Dags att blicka bakåt

Om det finns något som jag har lärt mig om triathlon under den här sommaren, så är det att dåligt samvete går hand-i-hand med triathlonträning.

Visst. Det är tufft att löpträna också. Det är inte alltid det finns tid för intervaller, grundträning och långpass. Men jämfört med triathlon är det ändå ganska enkelt att få till. För då det kommer till triathlon finns det alltid något som behöver lite extra kärlek, något som har fått ett pass för lite.

Sista helgen inför Ironman Kalmar ägnades åt två långpass. Tyvärr har jag fått till alltför få långpass under den här sommaren. Och det innebär att jag på lördag förväntas kunna simma längre än jag någonsin har gjort, följt av mitt livs längsta cykeltur. Bara för att toppa allt med ett marathon.

Bristen på långpass följde med mig i skallen under både lördagens cykelpass och gårdagens simning i Gavleån. I brist på annat träningssällskap valde det dåliga samvetet att haka på.

Men efter gårdagens simning bestämde jag mig för att vända på perspektivet och kolla facit. Precis som de flesta andra motionärer är jag alldeles för dålig på att blicka bakåt. I stället för att bara fokusera på att bli snabbare och bättre måste en ibland stanna upp och reflektera. För ingen av oss når någonsin fram – det finns alltid en vilja att orka lite mer. Och då kan det vara sunt att faktiskt kolla på sin utveckling:

I mitten av juni testade jag open water-simning för första gången. Då simmade jag cirka 400 meter innan jag kände mig trött och skakis. I går simmade jag åtta gånger den distansen. Och bortsett från att jag blev sjukt kissnödig kändes det lugnt och skönt.

Sure. Jag har inte lärt mig att crawla. Halvvägs in i den här sommaren insåg jag att min enda chans att överleva Ironman är att fokusera på bröstsim. Men sen dess har jag slagit rekord efter rekord. Jag har blivit bättre!

Den 8 juni gjorde jag årets cykelpremiär. Lite sent kan tyckas. Men jag hade fokat fullt ut på löpning innan dess. Då cyklade jag två mil och snittade 27,8 km/h. I helgen cyklade jag nästan sju gånger så långt i samma tempo. Och på sträckor kring två mil har jag blivit brutalt mycket snabbare än vad jag var i början av sommaren. Återigen: Jag har blivit bättre!

De sista dagarna inför Ironman tänker jag ägna mig åt självbelåtenhet. Fuck jante och dåligt samvete. Jag är faktiskt i kanonform. Jag är starkare än någonsin. Jag har åtskilliga mil i såväl ben som armar och skalle. Jag har lärt mig att idrotta utan lurar i öronen. Jag har utmanat det jag trodde var omöjligt och pushat alla mina gränser. Och om inte det skulle räcka på lördag – so what?

Då får jag blicka tillbaka och tänka på var jag befann mig då jag i vintras anmälde mig till Ironman. Den killen som gjorde det hade inte haft en chans att ta sig i mål. Men det har den här killen, för han är en bättre version av sitt gamla jag.

blog

Annonser

One response to “Dags att blicka bakåt”

  1. Jeanette says :

    👊🏻 Lycka till!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: