Racerapport: Vildsvinet

Jag gillar Vildsvinet i Sollentuna. Det är lagom stort. Lagom långt. Lagom krävande. Och det brukar gå lagom bra. Då jag förra året debuterade i Vildsvinet var jag i superform. Jag hade nyligen gått sub 40 på milen, långpannorna flöt på och jag var fysiskt starkare än vad jag någonsin varit. Då jag återvände i går var känslan en annan – jag hade nästanvilat i två veckor på grund av en överansträngning och det var väldigt länge sedan jag nitade en mil senast. I år blev banan 9,8 kilometer i stället för nio blankt. Tydligen hade ursprungsbanan varit alldeles för torr, så för att få in lite gegg och kamp hade den dragits om. Det tror jag inte riktigt på, för det fanns ordentligt med gyttja och vadande längs banan. Lite bakvänt var det den första kilometern som kändes värst. Direkt efter start rusade pulsen och benen kändes tvärtunga, trots att jag öppnade i ganska makligt tempo. Inte kändes det lättare då vi tidigt i loppet skulle uppför den tvärbranta Väsjöbacken. Men sen släppte det liksom. Från två kilometer och in i mål kändes livet rätt gött. Och det trots att jag vurpade två gånger och skrapade upp mig en del. Trailpartierna kändes skitroliga och gyttjan gjorde mig inte alltför mycket. Jag sprang ikapp och om. Jag hade flytet. Jag tror det var kring 6 kilometer som jag kom ikapp en kille, vars rygg jag hade sett lite väl länge. Jag trodde att han skulle släppa direkt och blev rätt förvånad då han svarade. Sen sprang jag med honom hela vägen in i mål. Tillsammans kom vi även ikapp damtvåan. Tyvärr lyckades vi inte hjälpa till att dra fram henne till segern – det var lite för långt fram till ettan för det. Speaking of långt fram till ettan. Jag var rätt nöjd med 51:06 minuter och en 21:a plats. Men att komma över 12 minuter efter segraren på ett 9,8-kilometerslopp känns rätt tungt. Hur i helvete Nicolas Simonin kunde knäcka den här banan på under 39 minuter fattade jag inte alls – förrän jag läste att han var landslagsorienterare. Visst – inte i det svenska landslaget. Men ändå. Före starten träffade jag Sebastian, som jag inte hade sett på hur många år som helst. En gång i tiden inspirerade han mig att skaffa min första mobil med surfmöjlighet. Och nu hade jag tydligen inspirerat honom till att sista minuten-anmäla sig till Vildsvinet. Och därmed känns det som att vi har jämnat ut inspirationskontot. Känns bra att ha reglerat den skulden. Just nu känns det inte alls lika kul som det gjorde på banan i går. Det överbelastade knät ömmar på och känns svagt. Men det kommer krävas bra mycket mer än ett ömmande knä för att jag inte ska återvända till Vildsvinet även nästa år.