Ultradagen i MdS

Idag är det den långa ultradagen i Marathon des Sables – löparna har 86,2 härliga kilometer att beta av. Och imorgon är det ett år sen jag själv var nära att bryta ihop totalt bakom en sanddyn nere i Marocko.

För den som har gjort till exempel Ultravasan låter nog inte ultradagen på MdS alltför skräckinjagande. Inte med tanke på att maxtiden är smått bisarra 35 timmar. Själv behövde jag nästan ett dygn på mig att beta av ultradagen, så jag har full respekt för de hjältar som just har inlett dagens långetapp på MdS.

Jag har följt årets upplaga av MdS på avstånd. Eftersom Elisabet Barnes inte är med i år är det inga svenskar som är med i toppfajten. Men Stefan Fastesson har gjort ett fantastiskt race hittills. Håller han ihop idag har han en stabil topp-100-plats. Den jag följer närmast är dock en svenska som tampas lite längre ner i resultatlistan. Hon verkar vara en riktig fajter – lugn och metodisk. Min plan var att maila henne lite pepp inför ultradagen (med värkande kropp, misshandlande fötter och några dagars svältdiet i magen kan ett mail från random främling göra mirakel för humöret). Men jag räknade fel på dagarna, så jag får skicka det efter dagens etapp istället. Jag hoppas verkligen att hon kämpar sig igenom dagen.

Lärdomen från min egna ultradag i MdS är att lite sömn och nya strumpor kan göra susen. Efter att okontrollerat ha raglat mig fram över sanddyner valde jag att blåsa upp madrassen och sova vid den näst sista checkpointen. När jag väl vaknade och fick byta strumpor gick det plötsligt att springa igen.

Jag tänker köra samma taktik då jag nästa lördag hoppas knäcka mitt livs första 100 mileslopp (Tec 100 i Täby). Jag ska skita i både tiden och prestigen. Folk får varva mig bäst dom vill och jag tänker ta med både liggunderlag och sovsäck. Det enda målet med det loppet är att ta sig i mål.

Annonser

Isigt långpass

Efter vissa pass är det svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Men idag väljer jag att skratta.

Idag hade jag ett långpass på agendan: 28k med fyra intervaller (1k-2k-1k-2k) insprängda efter halva distansen.

Eftersom det har snöat konstant här i Gävle sen i torsdags/fredags borde jag kanske hållit mig till säkra leder. Men jag är inte direkt känd för mina supergenomtänkta beslut. Så istället inledde jag med min sedvanliga skogsslinga. Och vi kan väl säga att kommunen inte hade prioriterat att ploga den före vägar och cykelbanor.

På vissa partier hade det gått rastande hundar. På något annat hade någon dragit en pulka. Och det kan vara så att någon skön hjälte passat på att kört ett par hundra meter längdskidor. På övriga partier var jag först ut. Det blev en hel del pulsande, innan jag började närma mig den första intervaller och svängde ut på en plogad bilväg. Men så fort jag tog mig upp på den parallella cykelbanan var jag tillbaka i oplogad lössnö.

Mina fyra intervaller är inte mycket att snacka om. Jag tog i. Sprang-å-sprang. Vevade så mycket jag kunde. Men snabbt gick det inte.

På vägen hemåt var jag nära att vika ner mig och ta en genväg. Fingrarna hade börjat ömma av kylan och jag var ordentligt trött i baken. Men så kom jag på att jag kunde muta hjärnan. Om han bara höll ut hela vägen fram utan att gena skulle han få köpa smågodis på ICA. Och det lyckades, men väl inne på ICA hade hjärnan blivit hungrig på mer. Istället för bara en liten godispåse lämnade jag butiken med käk för 500 spänn.

Då jag kom hem fick jag ändå en liten microupprättelse. Att jag inte lyckades dricka på vägen hem hade inte berott på klen sugförmåga. Vattnet hade helt enkelt fryst till is. Eller snarare: Det låg ett blockerande islock över det vatten jag så gärna hade velat dricka under de där sista kilometrarna hem.

Jaja. Det kommer säkert något gott från den här rundan också. Om inte annat kan jag använda den som motivator när jag i juli tycker det känns segt att dra på sig shortsen för lite snabbdistans i klibbig sommarvärme.

Så coolt med återhämtning

Då jag är i riktigt bra form kan jag springa några sekunder snabbare per kilometer och ta mig lite, lite längre utan att bli bängtrött. Det är så klart skönt. Men den största skillnaden för mig på bra form vs hygglig form är sättet jag återhämtar mig.

Jag tycker det är grymt coolt hur lite återhämtning som krävs då jag är i fin form. Det får mig att känna mig grymt mäktig.

Igår stod ett distanspass på 10k med progressiv fartökning på schemat. Särskilt progressiv ökning blev det inte. Den första kilometern gick aningen för snabbt och redan på den andra var jag nere på 4:11-fart. Därefter blev det en kamp för att ligga så nära 4:00 per kilometer som möjligt.

Under den sjätte kilometern kände jag att andningen blev tyngre och tyngre. Men jag bestämde mig ändå för att bita ihop fram till sju kilometer. Efter en rätt kvick kilometer på oplogad cykelbana slog jag av på takten och förberedde mig på att jogga hem.

Men det tog inte särskilt lång tid innan pulsen vikt av neråt och kroppen kändes pigg igen, så jag gav benen fri fart. Fastän det kändes som att jag inte tryckte på var jag snart nere på låg fyraminutersfart. Jag liksom bara flöt fram. Lugn och harmonisk, men ändå rätt snabb.

När jag kom hem och började analysera passet upptäckte jag att min återhämtningsjogg bara hade varat i knappt 300 meter. Och det är just det jag tycker är så coolt – att på 1,5 minuter kunna gå från Shit, jag är så trött att jag bryter nu till Äsch, jag kan öka farten utan att ta i särskilt hårt.

