd som jag var den där avgörande comebackkvällen nere i Hultsfred.

Jag har blivit snabbare, tagit mig högre och blivit starkare. Men det är alltför sällan jag unnar mig lyxen att inse det.

Jag misstänker att det inte är hindren i Toughestloppet nere i Malmö i maj som Ison & Fille sjunger om i Länge leve vi. Men det är just dom hindren jag ser framför mig då då Fille knyter ihop den första versen. Om Lil Waynes Drop The World var mitt powertrack förrförra året och Kanye Wests Black Skinhead var fjolårets, så är Länge leve vi årets motivationshöjare. Den och Timbuks Spring.

För att inte vara någon hiphopskalle får jag helt enkelt väldigt mycket energi från rap.

Ison & Fille sammanfattar exakt hur alla som tränar – oavsett nivå eller ambition – borde se på sig själva:

Det är ingen lätt väg, men vi ska dit
För vi är bra folk, förtjänar bra skit
/…/
Länge leve livet
Länge leve vi