Söndagsbricka

Det är inte lätt att vara solskensmotionär: Gårdagens träning ställdes in på grund av ihållande regn. Och dagens tilltänkta långcykling förvandlades till ett brickpass, då SMHI varnade för tråkigt mycket nederbörd. På plussidan: Det gav mig chansen att testa min nya triathlondräkt.

Då jag var nere i Kalmar och lekte Ironman förra året brände jag 17 minuter på att byta kalsonger, fixa fräscha löpstrumpor och liknande lyx. Där finns det klar utvecklingspotential inför årets start. Så för att kapa några enkla minuter skaffade jag tidigare i veckan en finfin triathlondräkt från Ocra. Egentligen var jag sugen på en vråltajt sak från Head. Men med tanke på att den i princip saknade all form av stjärtpadding och jag är en väldigt bakdelsöm cyklist kändes den helt orimlig. Med den dräkten hade jag troligen fått ont redan innan första vändan över Ölandsbron.

Dräkten gjorde susen. I dagens påhittade växling mellan cykel och löpning kapade jag nästan 3,5 minuter jämfört med Kalmar. Och då hann jag ändå smälla i mig en välförtjänt banan.

Dagens pass:
51 km cykling
13 km löpning

Under cyklingen höll jag benkoll på hastigheten, så fort den föll tvingade jag benen att trampa snabbare. Under löpningen gjorde jag tvärtom – inga mellantider, inget tjuvkikande, ingenting. Istället försökte jag hitta ett bra tempo som jag kan hålla i minst 20 k.

Resultatet? 30,9 km/h på cyklingen och 5:04-tempo under löpningen.

Skulle jag mot all förmodan kunna hålla det tempot i Kalmar och allt annat lika som förra året (inklusive långsamma växlingar) skulle jag kapa 47 minuter och glida in på 11h 8min. Då skulle Vimmerby-Ulf verkligen få något att bita i då han ska försöka slå min tid nästa år.

Annonser

Mitt livs snabbaste mil

Veckans intervaller med P4-Staffan börjar bli något av en tradition. Då vi för fjärde veckan på raken drog ut för att nöta ner spåren och vägarna kring Kungsbäck satsade vi på 4×10 min.

För ett par veckor sen knäckte vi oss helt då vi gav oss på 4×8 min. Därför var jag lite väl defensiv idag. Mitt förslag var att vi skulle lägga oss i 4:00 min/km-tempo. Men Staffan ville snabbare. Så den första intervallen blev en kompromiss: Staffan tuffade på och jag bromsade ner. Vi hann 2,55 km innan klockan ringde – 3:55-tempo.

Sen släppte allt. Andra, tredje och till och med fjärde intervallen bara flög vi fram. Och då passet var klart hade vi snittat 3:46-tempo.

Hade vi inte haft tre minuters vila mellan varje intervall och ändå lyckats hålla tempot hade vi betat av milen på 37:40. Och det hade varit en fin putsning av mitt personliga rekord med 25 härliga sekunder.

Håller vi i den här traditionen kan Hässelbyloppet komma att bli en riktigt trevlig upplevelse i höst.

Sjukt ojämnt brickpass

Med mindre än tre veckor kvar till Ironman Kalmar sitter jag i samma sits som förra året – jag är undertränad. Framför allt är det de idiotlånga passen som har lyst med sin frånvaro. Dessutom har jag inte lyckats bibehålla cykelformen från Vätternrundan.

För att känna att jag fortfarande är med i matchen körde jag sommarens första lite tuffare brickpass igår: 45 km cykling + 8 km löpning.

Målsättningen att kapa 55 minuter jämfört med fjolårets Ironmanpremiär har jag stekt för länge sen. Men lite drygt 30 minuter borde fortfarande vara doable. Kan jag bara få upp cyklingen till 30 km/h, så har jag kapat 17 minuter innan det ens är dags att snöra på sig löpskorna. Och då kan allting hända. Fjolårets löptid på 3:53 h går att putsa, även fast det kommer göra ont.

Igår plockade jag fram min standardrunda – 22,5 km ut mot Högbo och sen samma väg tillbaka. Inga tunga backar, men en hel del smålut. Och framför allt – väldigt lite biltrafik.

Så jag satte igång och trampade. Jag trampade tungt. Trampade snabbt. Trampade mellanmjölk. Men vad jag än hittade på så fanns speeden inte där. Endast i några undantagsfall kom jag upp i 30 km/h (annat än i nedförskörningar). Vid varvningen utanför Högbo låg jag på ett snitt 28,2 km/h – ingen raketfart direkt.

Men så hände något. På vägen hem hittade jag superkrafter. Plötsligt gick det både lätt och fort. Visst – jag hade haft motvind ut till vändningen. Men den i sig förklarar inte den enorma skillnaden: Under hemvägen snittade jag 33,4 km/h. Så totalt hamnade jag på 31,6 km/h på 45 km, vilket inte alls är illa för min del.

Den efterföljande löpningen kändes också bra. Jag inledde lite långsammare än den 5:00-fart som siktade på. Men efter bara någon kilometer började kroppen känna sig pigg igen och då var det inga problem att defilera in i mål.

Får jag bara till ett par längre cykelpass + ett par tuffare brickpass kan nog Kalmar bli en ganska trevlig semester. Att jag fortfarande inte kan simma ordentligt skiter jag i – där har jag ändå knappt någon tid att vinna/förlora.

 

Älskade hatade tusingar

Precis som förra året innebar slutet av juni/början av juli en ordentlig jobbpeak. Och som ett resultat av det har träningen blivit lidande. Precis när det kändes som att både flås och tempo började infinna sig blev det ett ofrivilligt avbräck i tränandet. Därför kändes det både välbehövligt och lite nervöst då P4-Staffan hörde av sig och undrade om jag var sugen på att köra lite tusingar.

Av alla intervallformer är tusingar det jag tycker sämst om. Antingen spänner jag bågen för hårt och får vika ner mig redan efter 2,5 intervaller. Eller så fegar jag och lägger mig i ett alldeles för bekvämt tempo och bara trivsellunkar igenom passet. Det finns liksom inget mellanting för mig. Därför var det perfekt att få haka på Staffan.

Målet var sex stycken tusingar i 3:50-tempo. När Staffan, som bara sprang på känsla, inledde i 3:30-fart tänkte jag först bromsa honom. Men som tur var valde jag mig att lägga mig i rygg istället. Ett omedvetet genidrag. På grund av en kombination av Staffans pigga ben och halvkassa känsla för 3:50-tempo utvecklades passet till mitt bästa intervallpass so far. Och tillsammans trissade vi varandra att baka in ytterligare två tusingar.

Resultatet? 8×1000 meter med ett snitt på 3:38,5 och en avslutande tusing i lätt nedförslut på 3:28.

Damn! Så snabb är jag verkligen inte. Inte egentligen. Och som den vandrande målförskjutning jag är fick det här passet mig att skifta fokus. Istället för att drömma om sub-38 och nytt pers på Hässelbyloppet känns milen på under 37 minuter inte helt totalomöjligt.

Jaja. Ingen idé att leva på drömmar. Nu är det dags att få fart på träningen på allvar. Det är trots allt bara lite drygt en månad kvar tills jag ska bada, cykla och jogga mig igenom Kalmar.

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.

Dagen efter Vättern – 50% klassisk

Efter gårdagens tur runt Vättern vaknade jag upp och insåg att jag faktiskt har betat av två av fyra Klassiker-lopp. Och då Vasaloppet och Vätternrundan ju faktiskt står för 90% av en Svensk Klassiker-distansen känns det snudd inpå idiotiskt att inte bränna av Vansbrosimmet och Lidingöloppet den här sommaren.

Vätternrundan toppade alla förväntningar. Dels var det mycket roligare än vad jag trodde och dels skötte jag mig mycket bättre än vad jag hade räknat med.

Då jag och delar från mitt team körde Högborundan (110 km) för några veckor sen kändes allt väldigt tungt. Låren, stjärten och ljumskarna domnade bort och då jag efter loppet skulle sätta mig ner ville benen inte ens böja sig. Att jag dessutom hade haft svårt att hålla jämn fart med klungan gjorde att jag var ganska orolig inför helgens cykeltur. Mentalt hade jag redan ställt in mig på att lämna klungan efter 13 mil och ta mig i mål på egen hand.

Men det är något visst med raceday. Och då starten får vår 20-mannaklunga gick klockan 02:26 i lördags var motivationen på topp. Min plan var att börja peta i mig näring redan från start och även fast det kändes lite löjligt att ta den första Enervittabletten redan efter fem kilometers cykling, så höll jag mig till planen. In med energi. Hela tiden bara fylla på. Mer, mer, mer.

Den enda missen jag gjorde var att jag hade placerat mina flaskor fel – jag tycker det är lite trixigt att plocka upp flaskan som sitter rakt ner från sadeln, så planen var att ha sportdrycken där och det mer eftertraktade vattnet längre fram. Vid första stoppet bytte jag plats på flaskorna och resultatet blev att jag bara klunkade en enda deciliter sportdryck på hela loppet.

De 13 milen ner till Jönköping var en fröjd. Det blev ljust, vi upplevde en vacker morgon och plötsligt började det bli varmt och skönt. Armvärmarna åkte av och tempot höjdes. Då vi under ett par mil låg på 34-36 km/h blev jag lite sliten, men inte värre än att jag klarade av att dra då det var min tur och efter ett depåstopp med dubbla bananer var jag på topp igen.

Över lag var det depåstoppen som hjälpte mig runt. I varje stopp petade jag i mig så mycket banan och bulle jag bara kunde och det gav omedelbar effekt. Jag kände mig oförskämt fräsch hela vägen fram tills det var två mil kvar och även om jag sackade efter ett par gånger då jag hade dragit och skulle falla tillbaka till slutet av klungan, så var det aldrig värre än att jag hade kontakt igen efter några kraftfulla tramptag.

Som tur var missade jag varannan milpassering efter 22 mil. Det gjorde att den sista biten kändes väldigt kort och med tre mil kvar hamnade jag i en position där jag alternerade mellan de tre främsta leden under nästan 2,5 mil. Men även om det började ömma i fötterna då (troligtvis var det hjärnan som ville gnälla lite då vi närmade oss mål), så blev det aldrig lika tungt som under Högborundan. Med omkring fem kilometer kvar föll jag tillbaka och njöt av att ligga längst bak i klungan under den sista biten.

Målsättningen var att vi skulle gå in på under elva timmar och för att göra det hade vi satt upp en plan för att köra på 10:38. Nu låg vi – trots två stopp för punka och fler pauser än planerat – hela vägen bra till mot planen och vi rullade in i mål på 10:31.

Att köra Vättern solo måste vara en helt annan utmaning än att köra i en klunga. Bortsett från att jag har haft bra motivation och sparring under hela våren gav klungan även bra draghjälp under loppet. Men framför allt hjälpte den till mentalt. Att efter varje dragning få höra folk peppa en medan jag föll tillbaka gav en enorm boost. Samma sak med att se folk omkring en hitta nya krafter efter att ha haft en liten dipp.

Samtidigt – hade jag kört Vätternrundan solo hade jag varit klart mindre nervös. Då hade jag vetat att jag kunde ta allt i min egen takt, pausat när jag kände för det och inte känt någon press. Då hade jag eventuellt misslyckats på egen hand, nu hade jag även mina lagmedlemmar att tänka på.

Det är en bit kvar tills jag kan kalla mig cyklist. Men nu börjar jag i alla fall, tack vare en suverän ledare och en supertrevlig klunga, uppskatta cykling. Däremot känns det väldigt osäkert huruvida jag någonsin mer kommer rulla runt Vättern. Och med anledning av det vore jag idiot om jag inte slutförde en Klassiker när jag ändå har chansen.

Idag körde jag simpremiär för i år – 700 meter plaskande i Testeboån med hundsällskap. Och imorgon ska jag passa på att anmäla mig till Vansbrosimmet.

IMG_5686

Dubbelcykling

Om en vecka har jag förhoppningsvis så smått återhämtat mig från min cykeltur runt Vättern, för nästa måndag ska jag springa Lidingö On Tour här i Gävle. Men fram tills dess är det cykelfokus som gäller.

Igår körde jag ett fint litet dubbelpass:

Förmiddag: 70 km landsväg tillsammans med klungan. Även fast jag blev lite öm i baken under de första två milen var det här min bästa cykeltur någonsin. Jag kände mig oförskämt pigg och fräsch och hade inga problem att gå fram och dra i +30km/h-fart även över uppförsknixarna på väg hemåt.

Eftermiddag: Min mountainbikeoskuld rök i skogarna kring Högbo. Efter en aningen för teknisk 20k-runda tog vi en lite enklare 10k-avslutning. Och det var klart roligare än vad jag trodde.

Skulle jag fortsätta i det här tempot kommer turen runt Öland/Kalmar i augusti att bli hur lätt som helst. Men från och med måndag blir det mer löpning och mindre cykel. Och tyvärr även en hel del simning. Triathlon vore så grovt mycket roligare utan den där inledande vattenleken.

IMG_5649