Ibland måste man titta bakåt för att komma framåt

Jag följer inte särskilt många andra bloggar. Men dom jag följer skrivs oftast av personer i min egen situation – såna som rätt sent börjat träna/återupptagit träning och som sen dess kör på rätt hårt. En av bloggarna jag följer är Jeanettefrid.com och i går fick jag en kommentar av henne som fick mig att tänka till:

Fan vad stolt du kan känna dig! Tänk hur sjukt långt du kommit sedan du började springa. Det är jäkligt roligt att följa dig som, liksom jag, hittat sin ”sport” för bara ett par år sen.

Tyvärr är det alldeles för sällan jag tänker så. Men den sista juli 2012 sprang jag två kilometer. Lungorna hängde utanför kroppen och jag fick gå hem, för jag orkade inte jogga en meter till. Jag tyckte det gick så långsamt att jag fuskade i Nikeappen och ändrade distansen till 2,5 kilometer. Då kändes det bättre.

I New York sprang jag 21×2 kilometer. Återigen tyckte jag att det gick för långsamt. Och kollar jag lite noggrannare inser jag att jag sprang ungefär lika snabbt då som jag gjorde den där julikvällen nere i Hultsfred.

Mitt största mentala spöke är att jag drabbas av konstant målförskjutning. I stället för att stanna upp och ge mig själv en rejäl klapp på axeln blickar jag hela tiden framåt. Jag klarade en halvmara – då borde jag knäcka en mara. Jag knäckte en mara – varför inte ta ett ultralopp? Jag gjorde ett ultra – dags att signa upp för Iron Man.

Målförskjutningen har i och för sig gjort att jag hela tiden ökat, tagit mig längre och blivit bättre. Som en synergi av det har jag dessutom tagit tag i andra delar av mitt liv, som fått mig att bli en klart mer balanserad och harmonisk person. Men målförskjutningen har också gjort att jag tappat referensramarna totalt.

För varje lopp har jag börjat väga min egen prestation mot allt tuffare motstånd. I stället för att jämföra mig med grannen, bekanta eller motionären bredvid mig jämför jag mig med löpare som Anders Szalkai, Elov Olsson och Jonas Buud. Inte nog med att dom har tränat hela sina liv och säkerligen var supertalanger redan som barn. Två av dom tillhör dessutom Sverigeeliten och den tredje är fucking världsmästare. Med så skeva referensramar skulle jag ju lika bra kunna börja jämföra mina miltider med Mo Farah.

Så den här onsdagskvällen – då jag sitter här med stumma ben efter ett tungt gympass – ska jag tänka på den där soffliggaren som, efter 16 år av tvivelaktiga vanor, plötsligt hade så tråkigt att han tog sig ut till elljusspåret i Hultsfred en molnkvav sommarkväll. Och så ska jag hylla varenda steg han har tagit, för han har faktiskt krossat varje mål han har satt upp.

…och efter en kväll av välförtjänt egenberöm ska jag i morgon snöra på mig skorna och på allvar ta tag i min största utmaning hittills: 2016. Det ska bli året efter vilket det inte längre finns några mål kvar för mig att skjuta fram.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: