Blandade känslor i New York

New York – jag älskar dig för den du är och hur du bemötte mig. Samtidigt så hatar jag dig en smula för hur dina långa broar knäckte mig totalt!

Alltså New York Marathon. Större. Mäktigare. Och bättre. Än allt annat. Jag trodde att jag visste vad som väntade mig. Men jag hade inte en aning om hur sjukt häftigt det skulle vara. Från starten ute på Staten Island och hela vägen in till målgången i Central Park var det sån sjuk stämning. Folk hejade. Hi-fivade. Viftade med skyltar. Langade vatten, frukt och godis från egna hemsnickrade stationer (apelsinklyftan som jag fick av någon random dude längs First Avenue kan mycket väl varit det som fick mig att klara det här kraftprovet).

Efter loppet hörde jag olika siffror. Var det två eller tre miljoner människor som hade stått längs banan och hejat på allt som rörde sig framåt? Det kvittar egentligen, för dom var mer än tillräckligt många. Jag som bara sprungit längs Stockholms gator trodde att det var stämning längs ett marathonspår. Men alla Stockholms 42 kilometrar kan inte ens mäta sig med den inledande milen i Brooklyn.

Före:

Före

Hela tiden fanns det något att titta på. Och när orken börjar tryta och ryggen inte längre riktigt vill bära upp kroppen känns det skönt att kunna småle åt skyltar som Never trust a fart after 15 miles, You know what really turns me on? Men running for 26,2 miles for a t-shirt and a free banana eller den oerhört sköna Last damn bridge! då vi lämnade Bronx och vände hemåt via Madison Avenue Bridge.

För min del blev New York Marathon en ganska stor besvikelse. Efter att knäckt under 3:15 i Stockholm i våras räknade jag kallt med att kunna kuta in i Central Park på 3:10. Jag var ju så mycket starkare. I så mycket bättre form. Men några damn bridges som knäckte mig.

Med risk för att låta som en riktigt gnällig jävel gick faktiskt det mesta fel:

  • Innan loppet rasade magen och jag rusade in och ut ur bajamajor.
  • Redan efter 10k började det ömma under högerfoten.
  • Vid 21k kom farthållaren för 3:15-tempo ikapp mig och jag fick slita för att hänga med.
  • Då vi kom ut på den långa uppförsrakan på Queensboro Bridge tvingades jag släppa farthållaren.
  • Strax innan 30k gjorde jag misstaget att dricka sportdryck…
  • …vilket gjorde att jag fick magkramp mellan 31-32k.
  • Därifrån och in var allt bara ett töcken av trötthet, smärta och långsam löpning.

Under:

under

Men ändå. Jag ångrar inte en enda sekund att jag åkte över. New York Marathon är det i särklass bästa lopp jag fått uppleva. Vid flera tillfällen – för första gången efter bara fem kilometer – brast det och jag fick torka tårar. Och vid något tillfälle blev jag tvungen att skrika till publiken och förklara hur fantastiska dom var. För det var verkligen en helt, helt sagolik publik. Dom bar fram varenda löpare. Och dom behandlade alla som hjältar.

De enda gångerna som publiken inte lät rakt igenom lurarna var i de ortodoxjudiska kvarteret i Brooklyn, där ingen brydde sig om racet, samt – något otippat – precis innan mål, dit ingen publik släpptes in. I övrigt var det som att ha en komplett blåsorkester i öronen. Fantastiskt!

Då vi senare under kvällen körde lite middag med de andra som rest tillsammans med Springtime fick jag höra att New York Marathon är dokumenterat tufft. Det är sällan någon persar där. Snarare är det vanligt att springa cirka 10 minuter långsammare än normalt.

Det plus det faktum att jag precis som under Ultravasan lyckades trycka undan alla negativa tankar och låta pannbenet bära mig framåt gjorde att jag ändå känner mig nöjd. Men i ärlighetens namn tänkte jag både en, två och tre gånger längs vägen att jag borde bryta. Men vem kan vika ner sig och bryta när ett par miljoner människor bär en framåt?

Om någon mot all förmodan läst allt det här, så har jag bara en enda sak att säga: Får du chansen att springa New York Marathon – ta den! Jag tänker definitivt göra mitt bästa för att få komma tillbaka. Och då ska jag vara rustad för att löpa över varenda bro i hela världen.

Efter:

785899_1007_0049

Annonser

Taggar:, ,

3 responses to “Blandade känslor i New York”

  1. J. says :

    Fan vad stolt du kan känna dig! Tänk hur sjukt långt du kommit sedan du började springa. Det är jäkligt roligt att följa dig som, liksom jag, hittat sin ”sport” för bara ett par år sen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: