Jag är en Ironman

IMG_4500.jpg

11 timmar och 55 minuter tog det. Och bortsett från precis innan start och under en ovanligt tung dipp efter 31 kilometer löpning tvekade jag aldrig på att jag skulle klara det. Nu är jag en Ironman. Fast det är med lite blandade känslor.

Att göra en Ironmansatsning har verkligen inte varit naturligt för mig. Innan det här var jag en ytterst medioker simmare och en rent utav dålig cyklist. Och med facit på hand är det bara att inse att jag kom igång alldeles för sent.

Min vän Ulf, som superpresterade och gjorde en riktigt bra tid, berättade i en tidningsintervju att han hade tränat inför Ironman i 20 månader. Jag? Jo, jag försökte gå från en långsam 2-milacyklist till att kunna hålla 30 km/h över 18 mil på mindre än tre månader. Och då var jag ännu mer naiv gällande simning.

Jag trodde på allvar att 10 simträningar på en nybörjarkurs i crawl skulle göra mig till en fullfjädrad open sea-simmare. Trots att jag kompletterade med ytterligare en kurs tvingades jag i mitten av juli inse att min enda chans att överleva var att bli en stabil bröstsimmare.

I Kalmar ställde jag mig i startgruppen för dom som trodde sig klara simningen på 1:30 timmar. Då några karlar bredvid mig fick höra att jag A) tänkte bröstsimma och B) aldrig hade simmat så långt som 3,8 km tidigare undrade dom om jag verkligen hade ställt mig i rätt grupp.

Men jodå. Det gick ju. 1:27 timmar. Och inga direkta problem, förutom att jag kände mig lite i vägen och att lillfingrarna domnade bort efter lite drygt halva distansen. Då jag väl gick in för växling var jag oerhört tacksam att jag inte hade lytt impulsen att ge efter och kissa på mig i dräkten. Istället höll jag mig, tog en lång kisspaus vid växlingen och drog iväg på cykeln.

Redan innan jag hade nått Ölandsbron hade min vän Lukas, från simgruppen i Gävle, dundrat förbi mig i världens fart. Men det var först när en kvinna med lätthet passerade mig då vi nyss hade nått Öland som jag vaknade till. Där och då bestämde jag mig. Efter att ha simmat snabbare än vad jag egentligen förmår skulle det här loppet inte handla om överlevnad och att ta sig i mål. Jag spände bågen och utmanade mig själv. Jag tog rygg på kvinnan som just passerat.

Nu får en inte ligga i rygg och drafta under Ironman. Minsta tillåtna avstånd mellan cyklarna är 12 meter. Så egentligen låg jag inte i rygg på henne. Men jag satte upp som mål att aldrig ha mer än max en annan cyklist mellan henne och mig. Därefter spenderade jag nästan 12 mil med att stirra på hennes numerlapp – 651 Karin.

Egentligen var Karin snäppet bättre än mig. Men som tur var tog hon ofta lite längre stopp i depåerna. Så jag fick slita för att hänga med, fick någon minuts försprång vid hennes depåstopp, blev omåkt och fick på nytt slita för att hänga med. Utan Karin hade mitt lopp sett helt annorlunda ut.

Även om det blev väldigt mycket ståcyklande under de avslutande sex milen, så gick cyklingen förvånansvärt lätt. Inga enorma dippar och höga växlar gjorde att jag utan dödslängtan kunde hålla ett snitt på strax över 28 km/h och då jag gick ut på löpningen kändes jag mig trots allt rätt fräsch.

Men någonstans under det andra av de tre löpvarven slog tröttheten till på allvar. Benen kändes tunga, farten kändes låg och då jag mötte både Ulf samt Lukas och  insåg hur långt före dom låg började även tankarna att bli ganska tunga. Men jag ville verkligen inte ta en 17-kilometers promenad och komma in i mål på en tid långt över min safetid.

Så jag bet ihop och tog en vätskekontroll i taget. När jag passerade 30 km insåg jag att det fanns en liten, liten chans att faktiskt gå under 12 timmar, vilket skulle vara en timme under min safetid. Så jag ökade farten. Sen sa det BAM!

Vid cirka 31 km var både orken och motivationen som bortblåst. Jag låste in mig på en bajamaja och försökte gråta en skvätt. Där och då önskade jag mig ett benbrott, värmeslag, akut magsjuka eller vad som helst som kunde få mig att bryta loppet med äran i behåll. Men varken  tårar eller undanflykter kom och räddade mig. Istället kom det en kilometertid på 6:54 minuter. Men trots det fanns det faktiskt fortfarande en liten, liten chans att nå under 12 timmar. Så jag ökade farten. Steg för steg. Kilometer för kilometer. Kontroll för kontroll. Och vid 40 km började jag känna mig säker – jag skulle gå under 12 timmar.

Det här loppet visar att inget är omöjligt. Med motivation, tid och prioriteringar går det även att knäcka ett Ironman. Och för mig själv bevisade jag att mitt pannben har vuxit enormt under de senaste åren. Det är inte längre lövtunt. Trots den där incidenten på bajamajan är jag en envis jävel, som faktiskt slutför saker.

Innan Ironman fick jag höra att jag skulle göra minst fem minuter snabbare tid ifall jag rakade av mig skägget. Sanningen är att skägget gjorde mig minst 15 minuter snabbare. Det stöd som jag fick av den enormt fina publiken på grund av mitt skägg gjorde mig starkare än någonsin. Vem kan vika ner sig när publiken känner igen en (”Kolla – där kommer skägget igen!”, ”Shit, skägget ser fortfarande stark ut!”)? I en av Kalmars parker satt ett grabbgäng och väntade in mig varv efter varv under löpningen. Vid varje varv poängterade en av dom högljutt hur snyggt skägget var och avslutade med ”Håkan – jag håller på dig!” (att ha namn på nummerlapparna är en briljant idé) och vid det sista varvet, med bara någon kilometer kvar, sprang han upp och skulle high-fiva.

Jag trodde att jag skulle känna allt när jag kom in på den röda upploppsmattan och till sist fick höra speakern säga de där magiska orden – Håkan, you are an Ironman. Men bortsett från trötthet och lättnad kände jag ingenting. Inga tårar. Ingen känslostorm.

Strax efter målgången, då jag och Lukas satt och pustade ut, dök det ändå upp två känslor: Stolthet uppblandad med besvikelse.

Jag är superstolt. En hybrisidé har drivit mig så långt framåt i år att jag inte bara deltog i Ironman. Jag knäckte Ironman. Och det är en viss skillnad. Jag överlevde inte, jag presterade. Det är jag stolt över. Samtidigt lämnade jag Ironmanområdet med en viss besvikelse: Var det inte mer än så här? Var det inte tuffare?

Det kan låta destruktivt, men det som driver mig framåt är viljan att se var allting tar slut. Jag vill se hur långt jag kan ta allting. Var gränsen går för mig. Och tydligen gick den inte vid 3,8 km simning, 18,2 mil cykling och 42 km löpning.

Nu ska jag raka mig och ta tag i nästa utmaning.

IMG_4491

Ett försök att se opåverkat lugn ut precis före start…

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: