Delad glädje ger ökad fart

Alltså tänk. Fram till för knappt ett halvår sen tyckte jag att löparklubbar var töntiga och att grupplöpning kändes lamt. Så mycket jag har missat på grund av den inställningen.

Efter gårdagens Runacademy gjorde jag premiär på Hemlingby Löparklubbs tisdagsintervaller i dag – i normala fall brukar jag bara vara med på de kortare fredagsintervallerna. Det var 3×2000 meter som stod på agendan. Det kanske inte låter så tufft, men det är en rätt trixig distans.

2000 meter är inte tillräckligt långt för att hålla igen och fisa i starten. Samtidigt är det långt nog för att man ska kunna stumna till rejält. Särskilt då de körs i Hemlingby, där spåret avslutas med 500 meter uppför.

Efter den första intervallen kände jag mig lugn och fin. Knappt ansträngd. Men klockan indikerade något annat, så jag var tvungen att fråga dom andra. Men jo – vi hade hållit 3:45-tempo. Det andra varvet gick i samma fart och det kändes fortfarande superfint i förhållande till det tempo vi trots allt hade hållit.

Inför det tredje varvet var det några som tacklade av och vi var tre stycken som tampades. Jag höll på att hakas av omgående. Men jag kämpade på. I varje uppförsknix tappade jag, för att kunna ta igen det i nedförslutningarna. Efter halva varvet drog en av de andra ifrån och jag hamnade i mitten.

Löpningen kändes seg och ineffektiv. Allt som varit så lätt tidigare var klumpigt och gick långsamt. Och ett litet tag funtade jag på att bryta ihop och gå den sista biten. Men jag bet ihop och även om benen var blytunga under den sista uppförskörningen så tog jag mig i mål med äran något så när intakt. Det var då jag insåg det – avslutningsintervallen hade gått ännu snabbare.

Att göra 3×2000 meter på strax under 3:45 i snitt är way bortom min egentliga kapacitet. På egen hand hade jag varit minst tio sekunder långsammare per kilometer. Men det är ju det som är poängen med gruppträning. Det sporrar och triggar. De andras energi smittar av sig och letar sig in i krafter som sällan annars släpps fram.

Jag är ingen vidare pannbenslöpare. Jag är ofta defensiv och viker ner mig i förtid. Men jag är en rätt hygglig man-mot-man-löpare. Och det ska jag fan ta fasta på. Viva grupplöpningen. Det lär bli fler tuffa tisdagsintervaller framöver.

Annonser

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: