Arkiv | marathon des sables RSS for this section

Runners blues eller verklig förändring?

Idag lyssnade jag på podden Talk Ultras Marathon Des Sables-special med Elisabet Barnes. Att Elisabet inte får mer uppmärksamhet av det svenska löparcommunityt är sjukt underligt – hur många världsstjärnor har vi egentligen?

Elisabets etapp-för-etapp-genomgång av loppet slungade mig tillbaka i tiden. Plötsligt såg jag sanddyner framför mig och kände den där känslan av att vara fullt fokuserad på ett enda mål – att överleva fram till nästa checkpoint.

Sen jag kom hem har inget längre känts likadant. Men det är inte den tomhet som jag ofta brukar uppleva efter att ha slutfört en långsatsning och kommit ut på andra sidan av en utmaning. Istället för att känna mig tom känner jag mig ovanligt uppfylld, men av något annat.

Det här låter nog sjukt flummigt, men det känns verkligen som att en del av mig blev kvar där i öknen. En viktig del. Och där den har suttit finns nu något annat, något som jag hittade då jag tvingades möta mig själv under värsta tänkbara förhållanden. Men det skumma är att det känns som att den nya delen och den jag tappade bort hör ihop – att dom kompletterar varandra.

Kanske är det bara hederlig gammal runners blues. Kanske kommer jag vakna upp på måndag och inse att allt faktiskt är som vanligt. Men kanske, kanske uppstod det en verklig förändring. Att jag förändrades.

Det enda jag vet är att just nu längtar varenda cell i kroppen tillbaka. Trots smärtan, utmattningen, tristessen mellan etapperna och den enorma frustrationen över att inte leva upp till mina egna förväntningar vill jag tillbaka till öknen, för att leta efter det jag förlorade.

JC_S9042

Annonser

Highway to Hell

Så. Jag överlevde. Jag tog mig igenom Marathon Des Sables. Och tankarna bara flyger fram-å-tillbaka. Så till den grad att jag än så länge inte har något vettigt att skriva om alla upplevelser, utom en grej:

Varenda en av de sex etapperna inleddes på samma sätt: Vi trängde ihop oss i startfållan och AC/DC:s Highway to Hell började spelas. Sen var det nedräkning – 10, 9, 8… GO!

Första dagen tyckte jag det kändes lite gimmickartat. Det var att blåsa upp utmaningen lite väl mycket. But no. MDS är verkligen Highway to Hell. Både bokstavligt och emotionellt. Jag har aldrig slitigt så mycket. Mått så pissigt. Varit så nära att vika ner mig. Känt mig så in i själen trött. Och samtidigt – jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig tidigare känt en så hjärndöd Nu kör jag tills jag dör-eufori.

När jag nu befinner mig så långt ifrån öknen en kan komma – på ett tåg ner till en mötesdag med köpekaffet tio centimeter bort – och drar på AC/DC är det med en helt ny reaktion:

Sinnena skärps, kroppen gör sig redo, allt – precis allt – trimmas till det yttersta.

En än så länge naivt ovetande Håkan gör sig redo för att löpa tre fjärdedelar ner i helvetet och tillbaka:

IMG_5326

Gramjakt inför MDS

Helt bisarrt – på söndag är det dags för den första etappen av Marathon Des Sables. Och även om det känns som att jag ägnat det senaste halvåret åt att förbereda mig fysiskt, psykiskt och praktiskt så är det fortfarande en del förberedelser kvar.

I helgen ägnade jag mig åt gramjakt. Nu går det väl inte att räkna så, men jag gör det ändå: Under Marathon Des Sables kommer jag att ta cirka 312 500 steg. Det innebär att varje gram som ska bäras den sträckan motsvarar 312 kilo. Och då är det inte särskilt svårt att lägga lite tid på att banta packningen.

Lördagens pysselstuga gick ut på att packa om all mat – 21 portioner frystorkad mat öppnades och packades i sladdriga Ikea-påsar.

Före: Dagsransonen är tre mål frystorkat + 2 Raw Bars
1

Dagsransonen väger 600 gram:
2

Efter: Allting är ompackat i nya påsar.
4

Resultat: Dagsransonen väger plötsligt bara 550 gram!
3

Då jag väl insåg att jag väldigt enkelt kunde spara 350 gram på min packning gick jag vidare – byte av vattenflaskor 40 gram, skippa tre trevliga (men oviktiga) features på väska 210 gram, annat upplägg av solkräm 50 gram, skippa en deluxekräm 20 gram.

Plötsligt hade jag sparat bort 610 gram, vilket med mitt sätt att räkna motsvarar lite drygt 190 ton.

Som nämnt – nu går det nog inte att räkna så på vikt. Men då min packning redan är lite tyngre än vad som rekommenderas kändes det grymt fint att lätta lite på den. Nu är den stora frågan ifall jag ska bränna en del av viktminskningen på lyxartiklar som toapapper och tandborste.

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.

Gear test: Linser och käk

Så. Jag ska alltså ner till Marocko och springa flerdagarsracet Marathon des Sables. Och först nu – med två månader kvar – har jag kommit igång ordentligt med förberedelserna.

Det är rätt mycket att tänka på inför tävlingen. Inte nog med att det finns en hel del grejer som du enligt reglerna måste ha med (se där – nu äger jag en kompass), det är rätt mycket annat som måste klaffa. Som mat och i mitt fall det där med synen.

Jag har testat några olika frystorkade alternativ. Och de smakar helt ärligt skit. Eller – till en början smakar de oftast ganska okej. Men efter halva måltiden känner du att den enda smaken som egentligen finns där är syntetisk fulkrydda. Och då blir det svårt att mumsa i sig resten.

Idag testade jag en annan infallsvinkel – frystorkad mjölk-å-flingor:

img_4993

+
Rätt gott
Kräver inte kokande vatten (där kan jag spara en del gram på att slippa ha med kök)
Lätt att äta


Kändes inte så mättande
Innehåller palmolja

I veckan var jag även hos optikern för att testa månadslinser som inte behöver plockas ut under natten. Klart smidigare än endagslinser – mindre packning och inget problem med att plocka i och ur linser med otvättade lortfingrar.

So far funkar linserna kanon. Så min enda fundering kring pågående gear test är om jag verkligen vill äta sånt här till frukost/lunch/middag sju dagar i sträck:

img_4996