Tag Archive | stafett

Vårstafetten: Nya rekord och total förvirring

Hur berättar man för sina lagkamrater att man precis har pissat på sig? Jag valde att inte berätta. Allt för att slippa transportspringa hela vägen hem.

Vårstafetten i Målilla brukar kunna bjussa på helt knasiga upplevelser. Så även i år. Frågan är om inte min tredje start i stafetten blev den konstigaste hittills.

Jag sprang för Hotell Hulingen i företagsklassen. Det var bara fyra företag som var med, men totalt var det 19 lag som sprang samma längd som vi gjorde samt nio elitlag som körde en längre sträcka. Efter att legat i topp efter två sträckor tappade vi en hel del. Då kapten Joakim gick ut på den näst sista sträckan låg vi lite drygt fem minuter efter täten. Men Jocke sprang som en maskin och tog in ungefär hur mycket som helst.

Då det blev dags för mig att gå ut på den åttonde och sista sträckan hade jag blivit så överpeppad av Joakims enorma inhämtning att jag satte full fart. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig och stafetter – jag inleder alltid som en idiot. I går kände jag att det kanske gick lite väl snabbt, men jag blev ändå rätt förvånad när Nike+ avbröt musiken i lurarna och berättade att den första kilometern hade gått på 3:25 minuter – mitt livs snabbaste kilometer. Ändå blev jag tokomsprungen av en elitlöpare, som sen gick i mål med ett snitt på 3:08. Helt galet vilken fart han hade.

Eftersom jag skulle hålla i 4,7 kilometer till försökte jag hålla igen. Men det var svårt när lagkamraterna stod längs vägen och gav angivelser om hur mycket jag hade tagit in. Vid 3k hade jag tydligen plockat två minuter på de två lagen där framme. Där och då kändes det snudd inpå doable.

Men jag fick betala ordentligt för min hybrisstart. Bara några hundra meter efter 3k knep det till i magen. Hade det funnits en toa där och då hade jag slunkit in och lättat lite på kroppen. Strax därefter kom neggotankarna: Hörrö Håkan – det här är kört. Du har sprängt dg. och under lite drygt en kilometer började jag fundera på huruvida de andra verkligen skulle märka ifall jag passade på att promenera en bit. Sen spårade allt ur totalt.

Helt plötsligt var jag på väg ner under en viadukt. Då ropade ett par pensionärer att jag sprang fel. Så jag gjorde en kvick 180-gradare och fortsatte springa. Tydligen sprang jag tokfel. Jag kom in på Målilla Stadion från fel håll. Då kunde jag A) ta höger och springa raka vägen i mål eller B) ta vänster och springa ett litet ärevarv. Jag valde B) eftersom jag blev skraj att vi skulle bli diskade på grund av min klumpighet.

Då jag väl hade betat av både ärevarv och upplopp sjönk jag ihop på innerplan samtidigt som en funktionär kom fram med lagets plaketter. Och det var då det hände. Plötsligt pissade jag på mig.

Alltså. Att som vuxen person utan inkontinensproblem känna hur det bara sipprar fram är en ruggigt underlig upplevelse. Visst. Det var ingen total 6-deciliterstömning. Men det var heller inget litet obetydligt läckage. Ruggigt skumt. Eftersom jag misstänkte att de andra inte ville ha med en nerpissad lagkamrat i bilen hem höll jag god min och låtsades som ingenting. Jag var verkligen inte sugen på att transportspringa tillbaka till Hultsfred.

Min lilla felspringning gjorde att min snittid höjdes från 3:48 till 3:55. Men det kvittade egentligen. Vi hade ändå inte kunnat rå på något av lagen framför oss. Även fast jag och tre andra i laget vann sina sträckor (vi plockade hem 4 av 8 sträckor) kom vi trea av fyra lag.

Men det jag tar med mig från Målilla, förutom ett par shorts med grova saneringsbehov, är två stycken nya personliga rekord.

1 km: 3:25 minuter
5 km: 18:37 minuter

Känslan av att komma ”hem” (…och lite stafett)

Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån – jag tog en promenad genom Hultsfred med Kents nya, lysande Skogarna i lurarna i morse. Förbi Slottet. Och Friendo. Ettan. Bowlingen. Och snudd inpå varenda annan plats som någonsin betytt något. Det var väldigt dubbla känslor över det.

Jag kommer inte från Hultsfred, men jag kommer heller aldrig därifrån. Även om jag fysiskt har flyttat mina grejer finns det så mycket Hultsfred kvar i mig. Det var här jag bodde i 13 år (eller tolv om vi ska vara helt noga – jag tog ett sabbatsår i Stockholm också). Det var här jag en gång i tiden till sist hittade mig själv och blev Håkan 1.0. Och i spillrorna av den versionen var det här som början till Håkan 2.0 föddes.

Det var i Hultsfred jag hoppade på tåget helgen då min far låg för döden. Det var här jag blev ordentligt kär. Här har jag varit lyckligare och olyckligare än någon annanstans. Här hade jag min karriärs höjdpunkt. Och dess absoluta bottenmärke. Här har jag skrattat och gråtit. Älskat och hatat. Roats och oroats.

Det mest absurda var att gå förbi Slottet – fatta att jag bodde ensam i denna mansion:

Slottet

Men det var ju inte för nostalgin jag åkte ner till Hultsfred – i dag var det ju vårstafetten i Målilla. Och vårt lag – LKW TF – kapade en-å-en-halv minut på fjolårets tid på sträckan, som i vår motionsklass ligger på 35 354 meter.

Själv var jag ganska besviken då jag var klar på min sträcka, som var på 7,5 kilometer. Redan efter nån kilometer hade jag nämligen blivit tokomsprungen. Det var en kille som jag inte ens hade en chans att ta rygg på. Han hade kunnat springa åttor kring mig utan att bli svettig. Men då jag väl insåg att han tillhörde det segrande laget i tävlingsklassen och att han hade sprungit på 3:16 min/km kändes det inte lika tungt längre. Då insåg jag att det hade gått riktigt bra även för mig.

Jag snittade på 3:51 min/km och putsade faktiskt min bästa 5-kilometersnotering någonsin. Det nya rekordet lyder på 19:23 minuter. Inte så illa för en kille utan skalle, som fick springa helt utan rygg dagen efter liten vinkväll hos Nisse och Malin.

En bra dag med fint sällskap skulle jag nog faktiskt kunna gå under 19 minuter. Det skulle kännas riktigt mighty.

Tävlingshelg deluxe

Stafettlaget

Jag sitter på tåget ner till Hultsfred, för i morgon vankas det vårstafett i Målilla och en återförening av det lag som förra året överträffade alla förväntningar. I år har jag fått den tunga näst sista sträckan. Och det gör mig lite nervös, för flera andra lag kommer nog sätta riktigt duktiga löpare på den sträckan. Dessutom har jag varit krasslig och inte vågat träna alls sen i måndags. Men jag tror och hoppas på att jag kommer vakna upp i morgon utan trasslande hals.

För att göra tävlingshelgen än mer komplett åker jag raka vägen upp till Sollentuna efter stafetten i morgon. Där vankas det Vildsvinet på söndag – 10 kilometer trail med en mördarbacke, som ska passeras två gånger.

Målsättningen i Vildsvinet är bara att lunka runt. Men i morgon skulle jag vilja prestera. Förra året gick det så bra för oss i stafetten att det vore synd att underprestera i år. Min sträcka är 7,7 kilometer. Frågan är om en tid på 32 minuter är att hoppas på för mycket?

Uppdaterad tävlingskalender

Hårda killar

I dag bestämde jag mig för att vara med i Vårstafetten i Målilla i april. Det innebär att det blir stafett i Småland på lördagen och Vildsvinet i Stockholm på lördagen. En helhelg i slutet av april med andra ord.

Förra årets Vårstafett var mitt första löplopp sen jag var gymnasieknatte. Då fick jag en helt sanslös start, som räckte till en riktigt bra tid på sträckan. Och den triumfen tänkte jag ta och återupprepa i år. På nytt ska jag köra den sjätte sträckan – 4,59 kilometer längs undersköna fält.

I dag var det all work and no play. Långpanna på jobbet gjorde att det blev en vilodag. Men i går körde jag bröst/triceps/mage. Och i morgon tänkte jag köra lite tempolöpning på bandet.