Då neggoapan får ordentligt med spö

I fredags när jag skulle köra ett lite längre löppass nere i Hultsfredsskogen dök det plötsligt upp en skrattande tanke: Men guh så skumt – senast du var här nere och sprang var du också i sjukt dålig form… Först höll jag på att låta tanken slå rot. Sen började jag bläddra lite djupare i minnet. Och långt bak i hjärnan hittade jag ett Vad fan? Vad snackar du om? Senast jag var här var jag skadad? Jämfört med det är jag i toppform just nu att slå bort neggotanken med.

Den där neggoapan som bor i skallen är mitt minst omtyckta husdjur. Och inte har han blivit mindre högljudd sen jag fick bryta min dusk till dawn-löpning på midsommardagen. Den brytningen har faktiskt gjort mig lite rädd för att dra ut på ordentliga långpass. Och den rädslan sitter helt klart mer i skallen än i lungorna, benen eller bålen.

I går testade jag att köra en ny intervalltrappa. På grund av tidsbrist skulle jag köra 1-2-3-4-3-2-1 minuter med halva aktuella intervalltiden som lugn löpvila däremellan. Och allt var tänkt att paketeras i snitsigt sub-40-tempo.

Under den andra intervallen kollade jag ner på klockan och såg att jag hade över 40 sekunder kvar då andningen gick från ansträngd till totalt okontrollerad och det började flyga upp fradga i ansiktet. Neggoapan vaknade direkt: Vet du vad vi skulle kunna göra? Vi skulle kunna avbryta efter den här intervallen, ta ett par kilometer lugn nerjoggning, köpa lite goglass och kolla några avsnitt Orphan Black.

Jag börjar bli mer och mer säker på att det som skiljer duktiga från mediokra vardagsmotionärer är A) mängden fritid och B) att de duktiga har en kom-igen-då-för-fan-apa där vi övriga har en odresserad neggoapa, som drar ner oss i skiten.

Men i går fick neggoapan välförtjänt stryk. Han fick faktiskt ordentligt med spö. I stället för att vika ner mig och traska hemåt skruvade jag upp allting. Min fyraminutersintervall gick i 3:47-tempo. Och på vägen nerför intervalltrappan ökade jag ytterligare, för att avsluta med en idiotsnabb slutminut.

Det känns aldrig så skönt att varva ner och stretcha som de gånger de negativa tankarna har övervunnits. Synd bara att det ska vara så svårt att switcha fokus och bli en mer positiv löpare.

…och sekunderna senare blev jag bortjagad av en ilsken hund och en hel hord upprörda mygg:

IMG_3423

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: