Tag Archive | skada

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.

Bovarna i dramat

Hjulbent

I dag var jag till sjukgymnasten. Han kände och klämde. Lyssnade och frågade. Tittade och analyserade. Sen visade han var problemet sitter. Jag står, går och framför allt springer med fötterna pekandes utåt. Jag är helt enkelt lite hjulbent. Den lilla skevheten ger en ojämn belastning, som då jag tidigare i våras ökade träningsmängden ledde till att jag fick överansträngningsskänning i höger knä.

Så länge jag lyssnar på kroppen och inte är rent dumdristig tyckte sjukgymnasten att jag kan träna på. Men jag ska försöka tänka på hur jag vinklar fötterna samt jobba på att bli starkare i höften. Tills vi ses nästa gång ska han ta fram balanserande iläggssulor samt ett träningsprogram.

I lyckoruset över att någon hittat riktningen och pekat vartåt jag ska röra mig testade jag lite alternativträning på gymmet. Tio minuters löpbandsjogg, med fullt fokus på att inte skeva för mycket med fötterna, följdes av 40 minuter crosstrainer.

Då jag har läst i olika forum om crosstrainerns lämplighet som alternativlöpträningskompis har åsikterna gått isär rätt hårt. Visst – jag fattar så klart också att om man ska bli duktig på att löpa så bör man löpa en hel del. Men efter kvällens pass på crosstrainern tror jag inte att det skadar att byta ut några löppass mot crosstrainernötande ifall det skulle gynna känslan i knät.

Och dom som klagar på att det inte går att få upp puls på en crosstrainer har aldrig tränat med min kropp. 83% i medel och 91% i toppuls känns rätt bra för en sketen onsdag.

Ingen återvändo längre

Nummerlapp

Sen mitt nya rekord på halvmarasträckan förra onsdagen har jag varit så tjurig att jag inte velat skriva något. Dagen efter vaknade jag nämligen upp med en liten tåskada. Ringtån (kallar man det ens för det?) på höger fot har ömmat något förjävligt så fort jag skjuter ifrån ett steg – oavsett om jag gått eller sprungit. Smärtan har suttit liksom precis där tån möter resten av foten.

Då jag i helgen var i London för att kolla på Nine Inch Nails hade jag tänkt finspringa en massa i Hyde Park. Men det blev bara en vända – en kort en. Då vartannat steg innebär att det hugger till i den ena foten pallar man inte längre än kort.

Nu – en vecka efter skadan – har smärtan lagt sig något. Men det ilar fortfarande till så fort jag skjuter ifrån med högerfoten. Fast det får kvitta. Nu finns det ingen återvändo.

I dag var jag ner till Stockholm och hämtade ut min nummerlapp. Jag trodde det skulle vara ganska folktomt vid utlämningen, men det var rätt många där. Och att se alla andra som också ska springa gav värsta boosten. Då jag åkte hemåt igen var peppen på topp.

Trilskande tår eller inte. På lördag gäller det. Och jag är taggad till max!

En ordentlig skitsöndag

I dag testade jag vinterlöpning ordentligt för första gången. Eftersom jag bara körde simning/crosstrainer förra vintern och det inte varit någon vinter hittills i år har det liksom inte blivit av tidigare.

Minus tio grader, snöigt på cykelbanan och förvånansvärt skönt. Jag var varken för varmt eller för kallt klädd. Det enda jag frös lite om var fingrarna på vänster hand, som krampaktigt höll fast i min iPhone. Allt hade varit perfekt. Om det inte vore för. Det där satans vänstra knät. En kilometer höll det. Sen höll jag ut i ytterligare fyra kilometer. Och sen var det slut. Händer inget mirakulöst under måndag/tisdag ska jag ta och kontakta någon som kan sånt här.

Men en olycka kommer sällan ensam. Den går som bekant oftast hand i hand med klantighet.

Förra helgen fixade jag till min klädkammare. Spacklade, fixade, tejpade och målade. Det blev skitbra. I dag sabbade jag allt genom att försöka sätta upp en spegel med hjälp av betongplugg på en gipsvägg. Så nu har jag två nya hål i väggen. Bara att börja om med spacklingen i morgon. Men som tur var har jag kvar lite färg, så det borde vara lätt fixat.

Lite svårare blir det att fixa juicemaskinen. Den har jag inte använt sen i våras. Men så läste jag ett nytt recept, som måste testas. Fast innan jag hann så långt hade jag tappat maskinen i diskvattnet.

Så nu sitter jag här med ömmande knä, hål i väggen och en trasig juicemaskin. Fast på plussidan fick jag till en utsökt middag.

Egentligen är jag inte särskilt förtjust i kikärtor. Eller jag tror i alla fall att jag inte är det. Men så testade jag Runner’s World kikärtsgryta med curry. Inte nog att den såg så där härligt gul ut. Den smakade än bättre.

Men middagen väger ändå inte riktigt upp för dagens motgångar. Och med tanke på att jag tror att alla matcher till sist slutar 0-0 räknar jag med att vakna upp i morgon till den bästa veckan på länge.