Mat-å-sånt

Jag har både blivit händigare i köket och börjat tycka att det är allt roligare att laga mat. Därför bläddrade jag fram till Jenny Fridlunds recept så fort det nya numret av Runners World damp ner i lådan förra veckan. Hennes rätter brukar vara ganska enkla. Väldigt nyttiga. Och framför allt himmelskt goda. Jag har rent av Jenny att tacka för att jag till sist värderat kikärtor som något mer än bara falafelmos.

MEN…
…då hennes recept på medelhavsinkokt laxfilé med matyoghurt och fetaostpotatis innehöll 17 komponenter bangade jag ur totalt. Vid matlagning och drinkar håller jag gärna mina komponenter till ett minimum. Det är minst risk att fucka upp något då.

För att lura mig själv lite sörplade jag i mig dagens middag (en förpackning färsktortellini kokad i tomatkross – två komponenter) framför bilden av Jennys laxfilé. Och kollar man snabbt ser det nästan ut att vara samma rätt. Innan tortellinin ens nått magsäcken hade hjärnan redan fått för sig att den smakar som medelhavsinkokt fisk.

Annars då – har du tränat nåt på slutet? Jorå, visst har jag det. I morse blev det bröst, biceps och triceps för hela slanten.

Det finns få saker som kan få taniga, unggubbiga män att känna sig så sturska som då de lämnar gymmet med värkande armar. Då får vi för oss att vi är minst två storlekar större än vad vi verkligen är. Återigen handlar allt om illusionen. Om att lura sig själv.

Även självbedrägeri må vara en form av bedrägeri. Men det är sjukt svårt att bli dömd för den.