Arkiv | Längdskidor RSS for this section

Det där Vasaloppet

Igår skidade jag Sälen till Mora. Det var faktiskt trevligare än vad jag trodde, även fast jag hade en ordentlig dipp mellan 25-40 kilometer. I gengäld hade jag bara positiva tankar och riktigt bra flyt från 65 kilometer och in i mål.

Eftersom jag lämnade kameran i duschväskan finns inte ett enda bildbevis på mitt Vasaloppsäventyr. Däremot har Volvo bjuppat på en inte helt smickrande film, där det ser ut att gå lite trögt för 8010.

Det där snacket om att det är trångt i starten har jag alltid trott varit en skröna som folk använder för att putsa sina i övrigt halvkassa tider. Men utan ljug – de första tre kilometrarna tog ganska exakt 56 minuter!

Då det väl gick att åka skidor gick det faktiskt rätt hyggligt och jag stapplade i mål på 8:41. Klart över åtta timmar, som var någon slags målsättning jag hade satt upp utan att veta hur fruktansvärt långsam starten är. Å andra sidan är det ju en bit under nio timmar, som blev min nya målsättning då jag kollade klockan vid den första vätskestationen.

REFLEKTION: LÖPLOPP vs SKIDLOPP
Löplopp:
Alla får medalj
Alla får finishertisha
Det finns mer mat och dryck än du kan få i dig längs vägen
I mål väntar en smarrig goodiebag

Skidlopp:
”Här har du en mugg vatten – vi ses i mål! Kommer du topp tre får du eventuellt en medalj som minne.”

Slutsats:
Vi löpare är bortklemade.

Första skidmedaljen

bessemer

I söndags var det genrep inför Vasaloppet. Och då plockade jag hem mitt livs första skidmedalj – en finfin deltagarpeng från Bessemerloppet 2017.

På grund av snöbristen fick Bessemerloppet plockas ner i år. Det blev 4×10,8 km istället för lite drygt 50 km. Synd, för jag skulle verkligen behöva testa en lite längre längd. Men ändå grymt imponerande att dom fick ihop det hela.

För min del blev det en ganska behaglig dag. Efter en trång inledningskilometer på åtta-och-en-halv minut fick jag ordentlig fart och stakade mig ikapp och om deltagare efter deltagare.

Möjligen gick det lite för lätt, för efter halva loppet började jag krokna. Men jag gjorde ändå en rätt stabil insats på toppvallade skidor och snittade på strax under fem minuter/kilometer.

Tiden var lite drygt 10 minuter för långsam för att jag skulle lyckas seeda mig framåt inför Vasan, så det är väl bara att inse att jag hör hemma i startled åtta. Samtidigt passade jag på att nedgradera min målsättning. Att göra Vasaloppet under åtta timmar känns inte riktigt rimligt, det borde snarare bli strax över åtta timmar. Fast det känns fortfarande helt okej för en kille som i november knappt kunde klippa en maxad kilometer på sex minuter.

Söndagsäventyr

Eftersom det är omkring fem månader sen jag testade att köra bil senast och jag dessutom behöver nöta ännu fler skidmil valde jag att förena nytta med nöje till ett litet söndagsäventyr igår.

Jag tog en bil och åkte på egen hand ut till Högbo.

De senaste gångerna jag har åkt skidor har jag lyckats trampa snett några gånger med vänsterfoten. Och det ska väl egentligen inte gå? Pjäxan sitter ju fast i sitt läge. Dessutom har det då och då känts som att jag stått direkt på snön. Då jag kom fram till Högbo insåg jag varför.

Min vänstra pjäxa var knäckt. Nästan hela sulan hade gått av ungefär där tårna börjar. Böjde jag lite på pjäxan såg jag rakt in i innersulan. Inte så underligt att det känt som att jag haft snö i pjäxan. Som tur var gick det att hyra pjäxor ute i Högbo för bara femtio spänn.

Då jag väl var klar och skulle hem fortsatte äventyret – jag kom inte in i bilen. Mitt nyckelkort vägrade att funka. Ett samtal till Sunfleetsupporten senare hade jag fått lära mig att inte lämna bilpoolsnyckeln i nyckelhållaren. Då avslutas tydligen bokningen. Lite snopet ifall jag hade blivit stående ute i Högbo med nycklar, mobil och cashes inne i en hyrbil som jag inte kunde komma in i. Men supporten fixade biffen. Plötsligt funkade nyckelkortet igen och jag kunde rulla hemåt.

Skidåkningen då? Jo tack. Jag valde att inte kolla på klockan, utan enbart lyssna på kroppen. Jag försökte hitta ett tempo som kändes lugnt och skonsamt. Och det tempot blev 4:34 min/km utslaget på 32 sköna kilometrar. Verkligen inte illa för att vara jag.

Kanske borde jag vara mer oroad över Vasaloppet. Men det är jag faktiskt inte. Så länge grejerna håller och jag petar i mig energi längs vägen kommer jag fixa det här utan större problem.

Glädjen över att inte längre vara utelåst…

img_4977

På träningsläger med teamet

Förra helgen var jag uppe i Frösö Park – Östersund – på träningsläger med Anna & Emil Sportklubb. För en åkare som nyss lärt sig tycka att det är kul att balansera på längdskidor var det ett perfekt upplägg: Två dagar med två teknikpass per dag + ett seedningslopp.

Planen är att jag om lite drygt en månad ska knäcka Vasaloppet för första gången.

Sen jag anmälde mig till Vasan har jag fått höra en rad olika varianter på ”Men det kan väl inte vara så svårt – du har ju konditionen” från en rad olika människor. Men samtidigt är det inte så satans enkelt.

Att skida i 8-9 timmar är en utmaning för alla. Oavsett kondition. Och som nybörjare har jag länge fått kämpa för varje meter. Det är inte skidåkning. Det är sluggeråkning. Kraft över finess. Vilja över kunnande.

Men som tur var bor jag i Gävle. Och det är nära Sandviken. Och Sandviken är nära Högbo. Och där finns det helt fantastiska skidspår. Till min tur hör även att jag är vän med Jocke. Och han gillar att skida i Högbo. Så sen i höstas har vi med jämna mellanrum varit ute i Högbo och nött. Längs vägen har jag utvecklats brutalt mycket. Men fortfarande rusar pulsen iväg läskigt snabbt då jag ska skida.

Jaja – träningsläger var det.

Då jag anmälde mig var jag rånybörjare, så jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske lite väl defensivt visade det sig. Och då de andra som var på min nivå snabbt hoppade upp i lägrets mellangrupp var det snart bara jag och de riktiga nybörjarna – dom som knappt stått på ett par skidor tidigare – som var kvar i gruppen. Det visade sig vara ett genidrag!

Under det sista passet i lördags var vi bara tre pers i min grupp. Tre pers + vår instruktör Kajsa. Det var som att ha en skid-PT. På 1,5 timmar utvecklades jag mer än på flera veckors nötande i Högbo. Kajsas småjusteringar gjorde att jag plötsligt fick betydligt mer punch och fart i stakningen. Helt obetalbart.

Innan vi åkte hem från Frösö Park fick alla som ville vara med i nypremiären av Östersund Ski Marathon. 42 km-klassen var dessutom ett seedningslopp inför Vasaloppet. Så det var aldrig något snack om saken, även fast jag aldrig tidigare hade åkt längre än 20 km.

Det gick helt okej. 3:18 h och en snittfart på omkring 4:40 min/km. Inte alls supersnabbt. Men i paritet med vad jag hoppas kunna hålla under merparten av Vasaloppet. Och av bara farten lyckades jag seeda mig fram två startled inför Vasan.

Nu har jag gått från att få starta längst, längst bak till att stå med 9-timmars åkarna. Men jag har en chans till – 19 februari går Bessemerloppet i fantastiska Högbo. En bra tid där och jag kommer ännu närmare att slippa krypa ut från starten i Sälen.

Bilden ljuger:

img_4940

Jag var visst på plats, även om jag råkade sova stående under vår photoshoot:

img_4940-2