Då livet kommer emellan

Ibland glömmer jag bort att jag började löpa för att jag inte hade så mycket annat för mig. Och då blir jag frustrerad när livet kommer emellan, så att jag inte hinner/pallar sticka ut och springa.

Sen lördagens halvmara har jag varit helt uppsnurrad i annat. I söndags storskördade jag i skogen och i måndags var det fotboll: Gefle vs Djurgården. I tisdags drog jag på övernattningskonferens och i torsdags åkte jag ner till Stockholm för 2,5 timmar U2 på Globen. I går hade jag lite styr inför att jag ska spela musik på ett bröllop. Och i dag är det dags för själva bröllopet.

Det lämnar mig bara onsdagen. Då var jag ner till allén i Boulognern. Intervaller, 8×400 meter, stod på menyn. Och det var lite blandade känslor. De första gick kanon. Men sen började kroppen spöka. Det högg till i sidorna. Någon liten sketmuskel fick spelet och började ticsa. Andningen hängde inte riktigt med. Och pulsen rusade upp-å-ner som en skenande jojo. När jag kom hem insåg jag att det fanns orsak till allt kroppen stretade emot. De första fyra intervallerna hade gått klart snabbare än vad jag egentligen har kapacitet för.

Är jag inte alltför bröllopssliten i morgon ska jag ta en liten skön avkopplingsrunda. Sen ska jag vara back on track nästa vecka. New York Marathon närmar sig och det finns som bekant inga dåliga väder. Bara dåliga löpare.

I en dunkel och skum allé i Boulognern letar jag förgäves efter storformen:

aillis20150919113652

Annonser

Taggar:, , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: