Kul i Lidingö – klassikern bärgad

Lidingöloppet. Vilken grej. Det var klart, klart roligare än vad jag trodde. Samtidigt var banan tuffare än vad jag hade föreställt mig. Men jag kommer utan tvekan köra igen.

Det blev ett väldigt socialt lopp. Jag och P4-Staffan hade samma startgrupp och min plan var att ta rygg på honom så länge jag orkade. Vi tänkte båda två gå för att klara medaljtiden – 2:15:00 – och jag kände att min bästa chans var att få hjälp av honom så länge som möjligt.

Inledningen blev lite för långsam. Även om det inte var så trångt som jag hade blivit förvarnad om blev det lite ryckigt, något kortare stopp och i nedförslöpningarna var det så instängt att vi fick hålla igen lite.

Första milen gick på strax under 45 minuter. Och redan där kände jag att det skulle bli svårt att åka hem med en silvermedalj – planen hade ändå varit att ha två minuter till godo efter 10k.

Andra milen gick på strax över 45 minuter. Så inför den sista, omtalade milen hade ganska exakt 45 minuter på oss. Men den som testat Lidingöloppet vet att det är svårt att springa helt jämnt hela vägen – Abborrbacken, Karins Backe och den syra dom framkallar gör det svårt att hålla speeden uppe på slutet. Dessutom: Vid 20k hade jag börjat tappa fart i uppförslöpningen. I varje litet motlut fick Staffan ett par meter, som jag blev tvungen att springa ikapp i utförslutet. Och vid två gånger var jag nära att ropa Nu släpper jag åt honom.

Men så hände något. Vid 22k fick jag lite, lite nya krafter samtidigt som Staffan gick in i en liten svacka. Och plötsligt var det jag som fick luckan. Därifrån och in i mål var jag ensam mot en rygg där framme – jag jagade Görans röd/vita Hemlingby LK-linne. Men det var lönlöst. Ju mer jag tog i, desto längre blev avståndet. Han liksom flöt fram, medan jag sluggade på.

Med fyra kilometer kvar kom min enda egentliga dipp – varken medaljtiden eller Göran var inom räckhåll och det kändes som att det kvittade vilken fart jag höll. Men innan jag riktigt fattade vad som hänt var jag en ynka kilometer från mål. Och då kom hemlängtan och bar mig resten av vägen.

Jag gick i mål på 2:17:12 = 133 sekunder från medaljtiden.

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig har kört Lidingöloppet tidigare. Men alla skrönor om hur tuff banan är har nog bidragit. Jag har liksom aldrig känt mig lockad, förrän i år då det fanns en klassiker att avsluta. Men nu har jag fått mersmak. Jag måste ge det åtminstone en chans till.

Två av mina tuffaste Runacademykollegor fixade medaljtiden med bred marginal. Och kunde dom, så ska jag fanimig kunna fixa det nästa år.

Kapar jag 30 sekunder nedför, 45 sekunder uppför och 10 sekunder på att seeda mig upp till startgrupp 1B, så behöver jag bara springa 48 sekunder snabbare på platten. Det borde vara en baggis.

Eller rättare sagt: Det låter väldigt lätt i teorin. I praktiken kan det bli aningen tuffare, men nu har jag ett till bra mål inför nästa år.

Annonser

Aldrig mer matlagning – jag har gett Huel en chans

Tyvärr händer det titt som tätt att jag slarvar med maten. Jag jobbar hemifrån och det händer alldeles för ofta att jag sätter mig direkt vid datorn och innan jag fattat vad som hänt är klockan 14:28 – lite för sent för lunch, alldeles för tidigt för middag. Så jag hoppar över att käka.

Därför tänkte jag ge Huel en chans. Eller snarare – jag har gett Huel en chans.

Nu har jag inte undersökt det här supernoga, men om jag har fattat det rätt är Huel pulvermat, fast bra. Dricker du enbart Huel fyra gånger om dagen får du i dig 100% eller mer av det dagliga behovet av kolhydrat, protein, vitaminer + en massa annat som kroppen tycker är göttigt.

Perfekt för mig som inte bara ogillar, utan även glömmer bort, att laga mat.

Jag började med två säckar Huel med vaniljsmak.

Smak: 3 av 5 (klart bättre än hampaprotein, sämre än sockrad proteinshake)
Textur: 3 av 5 (lite grynigt, kräver en mixer för den som kräver smoothness)
Smidighet: 4 av 5

Jag skulle lätt kunna tänka mig att byta ut 5-8 mål mat i veckan mot skakat pulverkäk. Och framför allt vore det grymt smidigt som föda under kommande etapplopp. Däremot är jag inte redo att go 100% Huel.

Väldigt många tecken om självförtroende

Ju mer jag tränar och tävlar desto mer inser jag att konditionsidrott vilar på tre framgångsfaktorer: Hjärta, hjärna & muskler.

Var och en för sig är dom ganska värdelösa. Och de är exakt lika viktiga för slutresultatet. Tyvärr är hjärnan väldigt svårt att träna upp.

Jag har ett ganska schizofrent förhållande till min skalle. Å ena sidan har jag ordentlig hybris – jag tycker det låter helt rimligt att jag ska springa 16 terrängmil i Skåne om knappt två månader. Å andra sidan är jag livrädd för att vägga i Lidingöloppet om två helger.

Det brukar heta att kondition är en färskvara. Om det är sant har självförtroende extremt kort bäst-före-datum. För mig är skallen aldrig positivare än det senaste träningspasset – det är en konstant berg-å-dal-bana, som om en liten del av skallen vore bipolär.

I tisdags körde jag ett lite tuffare tröskelpass i Hemlingby: 3×2,5 km motionsspår i 3:54-tempo. Efteråt kändes silvermedaljen i Lidingö (dvs en tid under 2:15h) klart doable. Men så kom söndagen.

I söndags skulle jag köra mitt sista långpass samt boosta på självförtroendet inför kommande race. Lätt transportlöpning fram-å-tillbaka till milspåret vid Skidstavallen och 4:30-tempo runt spåret. Det var planen. Men farten fanns inte. Varenda uppförsbacke kändes enorm. Inte ens på platten fanns det någon speed att hämta och jag fick verkligen kämpa för att gå under fem minuter på kilometern.

På vägen hem från Skidstavallen funtade jag på hur mycket en svensk klassiker är värd ifall en underpresterar på upploppet i Lidingö. Men…så kom måndagen.

Igår var det säsongsupptakt för Runacademy här i Gävle. Jag hade egentligen inte tänkt vara med, men efter söndagens egoknäck tänkte jag att 15 veckor intervaller är precis vad jag behöver.

Gårdagens pass var rätt kul:
4+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
3+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
2+1+1 min (1 min vila/intervall)

…och hej vad det gick. Jag gick ut hårt. Och sen ökade jag. Varken hjärtat, hjärnan eller musklerna ville vika ner sig, fastän jag hade råtuff sparring av två löpare, som egentligen ligger ett snäpp över mig. Pushad av dom blev steget både snabbt och lätt.

Gårdagens 15 superminuter ska jag försöka bädda in i hjärnan och konservera fram tills jag gått i mål i Lidingö. Just nu är självförtroendet verkligen på topp. Varken fart eller distans skrämmer.

Test: LG Skoog-passet

Idag var det dags för det första kvalitetspasset sen äventyret i Kalmar. Och eftersom jag inte hade haren P4-Staffan med mig behövde jag något att fästa tankarna på. Så jag passade på att testa ett pass som LG Skoog tipsade om i senaste numret av Runner’s World (fast jag kan också ha drömt det, för nu när jag dubbelkollade hittade jag inte på det):

Uppvärmning
Tröskel: 15 minuter i tävlingsfart på milen +10 sekunder
Vila: 3 minuter
8×400 meter i tävlingsvart på 5 km med 1 minut
Vila: 1 minut mellan varje intervall
Nedjogg

För att komma i ordentlig stämning slog jag på min gamla playlist från Stockholm Halvmarathon 2015 – en spellista som, efter uppvärmning till Lorentz & Sakarias, bygger mer på fjäderlätt pepp än kraft-å-tempo.

Jag vet inte hur många lopp jag har inlett till Eminem & Rihannas ”The Monster”. Men det är tillräckligt många för att ha blivit betingad. Så fort jag hör den låten går kroppen in i battle mode. Då det den att det är på riktigt. Så även den här gången. Sen rullade passet på med lite Laleh, lite Håkan, lite Kitok. Riktigt trevligt.

FACIT:
12,04 km på 59,59 minuter inklusive några rörlighetsövningar.
15 min tröskel: 3,88 km = 3:52 min/km i snitt (klart snabbare än de 4:00 jag siktade på)
8×400 m: 3:18 min/km i snitt (klart snabbare än målsättningen på 3:40)

Slutsats: Väldigt roligt och effektivt pass. Antingen är mina målsättningar defensiva eller så är jag i riktigt fin form just nu. Och det utan att spola fram spellistan till de snabba Bit ihop, det är dags att öka-låtarna. Däremot kommer det krävas ytterligare några millimeter pannben innan jag kan ersätta ståvila med joggvila.

Septemberutmaning: Morgonträna mer

Jag vet inte riktigt när det hände, troligtvis förra hösten – eventuellt tidigare än så, men någonstans längs vägen tappade jag rutinen att gymma innan jobbet. I morse blev det nypremiär.

Klockan ställd på 04:40. Snooza fram till 05:00. Slösurfa och klappa katten i en kvart. Och sen iväg. Frukost i farten. Ombytt och klar till 05:50.

Min förra tränare Sofie satte ihop två bra, men korta, pass. Med en snabb fuskuppvärmning går dom att beta av på 50 minuter var. Perfekt för morgonträning. Idag valde jag det mer viktbaserade passet och testade en, för mig, ny variant av höftlyft.

Sen var det snabbt in i duschen. Käka en banan längs vägen. Och iväg till Stockholm med X07:14. Eller det var planen i alla fall. Men väl på perongen upptäckte jag att jag hade glömt mobilen på gymmet. Så det var bara att vända tillbaka, köra en extra cykelintervall och boka om till det härligt långsamma nattåget från norraste norr.

Jag borde verkligen, verkligen kämpa för att få till en vana av det här. Det är så sjukt skönt att vara vrålhungrig, gymskakig och färdigtränad redan klockan sju. Särskilt på tisdagar, då jag brukar åka ner till Stockholm och alltid drabbas av akut latmask på tåget hemåt.

Septemberutmaning: Tvinga mig upp lite tidigare och börja morgonträna mer.

Tillbaka på bandet

Bland det sista som hände innan jag stack till Marocko i våras var att jag drog en stilfull praktvurpa på löpbandet på Må Bättre. Antalet vittnen uppgick som tur var till endast en person. Sen dess har jag hållit mig mer eller mindre helt borta från bandet. Löpbandsvurpor må vara grymt roliga på YouTube, men i verkligheten gör de faktiskt ordentligt ont – särskilt om du drar en skrubbskada.

Efter morgonens comeback på Grit Cardio (bortsett från väl många armhävningar passar den aktuella releasen mig som hand-i-handske: Jag är skapt för höga knä-intervaller) var planen att ta en lugn jogg ute. Men jag kände att jag varken hade tiden eller orken. Så för att inte riskera att dra på mig en latmaskvarning dammade jag av en gammal löpbandsfavorit: Mardrömsbacke.

6:00-tempo. Varje minut +1% i lutning. Och sen bita ihop så länge det bara går.
Efter toppen: -1% lutning varje minut tills du är tillbaka på noll.

Vid 8-9% började det kännas rätt tufft och pulsen rusade iväg. Men som tur var är jag tillräckligt dum för att kunna lura mig själv med Bara en minut till och plötsligt var jag uppe på 13% lutning. Men där kändes det så vingligt och tungt att jag inte vågade fortsätta klättra uppåt.

På vägen ner för mardrömsbacken började det kännas lätt igen redan vid 9% och 5% kändes som plattmark, medan 2% var som att springa i nedförslut.

Snabbt och effektivt: Idag fick jag ihop två pass på bara 1,5h (inklusive 30 minuter kaffepaus med tillhörande slösurf).

No rest for the wicked

Ironmanbubblan är bruten. Nu är det dags att blicka framåt – det är ju bara några veckor kvar till Lidingöloppet.

Efter en vilo-/resdag i söndags med tillhörande pizza och film studsade jag tillbaka i måndags med ett lätt gympass. Och igår blev det en dubbel: Tyngre gympass på morgonen och distansjogg på kvällen.

Eller rättare sagt: Jag hade tänkt mig en distansjogg. Så jag satte iväg i ett mysigt 5:15-tempo. Men kroppen kändes piggare än vad jag hade räknat med, så efter några kilometer låg jag i 4:50-fart. Sen mötte jag min gamla kollega GD-Erik. Det såg så oförskämt lätt och snabbt ut att jag omedvetet måste ha känt mig lite lat, för plötsligt ville benen trycka på mer.

Min plan var att ta det rätt lugnt den här veckan: Några distanspass. Eventuellt ett långpass i helgen. Och spara på farten tills nästa vecka. Men kroppen ville annat. Då den sjunde kilometern gick på 4:25 slutade jag att kolla på klockan och bara fortsatte springa. Det råkade bli en progressiv fartökning som slutade med 4:03 minuter på den elfte kilometern, innan jag tacklade av och började jogga ner.

14 kilometer och ett snitt på 4:38 min/km känns oförskämt bra för att vara ”ett långsamt” pass.

Nu är i och för sig terrängen klart tuffare i Lidingö än på min standardrunda i Kungsbäcksskogen. Men med ett par långpass, några snabbdistanspass och ett gäng intervaller mer i kroppen kanske, kanske, kanske 2:15h inte är helt omöjligt att få till i Lidingö.