Trots mitt lilla återhämtningsbreak tog jag milen på 41:09 igår. Jag är rätt säker på att det är min snabbaste träningsmil någonsin. Inte illa för en mörk februaritisdag med fläckas oplogade cykelbanor.

Dra ner tempot och nå längre

De senaste veckorna – eller vänta här nu, de senaste månaderna – har det varit rätt hektiskt med arbete. Jobbpeakar har kommit mest hela tiden och jag har inte riktigt kunnat styra min tid. Det har inneburit att riktigt bra träningsveckor har varvats med pliktskyldiga bottenveckor.

Men jag ska verkligen inte whina. Jämfört med ett år sen, då jag precis hade kommit igång igen efter en oroande skada, är jag faktiskt i kanonform just nu.

Ett av mina största issues då det kommer till löpträning är fart. Går det lätt springer jag för fort. Och då orkar jag inte så långt som jag borde. Går det tungt springer jag alldeles för långsamt och blir förbannad över att jag inte är bättre tränad.

Under måndagens inomhusintervaller gick det alldeles för lätt. Jag körde en intervallstege (200 -> 400 -> 600 -> 800 -> 1000 -> 1000 -> 800 -> 600 -> 400 -> 200), med kisspaus mellan tusingarna som serievila. Planen var att ligga i stadig 3:40-fart genom hela passet. Men så rycktes jag med av alla de andra, som låg och nötte tvåhundringar. Det är ju trots allt så kul att springa fort. Och upp till stegens topp funkade det bra med överfart, men därifrån och in i mål blev en kamp med pannben och hemlängtan som främsta vapen.

Idag hade jag tänkt köra lite löpband efter morgonens coreträning (CxWorx). Planen var att köra mitt specialpass: Mardrömsbacke, +1% lutning för varje minut. Och jag hade gett mig den på att nå en högre lutning än de 13% jag tidigare maxat, innan passet vänder neråt med -1% lutning var 30:e sekund.

För att lura skallen att det var lätt ställde jag in farten på 6:15 min/km istället för det 6:00-tempo jag brukar försöka hålla uppför Mardrömsbacken. Men skallen var inte alls så lättlurad. Redan vid 10%-lutning började det kännas rätt tufft. Det var då jag gjorde det.

Istället för att ryckas med av de speedkanoner som körde snabbintervaller bredvid mig (grymt kul att se – det är sällan någon brukar köra riktigt kvicka intervaller på mitt gym och dom körde verkligen skiten ur sig), släppte jag prestigen: För varje lutningsökning fick jag även sänka farten något. Och plötsligt var toppen av backen inte alls 13%, utan 15% lutning. Nytt rekord! Och när jag väl hade kommit ner för backen var jag så nöjd att jag adderade 8x200m till dagens pass av bara farten.

Vad fasen spelar det för roll ifall det går i 6:00-, 6:15- eller 6:45-tempo ifall målet är att nöta tungt uppför?

Någon gång ska jag testa att dra ner farten ännu mer och maxa löpbandet. Hur långt upp går det? 18%? 20%? Kanske till och med 25%?

Imorgon ska jag utmana fartkänslan, egot och prestigen igen. Istället för den föreslagna farten på veckans långpass ska jag lägga på minst 30 sekunder per kilometer och försöka komma lite längre. Det vore grymt fint för skallen ifall kroppen orkar röra sig längre än 30 kilometer för första gången sen i höstas.

Facit: Vecka #4

Måndag: VILA
Tisdag: Löpbandsintervaller (13×1 min) – 7,1k
Onsdag: Styrketräning (fria vikter) + distanspass – 9,5k
Torsdag: VILA
Fredag: Inomhusintervaller (3×1000 + 3000) – 12k
Lördag: Distanspass (8k i tröskelfart) – 13k
Söndag: VILA

Redan i fredags kände jag mig lite rosslig i halsen, då jag tassade runt på inomhusbanan vid Gavlehov. Och efter lördagens tröskelpass kände jag mig så sänkt att jag valde att hoppa över söndagens långpass. Det hade nog gjort mer skada än nytta.

Jag vill också bli en FrontRunner

Såg att Asics hade öppnat upp för nya anmälningar till deras svenska FrontRunner-team. Vore ju så sjukt coolt att få tillhöra samma team som Lisa Nordén och Jonas Buud, så jag drog iväg en ansökan igår.

Nålsögat för att komma med känns väldigt smalt. Men jag har ju hundratusenmiljarders större chans nu – när jag skickat in en ansökan – än vad jag hade tidigare.

Löparhack för pannbenssvaga

Igår hade jag min första lilla träningsmotgång på slutet: Jag klappade ihop under ett rätt tuft intervallpass på löpbandet (2x10x1min) och fick lomma iväg till omklädningsrummet med svansen mellan benen redan efter 13 intervaller. Kanske hade det gått bättre om jag hade använt mitt egna lilla löparhack.

Under den senaste tiden har jag återvänt till min gamla halvmaraplaylist. Att musik kan hjälpa oss pannbenssvaga löpare är ingen nyhet. Däremot snackas det mindre om vilken musik som ska användas.

Min halvmaraplaylist har en massa Laleh och Hellström i början. Och nu på slutet har jag kommit på mig själv med att – när det känns riktigt tufft – springa runt och översätta låtarna till engelska för mig själv. Laleh, Hellström, Maggio och Krunegård funkar finfint. Kent och hiphop kräver lite för mycket hjärna.

Att fokusera på att översätta musiken gör att jag inte noterar hur tungt kroppen jobbar. 3-4 minuter passerar utan att jag märker det och plötsligt är den tröskelintervall jag nyss drog igång över. Sjukt fint!